Kerstin Hesselgren var en banbrytande kvinna som förändrade svensk politik och offentlig förvaltning. Känd som ”Kerstin den första”, blev hon den första svenska kvinnan att inneha viktiga befattningar inom den svenska statsförvaltningen – och bana väg för framtida yrkeskvinnor.
Förlaget Näringslivshistoria ger nu ut den första heltäckande biografin om hennes liv och gärning, Kerstin Hesselgren – Hälsovårdsapostel och riksdagspionjär, skriven av Anders Johnson.
Kerstin Hesselgren (1872–1962) var den främsta kvinnan inom svensk politik och offentlig förvaltning före 1945. Hon kallades ”Kerstin den första”. Kerstin var nämligen den första svenska kvinna som anställdes som bostadsinspektris 1906 och som skolköksinspektris 1908, i bägge fallen av Stockholms stad.
Läs också: Kvinnornas väg in i trädgårdsbranschen
Hon var även den första yrkesinspektrisen 1913, och därmed den första statsanställda kvinnan med myndighetsbefogenheter. Det skulle dröja till 1925 innan andra högre statstjänster öppnades för kvinnor.
Hon utsågs som svensk representant till ILO 1919, och blev därmed den första kvinnan som representerade regeringen på en internationell kongress. Kerstin var också en av de fem första kvinnorna som valdes in i riksdagen, där hon 1922 tog säte i första kammaren för liberalerna.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
STOCKHOLMS FÖRSTA YRKESINSPEKTRIS
År 1912 beslutade riksdagen om en stor arbetarskyddsreform. Den innebar bland annat att en självständig befattning som yrkesinspektris skulle inrättas. Landet delades in i nio distrikt med en manlig yrkesinspektör i varje, medan yrkesinspektrisen hade hela landet som sitt ansvarsområde. Hon fick Stockholm som stationeringsort.
I instruktionen fastställdes att hon – förutom arbetsplatsinspektioner – skulle verka för förbättringar av kvinnliga arbetares levnadsförhållanden, vilket påminde mycket om Kerstin Hesselgrens uppgifter som bostadsinspektris i Stockholm:
”Yrkesinspektris har att verka för förbättring af de kvinnliga arbetarnas lefnadsförhållanden, såsom beträffande kost och bostad samt hälso- och sjukvård, för utvecklande af spar-, understöds- och försäkringsväsen bland dessa arbetare samt för deras höjande i sedligt och intellektuellt afseende.”
Någon motsvarande uppgift fanns inte för de manliga yrkesinspektörerna. Kerstin skulle i sin yrkesutövning komma att möta många män som under sitt vuxna liv aldrig hade stött på kvinnor som inte befann sig i en underordnad ställning.
Nu fick fabrikörer, fabrikschefer och arbetsledare möta en kvinna med befogenhet att inspektera deras verksamhet. Kerstin var väl medveten om detta problem, och hon kunde tack vare sin sociala kompetens hantera de flesta situationer med stor skicklighet.
Kerstin mötte många arbetsplatser som var smutsiga, kalla, dammiga, dragiga och trånga. Luften var dålig, vattnet odrickbart, tvättställ saknades och matlådor kunde inte värmas.
MOTSTRÄVIGA FABRIKÖRER
Kerstin mötte många arbetsplatser som var smutsiga, kalla, dammiga, dragiga och trånga. Luften var dålig, vattnet odrickbart, tvättställ saknades och matlådor kunde inte värmas. Kerstin har bland annat berättat om ett linspinneri, där man inte kunde se en meter framför sig för damm och där arbeterskorna hade hår och kläder alldeles inpyrda med det stickande lindammet.
På ett annat ställe skulle ett enda gårdsdass räcka för åttio personer. På en fabrik fanns ett långdass på gården. Då fabrikören vägrade att ordna en toalett inomhus sade Kerstin: ”Visst, men där ska jag säja fabrikören att de flesta sitter i timtal i onödan och bara pratar och röker. För där ser ingen dom.” Snabbt ordnades en toalett inne i den fabriken.
Läs också: Kvinnorna har alltid funnits i arbetslivet
När en fabrikör sade att fruntimmer inte skulle lägga sig i hur han skötte sin fabrik, replikerade Kerstin: ”Men ni arbetar ju själv med fruntimmer. Jag antar att er fabrik annars inte skulle gå.” Argumentet bet, och de två blev sams. När Kerstin skulle inspektera en spisbrödsfabrik där hon visste att det bedrevs olaga nattarbete, utspelades följande scen:
”En herre på kontoret nekade mig blankt att ens komma in i fabriken. När jag förklarade, att jag enligt arbetarskyddslagen hade rätt att inspektera, blev karlstackaren så rädd att jag förstod, att det var bäst att tala med chefen själv. Så jag tog ett telefonsamtal till honom från kontoret. – Kommer aldrig på frågan, sa chefen ilsket. Att Fröken ska få komma in i min fabrik kan aldrig stå i en lag. Jag ska nog ta rätt på, vem Fröken egentligen är. – Varsågod, ring till min chef! Han heter Thorvald Fürst. Spisbrödsdirektören ringde och fick besked. Fürst var enligt direktören en klok karl, så till slut visade det sig vara bäst att släppa in ”hans Fröken”.”
VIKTEN AV HYGIEN
Kerstin kom under sina fabriksinspektioner med råd och synpunkter på bland annat städning, ventilation, buller och belysning. Hon noterade att ”på de arbetsplatser där kvinnliga verkmästare fanns eller verkstaden ägdes av en kvinna, var städningen betydligt bättre skött än där det var manlig föreståndare”.
Hon tog upp frågor kring toaletter, omklädningsrum, tvättställ och duschkabiner, liksom möjligheterna att vistas utomhus på raster, exempelvis på balkonger eller takterrasser. Hon diskuterade matrummens placering, storlek och inredning. Hon förordade småbord och ansåg att väggarna borde smyckas med konst. Kerstin engagerade sig också i frågan om ergonomiskt lämpliga arbetsstolar. Även personalbostäder inspekterades. När hon hittade goda exempel såg hon till att information om dessa spreds.
Vid ett tillfälle träffade Kerstin en arbeterska som hade satt upp ett porträtt av distriktets yrkesinspektör vid sin arbetsplats: ”Jo, jag har satt dit honom för att han ska känna, hur det drar.” En annan gång mötte hon en gammal arbeterska som sade: ”Jag ska säga fröken, det kan bli för mycket hygien också.”
Läs också: Spelkortstillverkning – ett kvinnojobb
Kerstin arbetade som yrkesinspektris fram till sin pensionering den 1 januari 1934. I sina självbiografiska noteringar skriver hon att ”enda sättet var att arbeta i tysthet”. Det gällde att inte ställa till med för mycket väsen, eller att propagera för några kontroversiella åsikter, utan att arbeta pragmatiskt, praktiskt och resultatorienterat.
Annika Åkerblom konstaterar i sin avhandling Arbetarskydd för kvinnor – Kvinnlig yrkesinspektion i Sverige 1913–1948 (1998) att detta arbetssätt kom att prägla den kvinnliga yrkesinspektionens hela verksamhet, ända tills den avvecklades som en särskild enhet 1949.
Förlaget Näringslivshistoria ger nu ut den första heltäckande biografin om hennes liv och gärning, Kerstin Hesselgren – Hälsovårdsapostel och riksdagspionjär, skriven av Anders Johnson.
