I den biografiska historieskrivningen finns ingen objektiv rättvisa. En del betydelsefulla personer försvinner snabbt i glömska. Andra kanske uppmärksammas under en period men kommer ett par generationer senare bara att vara kända av de närmast sörjande. En tredje kategori blir odödliggjorda genom ständiga hyllningsskrifter.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2021 nr 4.
Om vi håller oss till de senaste decenniernas svenska näringslivshistoria kan vi konstatera att Ingvar Kamprad är mycket välkänd och omskriven. Jan Stenbeck är också hyggligt känd, medan exempelvis Erling Perssons och Ruben Rausings liv och insatser är mindre omskrivna. En orsak till Kamprads berömmelse är att företaget i sin profilering starkt har betonat den småländske grundarens personlighet.
Han har inte heller skytt offentligheten. Både då det gäller Kamprad och Stenbeck finns spektakulära inslag i deras livshistoria som under åren har lockat många skribenter.
Läs också: Mannen som räddade Nobel
Erling Persson var en mer tillbakadragen person, och hans skapelse H&M var länge ointresserade av att skildra grundarens historia. Fallet Rausing är onekligen pikant. Ekonomiprofessorn Torsten Gårdlund fick på 1960-talet i uppdrag av Tetra Paks grundare Ruben Rausing att bearbeta ett memoarutkast. Gårdlund ansåg att utkastet var oanvändbart och skrev ett kraftigt reviderat manus där flera av Rausings felaktigheter korrigerades.
Detta innebar samtidigt att Rausings heroiserande av sig själv tonades ner kraftigt. Detta uppskattades inte av familjen Rausing, som hade fått det ena av de två exemplar som fanns av manuset. Efter ett tag kom Ruben Rausings son Hans och bad att få låna Gårdlunds exemplar. Det fick han – och Gårdlund fick aldrig tillbaka sitt manus. Torsten Gårdlunds biografi över Ruben Rausing är förmodligen den bästa entreprenörsbiografin som vi aldrig kommer att få läsa.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
INDUSTRISNILLENA
De svenska industrisnillen som slog igenom under decennierna före första världskriget är några av de mest uppmärksammade personerna i den svenska näringslivshistorien. De främsta av dessa snillen var Gustaf Dalén (ljusfyrar), Lars Magnus Ericsson (telefoni), Gustaf de Laval (separatorer och turbiner), Alfred Nobel (sprängteknik), Jonas Wenström (elektroteknik) och Sven Wingquist (kullager).
Janne Lundström på Jönköpings Tändsticksfabrik var nämligen först med industriell tillverkning av säkerhetständstickor och gjorde Jönköping berömt som “Tändsticksstaden”.
De har blivit memorerade i form av exempelvis offentliga monument, gatunamn, frimärken, spelfilmer och medaljer. Av dessa sex snillen finns genomarbetade biografier över alla utom Ericsson och Wingquist.
Läs också: “Hur skildras näringslivets historia?”
Ett par svenska snillen har även givit upphov till ord på olika språk. Dynamit har blivit ett symbolladdat ord i många språk. Det holländska ordet för skiftnyckel är bahco och på ryska svedjik (lille svensken), efter Johan Petter Johanssons berömda uppfinning och det företag som tillverkade den. Lavals namn lever kvar ryska språket där ordet lavalka betyder en liten, handdriven separator.
Jocopingues har varit ett namn för tändstickor i Brasilien. Janne Lundström på Jönköpings Tändsticksfabrik var nämligen först med industriell tillverkning av säkerhetständstickor och gjorde Jönköping berömt som “Tändsticksstaden”.
FÖREKOMSTEN AV KÄLLOR
Givetvis spelar förekomsten av personarkiv och företagsarkiv en viktig roll för memoreringen. Carl Edvard Johansson (kombinationsmåttsatsens uppfinnare) och Gustaf de Laval har efterlämnat mycket omfattande personarkiv.
För Alfred Nobel har det inte saknats källor, men de har varit utspridda på många håll och varit författade på olika språk. En hel del fanns i dåvarande Sovjetunionen och var inte åtkomligt för forskare i väst. Även det material som finns i Nobelstiftelsens arkiv var länge oåtkomligt eftersom stiftelsen ville sprida en tillrättalagd bild av den store donatorn.
Läs också: De Lavals gärning lever vidare
Lars Magnus Ericsson och Sven Wingquist har däremot inte efterlämnat särskilt mycket personligt material, vilket är en förklaring till att det saknas heltäckande biografier över dessa stora snillen. Det har dock skrivits mycket om svensk telehistoria, bland annat baserat på LM Ericssons omfattande företagsarkiv.
