Skomakardottern Mimmi Ekholm tog 1921 arbete som kontorist på Uppsala Cementgjuteri. 20 år senare lyckades hon bryta ny mark när hon som kvinna tog över ledningen av företaget. Med hårda nypor och god kunskap om branschen gjorde hon betonggjuteriet till ett av landets främsta.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 3 2016.
I lekparken vid Börjetull utanför Uppsala står ett konstverk signerat Anna-Karin Brus – ett podium i betong som tycks sakna sin staty. Men det är ingen slump, tanken är att vem som helst ska kunna kliva upp, känna sig betydelsefull och kanske tänka att livet är fullt av möjligheter.
På framsidan av konstverket finns ett namn ingjutet: Concrete queen. Orden väcker nyfikenhet. Vem var betongens drottning, och varför har hon tillägnats en plats just här? För den som vandrar vidare i området blir bilden snart lite tydligare. Namn som Rörgatan, Blandargatan och Gjuteriparken vittnar om att området spelat en viktig roll i Uppsalas industrihistoria.
På 1940-talet satt Mimmi Ekholm, kontoristen som blivit högsta chef för Uppsala Cementgjuteri, vid sitt skrivbord här i Börjetull. Med det gråsprängda håret flätat och löst uppsatt i en knut, pratande i telefon eller bläddrande bland papper. Här i stans utkant byggde hon upp ett betongimperium i en tid då nästan alla kvinnor var hemmafruar och hårt arbetande män kom hem till dukat bord.
Privat var hon något av en bohem. Hon läste poesi, gick på teater och drogs till konstnärssjälar. Som yrkesperson var hon däremot enormt driftig och ordningsam.
DRIFTIG I JOBBET, BOHEM PRIVAT
En dryg kilometer från Börjetull bor idag Mimmis brorsdotter Görel Ekholm. När hon på 1950-talet flyttade till Uppsala för att studera bodde hon en tid hos sin faster. För Mimmi Ekholm var det självklart att ta emot släktens ungdomar i sin lägenhet. Hon var ensamstående och tyckte att det var roligt med sällskap.
Görel Ekholm arbetade under några somrar på cementgjuteriets grustag och lärde känna sin faster både som privatperson och yrkeskvinna. Efter att denne vid ett tillfälle somnat bakom ratten och inte längre vågade köra bil blev Görel även hennes chaufför, och de tillbringade många timmar i bilen tillsammans.
Mimmi Ekholm var en mångfacetterad person, berättar Görel.
– Privat var hon något av en bohem. Hon läste poesi, gick på teater och drogs till konstnärssjälar. Som yrkesperson var hon däremot enormt driftig och ordningsam. Hon kunde arbeta från tidig morgon till sen kväll.
FRÅN KONTORIST TILL VD
Mimmi Ekholms resa i karriären började i de unga tonåren då hon arbetade i sin farbrors skofabrik i Uppsala. Där fick hon en första insyn i hur det var att driva företag. Även hennes pappa var skomakare, men efter en armskada hade han tvingats lägga ner sin egen verksamhet på Väddö och i stället börja arbeta som förman på sin brors fabrik.
År 1918 flyttade Mimmi hemifrån för att studera. Efter avslutade studier fick hon jobb som kontorist på stans nystartade cementgjuteri. Där blev hon snart en nyckelperson. Hon arbetade hårt och skaffade sig goda kunskaper både om företaget och om branschen som helhet. När gjuteriet 1936 blev aktiebolag blev hon en av fem delägare. Redan då var hon en grundbult i företaget och hade ansvar för alla firmans affärer.
Boomen gjorde 1800-talets kvinnor till företagare
De följande åren kunde hon köpa fler aktier, och 1940 klev hon upp som ensam ägare och vd. Företaget hade då ett 20-tal anställda, men under de följande åren skulle personalstyrkan komma att växa snabbt. 1942 köpte cementgjuteriet mark vid Börjetull och Mimmi lät bygga en modern fabrik dit verksamheten som tidigare legat på två olika platser flyttades. På 1950-talet utvidgades gjuteriverksamheten med en station för färdig betong.
