Redan som barn drömde Sigvard Berggren om det vilda Afrika – dess djur och natur. Och han förverkligade sina drömmar, både på hemmaplan och under många resor. Ett resultat av hans arbete blev Borås djurpark, som efter hans idéer kom att bli en förebild för många djurparker världen över.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2022 nr 2.
Sverige har haft många namnkunniga naturfilmare och föreläsare om vilda djur och otillgänglig natur. En av dem är Sigvard Berggren som blivit något av en legend i Boråstrakten.
Det var här han lät sina vilda djurvänner ströva mer eller mindre fritt i det som kallades “Lejondalen” innan Borås djurpark etablerades. Men han var också en flitigt anlitad föreläsare och filmproducent. Dessutom hängiven vegetarian, som lade grunden för det som i dag är mångmiljonföretaget Brämhults Juice. För alla hans verksamheter fanns en gemensam nämnare: kärleken till djuren och Afrika.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
HÄLSOKOST OCH JUICE
Redan som liten parvel var Sigvard Berggren fascinerad av Afrikas vilda djur och natur. Hans första teckningar föreställde djungler, Tarzan och lianer. Han läste mycket om det vilda livet – Hemingway var en stor favorit.
Böda Sand – från fricamping till dokusåpa
Han utbildade sig dock till ingenjör och började arbeta på Ericsson som resande tekniker. Men hans intressen skulle snart ta överhanden. 27 år gammal lämnade han Stockholm och slog sig ned i Borås. Eftersom han var en övertygad vegetarian – något ganska ovanligt på den tiden – öppnade han 1950 en affär på detta tema: Borås hälsokost.
Året därpå utvidgade han verksamheten till Råkostrestaurangen. Där serverades bland annat den populära rätten klorofyllgröt, efter hans eget recept. På restaurangen arbetade också Celestine Christiansson, som kom att bli hans hustru, reskamrat och samarbetspartner.
Han började dessutom sälja morotssaften till fler butiker, och efter något år inledde han tillsammans med en kompanjon lite mer industriell tillverkning inom företaget Råsaftcentralen.
På restaurangen började Berggren också servera sin egentillverkade råpressade morotssaft. Han började dessutom sälja morotssaften till fler butiker, och efter något år inledde han tillsammans med en kompanjon lite mer industriell tillverkning inom företaget Råsaftcentralen.
Samma år som företaget grundades anställdes också Lennart Josefsson för att sköta mycket av verksamheten. För Berggren
tog snart intresset för Afrika och djuren överhanden, bland annat genom många resor. Han gav då upp juiceverksamheten. Medarbetaren Josefsson fortsatte dock att i egen regi tillverka olika juicer, bland annat genom att köpa Berggrens outnyttjade utrustning.
Till en början var verksamheten ganska blygsam och gick under namnet Tosseryds råsafter. På 1970- talet professionaliserades tillverkningen under Lennart Josefssons sons ledning, och flyttade till Brämhult. Därav namnet på dagens juiceföretag.
TUSENKONSTNÄR
Samtidigt som Sigvard Berggren drev sin hälsokostaffär och restaurang fanns hela tiden intresset för Afrika levande. Ett sätt att ta sig dit kunde vara att bygga en bil, resonerade han – ingenjör som han var. Resultatet blev hemmabygget Future som han tillverkade i samarbete med bland annat en bilmekaniker från trakten.
Sigvard Berggren var en genuin tusenkonstnär. Förutom sina intressen för vilda djur, vegetarisk kost och teknik var han även en hyfsad konstnär och en hängiven sportflygare. Det var kanske därför som bilen till utseende påminde om en flygplanskropp.
Bilens ram utgjordes av ett förlängt Dodge-chassi och bilen var hela 6,2 meter lång, 2,15 meter bred och 1,5 meter hög. För att klä bilen hade det gått åt 40 kvadratmeter plåt. Motorn var en V8-motor, och enligt tidningen Teknik för alla skulle den ha en topphastighet på uppemot 200 km/h. Vilket kanske inte helt stämde.
Inuti bilen fanns fyra sittplatser, en 150 liters bensintank och ett bagageutrymme tillräckligt stort för att rymma två sovplatser. Bilen fick mycket medial uppmärksamhet, både i Sverige och utomlands. Men någon resa till Afrika blev det inte med bilen. I stället hamnade den på ett bilmuseum. Häromåret uppmärksammades bilen på nytt, genom att ett tyskt företag tillverkade en skalenlig modell i begränsad upplaga av den.
