Kultursfären är inte direkt känd för att var en lukrativ bransch. Därför krävs det något extra av den som vill lyckas med en företagsstart där. Detta bevisade Margareta Dellefors att hon har när hon drog igång en operascen mitt i folkmusikland.
En variant av artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 2 2016.
”Pengarna räckte trots allt inte till. Ytterligare cirka 500 000 kronor behövdes. Den 28 april satt Erik Ahnborg och jag tillsammans med byggfolket från NCC på deras huvudkontor i Borlänge och vände och vred på siffrorna, men det gick inte ihop.
Dock hade jag några dagar tidigare läst i pressen att Boverket fått några nya färska miljoner. Med NCC och Ahnborg på ena sidan om skrivbordet och mig på den andra telefonledes i kontakt med Boverket, lyckades jag får dem att bevilja ytterligare 400 000 kronor. Situationen var räddad.”
Stycket är hämtat ur boken Dalhalla — kampen för ett brott, där läraren, operasångerskan, radioredaktören och kulturentreprenören Margareta Dellefors skrivit sin berättelse om hur den idag världskända operaarenan Dalhalla utanför Rättvik kom till.
”Kom till” är fel ord: förverkligades är mer passande, för det är vad det handlade om. Historien om Dalhallas tillkomst är historien om ett projekt som överlevt mot alla odds, och oftast tack vare energin hos en grundande eldsjäl. Många gånger på ett sätt som beskrivs i första styckets citat.
Läs också: Här sitter kulturen i väggarna
Åtminstone att döma av den historieskrivning grundaren själv står för. Självklart ska den historien betraktas med kritisk blick, men också med vetskapen om att Dellefors kan luta sig tillbaka på ett omfattande eget arkiv av dokument (idag hos KB) och andras forskning som styrker hennes berättelse — ända sedan hon tog de första kontakterna i arbetet med att skapa Dalhalla, har hon dokumenterat brev och skrivelser, bett om skriftliga intyg och sett till att ha papper på saker och ting.
Vi möter Margareta Dellefors i hemmet i Stockholm. Hon firade nyligen 90 år, något som emellertid är lätt att glömma. Hon är hela tiden aktiv, hämtar dokument och bilder att visa upp, startar en video, sätter på en cd-skiva. Och hon berättar, livfullt, med massor av humor, stickspår och kommentarer. En sak är tydlig: Om hennes energi har minskat på ålderns höst så har den gjort det från väldigt höga ursprungsnivåer.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
DRÖMMEN OM EN SCEN
Det hela börjar en månad efter att Margareta Dellefors gått i pension från sitt arbete som redaktör på Musikradion i Sveriges Radios P2, där hon i över ett decennium har ansvarat för Musikradions operautbud. Trots pensionen har hon inga tankar på att sluta arbeta: Några jobbuppdrag är redan avtalade och klara att påbörja, men det hon mest av allt tänker på är att förverkliga en gammal dröm.
Margareta Dellefors har redan under en lång tid velat skapa en festspelsarena för i första hand opera och klassisk musik. Och hon har en idé om hur hon kan göra det. Hon har hört talas om nedlagda kalkbrott i Dalarna, där hon och maken Göran Bladini har sitt fritidshus. Operascener i kalkbrott finns ju redan i till exempel Frankrike — kan det gå att göra något liknande i Dalarna?
Läs också: Sveriges första musikexport
Maken har varit den som fått skjutsa runt den körkortslösa Margareta i jakten på kalkbrott. Men trots åtskilliga resor på slingrande skogsvägar har de inte hittat någonting. Utom en gång, då de hittat en vägbom som effektivt stoppade vidare framfärd.
Nu visar sig dock tiden vara den rätta. Margareta Dellefors går i pension den 31 mars 1991. Den första april samma år tar kommunen över ägarskapet till kalkbrottet Draggängarna, 7 km utanför Rättvik, vars verksamhet upphört hösten 1990.
I början av maj ringer telefonen hemma hos Margareta Dellefors. I andra änden finns Åsa Nyman, kulturchefen i Rättviks kommun som Margareta Dellefors haft kontakt med tidigare. ”Jag har något att visa dig som jag tror att du tycker skulle vara intressant.”
Men det finns redan planer för Draggängarna. Kommunen har behov av ett stort hål i marken. För att kunna deponera sopor.