Om SKF:s historia har det skrivits betydligt mindre. Dessutom hade Wingquist under flera decennier en central roll i andra stora företag än SKF – bland annat Bofors, Nohab, Saab och Volvo – varför avsaknaden av en biografi över honom är en stor brist. Tre snilleföretag blev redan före år 1900 betydande svenska företag: Asea, LM Ericsson och Separator. Därtill hade Alfred Nobel byggt upp ett stort internationellt sprängämnesimperium.
Men Nobel lämnade Sverige på 1860-talet och hade fram till de sista åren före sin död en mycket lös koppling till Sverige. Både han och Lars Magnus Ericsson var tillbakadragna naturer och de skydde all form av uppmärksamhet. Jonas Wenström var under hela sitt liv sjuklig och dog ung.
De två Gustaf kan betraktas som tämligen jämbördiga uppfinnare. De tog ut cirka hundra svenska patent vardera.
Därför kom Gustaf de Laval att ha en unik ställning under sin aktiva tid, nämligen som det enda stora industrisnille som också intog en position i det offentliga livet. Rollen som den främste offentlige representanten för snilleindustrin övertogs sedan av Gustaf Dalén.
De två Gustaf kan betraktas som tämligen jämbördiga uppfinnare. De tog ut cirka hundra svenska patent vardera. de Laval gjorde banbrytande insatser inom separator- och turbintekniken, vilka gav upphov till dagens företag Alfa Laval, De Laval och Siemens i Finspång. Dalén gjorde banbrytande insatser inom fyrtekniken, vilket gjorde Aga till ett världsledande företag.
Men Daléns insatser har i modern tid blivit betydligt mer uppmärksammade och omskrivna än de Lavals. En faktor är att Gustaf de Laval slutade i konkurs, medan Gustaf Dalén slutade med flaggan i topp. Han blev dessutom nobelpristagare.
PERSONLIGHET OCH PLATS
En annan faktor var att de Laval var en rätt otrevlig person, medan Dalén, av allt att döma, var genomsympatisk. Det senare kan också innebära ett problem för biografiförfattare. Även om man sympatiserar med den person man skriver om blir det lite tråkigt om det inte finns något mindre tilltalade att säga om personen i fråga.
Läs också: Nobels öden och äventyr i Ryssland
En tredje faktor, som ibland har avgörande betydelse, är de platser som en person har verkat på. Gustaf de Lavals bostads- och verksamhetsorter var framför allt Orsa, Leksand, Falun, Stockholm och Nacka. Inte på något av dessa ställen har hans insatser blivit en del av den lokala historien.
Här finns andra berättelser som lokalt anses viktigare. Gustaf Dalén föddes i Stenstorp, och där finns Sveriges kanske bästa entreprenörsmuseum, Dalénmuseet. Han studerade sedan på Chalmers, som ofta uppmärksammar “Chalmers förste nobelpristagare”. Att han även är Chalmers ende nobelpristagare gör inget. Därefter bodde och verkade Dalén i Stockholm och Nacka, och sedan under sina sista 25 år på Lidingö.
Läs också: Gustafs pris och prövning
I Stockholm och Nacka har han inte blivit ihågkommen men på Lidingö lever hans minne starkt. Att verka på “rätt ställe” är naturligtvis ingen garanti för att bli ihågkommen. Det gäller att det finns traditionsbärare i form av exempelvis företagsledningar, anställda i företaget, pensionerade anställda, hembygdsaktivister eller enskilda privathistoriker.
Det kan också röra sig om ättlingar till entreprenören. de Laval gifte sig sent och fick bara ett barn och tre barnbarn. Dalén fick fyra barn och 16 barnbarn. Flera av ättlingarna har varit intresserade av att föra Gustaf Daléns minne vidare.
Det finns mycket information om både Dalén och de Laval i olika företagsarkiv. Gustaf de Laval har även efterlämnat ett omfattande personarkiv, vilket inte Gustaf Dalén har gjort. Det omfattande arkivmaterialet är nog en förklaring till att de fåtal äldre biografier som finns över de Laval har skrivits av de framstående forskarna Torsten Althin och Torsten Gårdlund, medan det stora antalet biografier över Dalén ofta har en mer populariserad karaktär. Här är också den hyllande tendensen tydlig.
Läs också: Kärleksbreven som skapade Ericsson
Den första biografin över Gustaf Dalén utkom 1938, alltså året efter hans död. Den skrevs av journalisten Erik Wästberg som bland annat var känd för sina ingående och levande skildringar av furstebröllop i Europa – som han dock aldrig bevistade. Wästbergs biografi innehåller mycket av värde, men också många småfel som sedan har traderats i tjogtals skildringar av Dalén.
Att skriva snillehistoria handlar därför inte enbart om att hitta nya fakta, utan också om att försöka undvika att upprepa tidigare författares misstag.