Drömmen om Afrika levde dock kvar hos Berggren, och 1954 gjorde han sin första resa – då till Nordafrika och Sahara. Under de påföljande åren blev det fler resor, Central- och Östafrika och Kongo. Under sina resor fotograferade han mycket och spelade dessutom in filmer, bland andra Under Kilimanjaro (1955) och Storvilt (1956) och Tropiska Afrika (1956) som gjordes för de svenska skolorna.
TOTO, TITTI OCH SIMBA
Det var under den tredje resan som det första djuret fick följa med hem till Sverige. En bit utanför Mombasa träffade Sigvard Berggren på en liten krake till markatta som var fastbunden vid en kokospalm. Det grova repet hade skavt sönder midjan på honom under hans försök att komma loss. Berggren köpte apan för några shilling. Trots upprepade försök att släppa apan fri, föredrog Toto – som han döptes till – att stanna kvar hos Berggren.
Under 1957 genomförde Sigvard Berggren, nu tillsammans med Celestine, sin dittills längsta Afrikaresa. Syftet var att spela in en serie dokumentärfilmer: Mot Nilens källor. Det tog tio månader att ta sig 3 600 mil – i en bil sponsrad av Ford – längs Nilen.
Sigvard kunde, trots en hel del moraliska tvivel, inte motstå frestelsen att äntligen få rå om ett eget lejon.
Resan resulterade inte bara i en rad filmer, utan blev också inledningen till vad som skulle bli en framtida djurpark. Det var nämligen under den här resan som Sigvard Berggren och Celestine träffade på en lejonunge i Sudan. Modern hade dödats och hennes två ungar fångats in för att gå en okänd framtid till mötes.
Sigvard kunde, trots en hel del moraliska tvivel, inte motstå frestelsen att äntligen få rå om ett eget lejon. Alternativet, ansåg han, var att lejonungen antingen skulle ha dött eller kanske sålts till en cirkus eller tvivelaktig djurpark.
Sagt och gjort. Lejonet, som fick namnet Simba, fick åka med hem. Paret hade också före resan lovat Toto
en “fru” och hittade nu en övergiven markatta som fick namnet Titti. Samtliga begav sig nu på en strapatsrik resa hem till Sverige. Och under resan fick de också tid att bekanta sig med varandra. Inte utan rivsår som resultat.
När ekipaget kom fram till den svenska gränsen, tillfrågades de av tullaren om de hade några förbjudna varor med sig – som sprit eller cigaretter. “Nej”, svarade Sigvard sanningsenligt. “Men jag har ett lejon och en apa med i bilen.” Tullaren suckade, och lät Berggrens utan problem komma in i landet.
Djuren installerades på familjens lilla gård i Björkhaga i utkanten av Tosseryd. Platsen döptes i folkmun snart till Lejondalen, eftersom ett lejon då och då strövade fritt där. Simba, Toto och Titti – som kom att bli dottern Tittis bästa vän – fick snart sällskap av flera djur.
I samtliga fall handlade det från början om unga djur som blivit föräldralösa eller av någon annan anledning infångade, men var för små för att släppas lösa igen. För barnen var det naturligt att växa upp tillsammans med vilda djur. Dottern Titti har berättat att hon trodde att alla hade det så. Och att hon på väg till sin första skoldag frågat mamma Celestine om hon nu skulle få människokamrater.
STARTEN AV DJURPARKEN
Att ha alla djuren hemma på gården blev snart ohållbart. Djuren blev till slut för många, och grannarna var inte helt nöjda med att en del av dem emellanåt strövade fritt i området. Det hela utvecklade sig till något som Berggren före alla resorna till Afrika varit stark motståndare till, nämligen en djurpark.
Men under sina resor i Afrika hade han tänkt om. Vissa arter var redan utrotade och flera andra var allvarligt hotade. Hur mycket man än önskade skulle det inte gå att trygga arternas fortbestånd i deras ursprungliga områden. För att försäkra sig om detta fanns två alternativ: reservat i hemlandet eller en välskött djurpark.
Det började med en resa till Danmark
Berggren hade planer på att färdigställa en ny form av djurpark i Tosseryd, med idéer som vuxit fram under hans resor. Först och främst måste man se till djurens trivsel och i andra hand till de människor som var intresserade av att se djuren. En grundläggande idé var samgången mellan olika arter av afrikanskt storvilt. I sin bok Vilda vänner från 1968 skriver han också att verksamheten måste bygga på tre fundamentala förutsättningar:
Djuren på gården, och möjligheten att få se Berggren själv leka med dem, lockade många besökare till Lejondalen även om det ännu inte fanns någon djurpark där. Under en söndag kunde det komma uppemot 4 000–5 000 besökare. Parkeringen och trafiken på den otillräckliga vägen började bli ett stort problem.