Den 18 maj åker så Margareta Dellefors skogsvägen till Draggängarna. För andra gången, kan hon konstatera, när de passerar vägbommen som stoppade dem senast hon reste denna väg. Väl framme öppnar sig en grop, 400 meter lång, 175 meter bred och 60 meter djup, framför deras fötter. Längst ner en grön sjö, resultatet av att man grävt sig ner under grundvattennivån.
Margareta Dellefors springer nerför backen mot jättegrytans botten. Väl nere tar hon ton — delar av hennes gamla operarepertoar kommer till nytta för att testa akustiken i brottet. Den visar sig vara över förväntan.
STICK I STÄV MED KOMMUNEN
Men det finns redan planer för Draggängarna. Kommunen har behov av ett stort hål i marken. För att kunna deponera sopor. Ritningar för hur det ska genomföras är redan under produktion.
Margareta Dellefors får bråttom. Hon börjar bjuda in personer som hon bedömer som relevanta i sammanhanget — dirigenter, regissörer, sångare och instrumentalister — och visa dem kalkbrottet. Varje gång sjunger hon för dem för att visa akustiken. Instrumentalisterna får testa att spela. Det handlar inte bara om att övertyga dem om projektet, Margareta vill också ha intyg på att fler än hon själv ser hennes idé som realistisk.
Läs också: Melodier som bedåra, komma först på Sonora
Hon bjuder också in sin bror. Han får stå uppe på kanten till dag- brottet och filma med sin amatörvideokamera, medan Margareta själv står längst ner och sjunger. Ljudet tas utan problem upp av kameran. Filmen blir en viktig del i den arsenal av argument Margareta Dellefors håller på att samla på sig.
Men det är inte några musikaliska auktoriteter som har Draggängarnas öde i sina händer. Det ligger hos Rättviks kommun. Där är intresset obefintligt.
När Margareta Dellefors berättar om projektet och visar filmen för kommunfullmäktige och andra inbjudna i september 1991, är det bara kulturchefen Åsa Nyman och turistchefen Margareta Ageborn som visar något som helst intresse. En månad senare presenterar hon idén för några av ledamöterna i Musikaliska Akademien. Reaktionen beskriver hon som ”vänligt överseende”.
Även allmänheten har lärt känna Margareta Dellefors planer. De är inte imponerade. Rättviks kyrkoherde är en av dem som varnar för projektet och påminner om ett annat som gått illa: ”Akta er dalkarlar. Dalhalla är farligare än Siljans djupgas”.
Margareta Dellefors gav inte upp, trots det svala gensvaret. Hon fortsatte att berätta om och propagera för sitt projekt så ofta hon fick tillfälle. Hon monterade ett transparent papper på ett fotografi av Draggängarna och ritade upp sin vision på det: Här skulle det vara en scen på vattnet, här skulle det vara en vimmelyta för publiken…
Parallellt med skepsisen från myndigheter och andra finns ändå de som ser vad Margareta Dellefors såg. Många av de musikaliska och kulturella auktoriteter hon lyckas få till Draggängarna blir entusiastiska.
Skissen visades upp vid nästa kommunfullmäktigemöte den 20 december 1991. Vid sidan av ledamöterna fanns Draggängarnas tidigare ägare Erik Bergman, kulturchefen Åsa Nyman och tre NCC-medarbetare med på mötet.
Gensvaret blev återigen obefintligt. Framför allt var NCC-folket mycket skeptiskt inställda. Parallellt med skepsisen från myndigheter och andra finns ändå de som ser vad Margareta Dellefors såg. Många av de musikaliska och kulturella auktoriteter hon lyckas få till Draggängarna blir entusiastiska.
Margareta ber flera av dem att skriva ner sina omdömen om projektet och samlar på så sätt på sig en ansenlig samling intryck från kunniga personer och makthavare. Till och med kulturministern avkrävs ett intyg med omdöme efter besök.
Läs också: Carlssons högtalare sprider ljud som doft
En annan som tycker projektet är spännande är Anders Clason på Svenska institutet, som i början av 1992 beviljar ett bidrag på 6 000 kronor för en resa till Avignon. Äntligen ska Margareta Dellefors få se operaarenan som lett in henne på idén om att använda ett kalkbrott.
Det visar sig att Avignons kalkbrott inte kan mäta sig med Draggängarna på något sätt. Det största av dem får epitetet ”en liten grop” av Margareta. Någon naturlig akustik, som i Draggängarna, finns inte alls.
Margareta Dellefors reser hem igen, stärkt av upplevelsen. Om Avignons operascen kunnat bli känd trots sina brister, vad skulle då inte Draggängarna bli? Fast under det nya namn Margareta gett det — Dalhalla.