UDDA BRANSCH FÖR KVINNA
I boken Kvinnors entreprenörskap under 400 år skriver nationalekonomen Anita Du Rietz att det inte var ovanligt att kvinnor tog över företag. Många hade visserligen slukats av den starka hemmafrutrenden som kom på 1930-talet, men det fanns även kvinnor som ville – eller var tvungna – att yrkesarbeta. Om ett familjeföretag inte hittade någon lämplig arvinge fick ofta någon av de anställda axla rollen. Den som hade bäst koll på hur verksamheten skulle skötas var oftast den som tog över.
– Vad som är unikt med Mimmi Ekholm är inte att hon som kontorist kunde ta över företaget, utan att hon gjorde det i en ovanlig bransch. Kvinnor övertog ofta livsmedelsbutiker, textilindustrier eller konfektionsföretag, men byggbranschen var förbehållen männen, säger Anita Du Rietz.
Hon berättar att det kunde vara svårt för en ny ägare att driva företaget vidare under denna tid. Konjunkturerna kunde svänga kraftigt och många som tog över företag misslyckades redan under de första åren. De som klarade sig i fem år var de med känsla för företagande.
Att Mimmi så snabbt kunde bygga upp cementgjuteriet vittnar om att hon var ovanligt skicklig.
Mimmi Ekholm hade onekligen de rätta egenskaperna, men ibland fanns det även tid för tvivel. I ett brev till den pensionerade arbetaren Alvar Lundell skrev hon i mitten på 1940-talet: “Ett hjärtligt tack för hälsningen. Det var riktigt roligt att höra att allt var bra. Vi vilja nu sända en hälsning tillbaka och tala om att livet går sin jämna gång, ehuru affärerna har stagnerat.”
FULL KONTROLL GAV FRAMGÅNG
Mimmis framgång inom betongbranschen förklaras ofta med att hon, till skillnad från konkurrenterna, hade full kontroll över råvarorna. Hon hade nämligen sett till att köpa in eller arrendera ett tiotal grus- och sandtag utanför Uppsala. Det gjorde att hon kunde möta konkurrensen från Sankt Eriks lervarufabriker, vilket i början på 1940-talet startade en betongvarufabrik i samma stad. Görel Ekholm berättar att fasterns kontroll inte begränsade sig till råvaror.
– Mimmi hade en självhushållningsfilosofi som präglade företaget och som var väldigt värdefull. Hon hade inte bara egna grustag utan även egna snickare, smeder och elektriker. Det gjorde att företaget inte blev beroende av utomstående aktörer.
Hur var det då att som kvinna på 1940-talet leda män i en mansdominerad bransch? Det är lätt att föreställa sig att Mimmi Ekholm stötte på motstånd, att hon ibland möttes av fördomar och nedlåtande kommentarer. Men Anita Du Rietz menar att det är en felaktig föreställning.
– Man kan tänka sig att det från början fanns konkurrens om vem som skulle ta över företaget. Men vi ska komma ihåg att det var Mimmi som fick köpa aktierna. Delägarna valde att sälja till henne, vilket betyder att hon hade ett internt stöd, säger hon.
Hon menar även att kvinnans makt i arbetslivet berodde på om hon var anställd eller ägare. När kvinnor blev ägare försvann betydelsen av deras kön. De fick samma pondus som män och kunde avskeda personer som inte visade dem respekt.
NATURLIGT LEDARSKAP
Görel Ekholm kan inte minnas att Mimmi någonsin klagade eller reflekterade över sin roll som kvinna. Hon hade ett naturligt ledarskap och ställde höga krav både på sig själv och på sina anställda. Hon kunde vara sträng när det var motiverat.
– En gång åkte vi förbi caféet i Edsbro. När Mimmi såg att det stod en firmabil på parkeringsplatsen stannade vi bilen. Efter att ha väntat en stund sprang hon in och skällde ut chauffören efter noter. Att ta långrast på arbetstid var inte acceptabelt.
