Sveriges första musikexport

STARTADE EGEN FABRIK
När depressionen kom runt 1930 gjorde valuta­förändringarna import olönsam, så Hagström beslutade att starta en drags­pels­fabrik i Älvdalen. Arbets­kraft fanns på orten, och hade dessutom ofta nödvändiga kunskaper i mekanik och viss händighet i snickeri från skogen eller jordbruket. Dessutom var det säkert mer lockande att arbeta i fabrik än att vara utomhus på vintrarna…

Hagströms framgång sammanföll med fram­växten av ett nytt svenskt nöjes­liv. Sverige behövde musik och musikerna behövde instrument. I folk­rörelsernas spår kom hundratals folk­parker, Folkets hus, festplatser och bygde­gårdar som dels var samlings­platser för förenings­livet, dels inkomst­källor med sina dans­kvällar.

Läs också: 100 år av standarder – tonfrekvensen 440 Hz

Elektronisk skiv­inspelnings­teknik kom under 1920-talet och därmed också grammofon­artister. Radion började sända reguljärt 1925; antalet licens­innehavare växte på 20 år till drygt två miljoner.

Hagström byggde upp en kedja av musik­affärer i större städer. När de var som flest hade kedjan 48 butiker i Norden. Under 1930-talet startade Hagström också bland annat en dragspels­fabrik utanför Köpenhamn, en i Helsingfors och 1939 ett sälj­kontor i New York. Fabriks­filialer fanns i Orsa, Falun och Solna. I koncernen ingick även ett musik­förlag.

Men som stor man i bygden hade han full utdelning på mot­boken, och den togs förstås ut. Emellanåt bjöd han hem förmän och andra mer betrodda arbetare från fabriken på en fredags­grogg.

MANAGEMENT BY DRINKING
Den drag­spels­tokige tonåringen hade förvandlats till direktör Hagström, en stor man på bygden. Han släppte aldrig greppet om sitt företag, och han med­verkade alltid själv i butiks­inventeringarna. Man skulle kunna beskriva Albin Hagström som en modern bruks­patron. Han lät bygga personal­bostäder, ordnade fritids- och friskvårds­aktiviteter för personalen och sponsrade lokala föreningar, framför allt inom idrotten.

Hagström levde annars enkelt, bodde hellre på Frälsnings­armén än på Stadt under resorna till butikerna och åt hellre husmans­kost på småkrogar än gourmet­mat. Dessutom var han nykterist – inte av princip utan för att han inte tyckte om alkohol­smaken.

Läs också: Musikradion föddes på djupt vatten

Men som stor man i bygden hade han full utdelning på mot­boken, och den togs förstås ut. Emellanåt bjöd han hem förmän och andra mer betrodda arbetare från fabriken på en fredags­grogg. Och när gubbarna hade fått ett par glas lossades tungornas band. Så fick Hagström, som höll sig till sitt saft­glas, bättre veta hur snacket på firman egentligen gick – ”management by drinking”, kanske?

Hagströms logotyp är värd en extra mening. Den skapades inte av några konsulter utan ritades runt 1940 av Ragnar Johansson, en konstnärligt lagd 20-årig yngling som egentligen jobbade på pack­avdelningen men fick ledigt ett par dagar för att rita. Logotypen används än i dag och anses fortfarande tillhöra de starkaste varu­märkena i denna bransch!

STARTADE EGEN MUSIKSKOLA
Eftersom det i slutet av 1940-talet ännu inte fanns kommunala musiks­kolor, startade Hagström egna, vilka under årens lopp lärde cirka 70 000 svenskar att spela ett instrument. En kultur­gärning, men lika mycket ett smart marknads­förings­trick – gick man kursen så behövde man ju ett instrument!

Dock knorrade kultur­eliten eftersom den ansåg att folket skulle lära sig spela klassisk musik på ”riktiga” instrument, inte populärmusik på gitarr och dragspel. Det ledde till och med till en kulturdebatt runt 1960, där Hagströmföretagets sida dock segrade.

Hagströms första elgitarr debuterade 1958 och kom att följas av närmare 130 000 fram till att fabriken stängdes i början av 1980-talet.

Albin Hagström dog 1952, knappt 47 år gammal, på grund av läkarslarv. Lednings­gruppen drev företaget vidare i väntan på att äldste sonen Karl Erik (1932–2010) skulle skolas in. Han skickades bland annat till USA för att lära sig branschen, och kunde vid åter­komsten meddela att rockmusiken hade slagit igenom och att drag­spels­epoken höll på att ta slut. Hagström måste börja bygga el­gitarrer!

Hagströms första elgitarr debuterade 1958 och kom att följas av närmare 130 000 fram till att fabriken stängdes i början av 1980-talet. Starten må ha varit trevande, men pop­vågen på 1960-talet ledde till explosions­artad efter­frågan. Vissa år på 1960-talet exporterade Hagström mer än 90 procent av sin produktion, framför allt till Nordamerika och kontinenten. Man hade åter­försäljare i över 40 länder.

SÅVÄL ABBA SOM HOOLA BANDOLA
Hagströms instrument och förstärkare användes av var och varannan svensk artist under 1960–1980-talet: Owe Thörnqvist, Sven Ingvars, Hoola Bandola Band, Tomas Ledin, Vikingarna, Cardigans och så vidare. När ABBA åkte på sin första stora folkparks­turné 1974 med Waterloo, använde man ett scen­ljud­system i stereo som då var det största landet hade skådat, på hela 10 000 watt och med ett 40-tal hög­talar­lådor! (Scenljud i stereo var f.ö. också något som Hagström var bland de första att erbjuda.) Hagströms gitarrer användes av inter­nationella artister som Elvis Presley, Frank Zappa, Jimi Hendrix, The Eagles, Paul McCartney & Wings, Nirvana och David Bowie.

Läs också: Kulthögtalare i betong

Men Hagström klarade till sist inte struktur­förändringarna. Framför allt den japanska konkurrensen blev för svår, och man avvecklade både butiks­kedja och general­agenturer under 1980-talet, och stängde gitarr­fabriken. Företaget levde vidare men ägnade sig åt fastighets- och värde­pappers­förvaltning. Sakta började dock en samlar­marknad att uppstå, framför allt kring gitarrerna.

Och 2005 började ett kanadensiskt företag, med familje­företagets till­stånd, åter börja bygga gitarrer med namnet Hagström och till stor del utifrån de gamla modellerna. De byggs dock i Kina och i Tjeckien. I dag är Hagström åter ett av de stora namnen i branschen och används både av svenska artister som Pernilla Andersson och av inter­nationella storheter som The Foo Fighters.