MOTSTÅNDET VACKLAR
Ännu en gång står Margareta Dellefors i kommunhuset och berättar, denna gång om erfarenheterna från Frankrike. Och nu börjar det kompakta motståndet äntligen att ge vika för Margareta Dellefors energi och entusiasm.
Hon valde att sjunga arian Dich, teure Halle, grüss’ ich wieder ur Wagners opera Tannhäuser und der Sängerkrieg auf Wartburg för att visa Dalhallas akustik för de fyra personer hon lyckats övertyga att komma på besök i augusti. Ett passande val — översatt lyder titeln Kära hall, jag hälsar dig än en gång.
Dalhallas rykte når utanför medierna i Dalarna, och Svenska Dagbladet skriver om projektet i november.
Kommunalrådet, näringslivschefen, kanslichefen och länsrådet ser mest förlägna ut. ”Här står en gammal kärring och sjunger för oss”, förklarar Dellefors deras miner med ett skratt idag, nästan 25 år senare. Det skulle bli sång många fler gånger de kommande åren.
Efter besöket i Dalhalla fortsatte mötet i kommunhuset. Den detaljerade projektbeskrivning Dellefors skrivit i början av juli och skickat till kommunalrådet, landstinget och Musik vid Siljan, diskuteras. Och äntligen kommer ett genombrott: länsrådet lovar 100 000 kronor i bidrag för att undersöka bärigheten i projektet Dalhalla, förutsatt att kommunen ger lika mycket.
Läs också: 100 år av standarder – tonfrekvensen 440 Hz
Sakta börjar hjulen att röra sig i rätt riktning. Dalhallas rykte når utanför medierna i Dalarna, och Svenska Dagbladet skriver om projektet i november. Som ett resultat av artikeln hör tre nyfikna arkitekter av sig: en av dem är Erik Ahnborg, arkitekten bakom Berwaldhallen i Stockholm och tidigare elev på Dellefors kurs om operahistoria.
Dellefors och Ahnborg finner varandra, och han engageras i det fortfarande helt ideella projektet. Redan efter ett första besök i kalkbrottet tar Ahnborg fram en skiss av hur Dalhalla skulle kunna te sig.
ÄNTLIGEN VIND I SEGLEN
I början av 1993 bildar Margareta Dellefors en projektgrupp med representanter från bland andra kommunen. Gruppen leds av Margareta och träffas med korta mellanrum. En av punkterna på gruppens handlingsplan är en provkonsert, och för att den ska kunna genomföras till sommaren krävs att mycket hinner hända. Datum för konserten bokas till den 18 juni. Innan dess måste kalkbrottet göras säkert för besökare och personal.
Nu har emellertid de utlovade 100 000 kronorna från läns- styrelsen respektive kommunen krympt till 50 000 kronor vardera. Från kommunen och brottets tidigare ägare Erik Bergman — som också varit med i projektgruppen — kommer ytterligare en del bidrag, men Margareta inser att pengarna inte kommer att räcka. Hon ordnar audiens hos kulturminister Birgit Friggebo och lyckas övertyga henne och kulturdepartementet om Dalhallas potential.
40 000 kronor säkras. Från landstinget ytterligare 20 000. Provkonserten ordnas med hjälp av Dellefors finmaskiga kontaktnät. Sex unga sångare ställer upp utan arvode — samma sak gör både orkestern Dalasinfoniettan och en stor kör från Skinnskattebergs körstämma.
Läs också: Kulthögtalare i betong
Och allmänheten ställer upp. En efterlysning av frivilliga ger stort gensvar, och med hjälp av ideella krafter kan kalkbrottet smyckas och transporter av gäster lösas.
Till provkonserten kommer också svensk operas grand dâme, hovsångerskan Birgit Nilsson, vän till Margareta Dellefors. 200 gäster är inbjudna. Både lokala och nationella medier.
Än en gång sjunger Margareta Dellefors i Dalhalla. Än en gång Dich teure Halle, en aria som blivit hennes signaturmelodi de senaste åren. Hon berättar om projektet, visar upp sin vision. På plats nere i kalkbrottets jättegryta slår Margareta Dellefors ner den första milstolpen för den smått otroliga resan mot en internationell operascen i ett kalkbrott i Dalarna i Sverige.
Edit: Intervjun gjordes 2016. Margareta Dellefors avled vid 98 års ålder under senvåren 2024.