Samtidigt var Mimmi generös och omtänksam. Hon höll kontakten med pensionerade arbetare, skrev tackbrev till sin personal i lokaltidningen och lät de anställda semestra i hennes släktgård på Väddö. Hon startade även en pensionsstiftelse som gav trogna arbetare några tusen extra per år i pension. Under en personalfest 1958 överraskade hon de anställda med en bonus på sammanlagt 40 000 kronor. Hennes sätt att leda personalen var uppskattad och många stannade hela sina yrkesliv.
”TIO KARLAR PÅ EN FRÖKEN EKHOLM”
Att Mimmi respekterades av sin samtid framtonar också i Byggnadstidningens artikel från ett besök på cementgjuteriet. ”Fröken Ekholm är smått legendarisk bland betongfabrikanterna på grund av sin framsynta och kraftfulla ledning av företaget”, skriver tidningen. En av dem som intervjuas går ännu längre i sitt beröm, och en fascination för kvinnan Mimmi tonar fram. ”Det går tio karlar på en sådan kraftkvinna som fröken Ekholm”.
Att Mimmi Ekholm under många år var styrelseledamot i Cementvarufabrikanternas riksförbund är också ett bevis på att hon var välkänd och respekterad i sin bransch.
Vi slutade tillverka rör på 80-talet när plasten tog över. Snart blev det tydligt att vi hade två val – att storsatsa på byggelement, eller att lägga ner.
DÖDSFALL OCH NEDLÄGGNING
När 1950-talet övergick i 1960-tal hade Uppsala Cementgjuteri nästan 100 anställda. Det skulle dessutom komma att expandera ytterligare under miljonprogrammets byggboom i slutet på 60-talet. Men 1961 blev Mimmi allvarligt sjuk och kunde inte längre vara en aktiv part i sin egen framgångssaga. Efter hennes död 1961 drevs företaget vidare inom familjen, först genom brorsonen Staffan Ekholm och sedan genom hans syster Görel Ekholm. År 2003 lades fabriken ner och fabriksområdet såldes till Uppsala kommun för att omvandlas till bostadsområde.
Hon skapade Nordens största industri
– Vi slutade tillverka rör på 80-talet när plasten tog över. Snart blev det tydligt att vi hade två val – att storsatsa på byggelement, eller att lägga ner. Vi valde att lägga ner, säger Görels brorson Mats Ekholm som idag ansvarar för den fastighetsförvaltning som fortfarande finns kvar under namnet AB Uppsala Cementgjuteri.
Vi återvänder till Börjetull. Fabriksbyggnaderna är borta men historien är ändå närvarande. På Mimmi Ekholms torg sitter en kvinna och läser en lokaltidning på en av de skrivmaskinstangenter i jätteformat som spridits ut över torget som en hyllning till cementgjuteriets framgångsrika kontorist. Vad Mimmi skulle ha tyckt om det arv hon lämnade efter sig vet vi inte. Men att hon var nöjd med sin livsgärning vittnar en av hennes klasskamrater om i en minnesskrift.
”Jag skall aldrig glömma när hon för några år sedan, då vi var samlade i hennes hem, drog mig litet undan och sade: – Sally, det är min mors och fars böner jag har att tacka för att det gått så bra för mig.”
Företaget grundas 1919 av fabrikör Carl August Eriksson. Till en början bedrivs verksamheten i en fabrik på Svartbäcksgatan 38 i centrala Uppsala. År 1934 tillkommer ytterligare en fabrik vid Kungsängstull. Två år senare bildas aktiebolag och i början på 40-talet flyttas verksamheten till SJ:s gamla järnvägsområde vid Börjetull. Företaget tillverkar prefabprodukter i betong, exempelvis rör, hålsten och kulvertar. Efter andra världskriget tillverkar man även små skyddsrum. År 1957 startas produktion av färdig betong. Som mest har företaget cirka 120 anställda.