Sigvard Berggren tog kontakt med Borås kommun, och fick mycket god kontakt med kommunalrådet Fritiof Boo. Kommunalrådet hade redan intresserat sig för Berggrens verksamhet, och undrade nu om han inte kunde tänka sig att förlägga djurparken till Borås. Berggren övervägde noga förslaget, och gick med på det på två villkor. Att man kunde hitta en lämplig mark som passade för djuren, och att han själv slapp driva djurparken som företagare.
Konkurrens och kärlek på Djurgårdens tivolin
Han ville hellre ha friheten att skapa djurparken efter eget huvud och ha kvar närheten till djuren. En överenskommelse fattades om att parken skulle ägas till hälften av Borås kommun och till hälften av Folkets Park. Genom upplägget skrevs ett kontrakt där Berggren överlät sina djur och verksamhet i Tosseryd, och att han själv blev intendent för den nya djurparken.
Parken skulle byggas på ett nytt sätt där djuren kunde samgå på ett sätt som då var unikt för djurparker.
När stadsfullmäktige skulle besluta om djurparken stred kommunalrådet Fritiof Boo, enligt tidningarna, som ett lejon för den. Och han myntade också ett uttryck som senare fick bli djurparkens motto: “Vi ska inte ha djur i bur utan djur i natur”. Parken skulle byggas på ett nytt sätt där djuren kunde samgå på ett sätt som då var unikt för djurparker. På så sätt blev Borås djurpark en förebild för många djurparker världen över.
Vad kostade semestern förr i tiden?
I juni 1961 började arbetet med djurparken, och den 12 maj 1962 invigdes den. Hustrun Celestine fick under den här tiden ta ett stort ansvar, både för barnen och för djuren. Sigvard var den visionäre entreprenören som ofta var ute på resa för djurparkens räkning. Det blev då Celestines uppgift att på egen hand ta hand om de vilda djur som befann sig i karantän på gården i Lejondalen.
LÄMNAR SITT LIVSVERK
Sigvard Berggren kom att bli alltmer skeptisk till Folkets Parks inblandning i verksamheten. Han skriver bland annat i Vilda vänner att “hade jag då kunnat ana alla de svårigheter som detta skulle innebära i framtiden, hade jag absolut och utan minsta tvekan stannat i Tosseryd”.
Han kände sig motarbetad av vissa i djurparkens ledning som inte delade hans övertygelse. Dels handlade det om principerna om djurens samgående, dels om att ledningen ville popularisera parken på ett, enligt Berggren, jippobetonat sätt. Konflikten nådde sin kulmen 1969, då Sigvard Berggren lämnade sin tjänst som intendent för parken. Efter att han lämnat djurparken följde några mindre angenäma år, med bland annat skilsmässa från Celestine.
“Hur skildras näringslivets historia?”
I början av 1980-talet började dock Berggren återuppta sina resor till Afrika, nu med den nya hustrun Eva som han träffat under tiden i Borås djurpark. Tillsammans var de båda djupt engagerade i olika brunnsborrningsprojekt i bland annat Sudan och Kenya, och att etablera solcellsanläggningar som kunde driva brunnarna. Dessa projekt, som bland annat drevs i samarbete med Sida och Svensk Sudanska föreningen, kom att bli förebild för andra solcellsprojekt i Afrika.
Under många år vägrade Sigvard Berggren att ha någon kontakt med Borås djurpark. Relationerna tinade så småningom upp i takt med att parken började arbeta mer utifrån Berggrens grundläggande principer. När Sigvard Berggren gick bort år 2009 genomfördes en ceremoni i djurparken och en bild av Sigvard och en minnesplakett hängdes upp i lejonhuset.
Simba blev inte bara känd genom Sigvard Berggrens egna filmer eller olika tv-inslag om det ovanliga arrangemanget i Lejondalen. Han blev också filmstjärna. I slutet av 1950-talet ville regissören Lorens Marmstedt och Fontanafilm spela in filmen Lejon på stan, som byggde på en verklighetsskildring av en pojke som tog med sig en leopard hem.
Men att hitta en leopard, tiger eller ett lejon att besätta huvudrollen med visade sig i princip hopplöst. Den kände
dokumentärfilmaren Arne Sucksdorff avrådde på det bestämdaste. Men så fick Marmstedt tips om Berggren och Simba. Ett stort filmteam med Nils Poppe i spetsen anlände till Tosseryd. Och det blev till slut en film, nästan utan missöden.
Enligt en artikel i Svenska Dagbladet från den 29 december 1959 hade Walt Disney imponerats av Simbas och Berggrens (som var inhoppare för Nils Poppe) rollprestationer, och hört av sig för att köpa världsrättigheterna till filmen. Någon affär blev det emellertid inte.
