Anrika Stockholmsmässan har funnits i över 80 år och gästats av kungligheter, Nobelpristagare och högt uppsatta politiker. Men allt började med två driftiga bröder, som startade föregångaren S:t Eriksmässan mitt under andra världskriget – trots protester från näringslivsorganisationerna.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2024 #3.
Folke och Börje Claeson jobbade i sina yngre dagar med sportstugeutställningar på sin farbrors företag. Efter att ha besökt ett antal mässor i Europa fick de idén att starta en egen mässverksamhet i Stockholm. Två stora mässor fanns redan i Sverige, Skånemässan i Malmö och Svenska mässan i Göteborg – men huvudstaden hade ingen.
– De startade 1942, bokstavligen med två tomma händer. Aktiekapitalet var 200 kronor, säger Birgitta Baud, dotter till Folke Claeson.
Tanken var att döpa företaget till Stockholmsmässan, men namnet var redan upptaget. Bröderna tackade nej till ett erbjudande om att köpa namnet för 10 000 kronor, och valet föll i stället på S:t Eriksmässan, efter Stockholms skyddshelgon.
Läs också: Den ofrivillige samlaren
1943 arrangerades den första mässan på Tennisstadion – men det var inte helt utan hinder. Stockholms handelskammare, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund hade nämligen i en skrivelse till sina medlemmar förklarat mässan som ”olämplig”.
Organisationerna menade att mässornas roll var att på ett enkelt och billigt sätt samla handlare och tillverkare, och man befarade att ännu en mässa skulle splittra mässverksamheten i landet.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
MÄSSA FÖR ATT VISA PÅ SJÄLVFÖRSÖRJNING
Premiärmässan gick under mottot ”Genom krisen – för freden”, och avsikten var att visa både att Sverige kunde försörja sig självt under kriget och att tillverkarna var redo att öka produktionen när freden så småningom kom.
Mässan riktade sig främst mot köpmän, som fick ha mässan för sig själva på förmiddagarna, men den nyfikna allmänheten släpptes in för att botanisera bland utställarna på eftermiddagarna. På mässan visades bland annat livsmedel, textil, byggnadsmaterial, hemslöjd och olika typer av maskiner och transportmedel upp.
Läs också: Göteborgsutställningen och industriarvet
Även om näringslivs- och branschorganisationerna var skeptiska till mässan lockade den storpublik – 32 000 besökare under nio dagar. Bland dem fanns Gustaf V, som visades runt på mässan av bröderna Claeson efter en tennismatch. Kungen passade bland annat på att köpa ett elektriskt väggur och smaka en kopp buljong.
Bröderna ville göra mässan till en årlig händelse, och efter den första mässan var det givet att fortsätta. Från början hyrde företaget in sig i olika lokaler, men så småningom fick bolaget arrendera mark på Starrbäcksängen på Gärdet, där enkla utställningshallar byggdes upp.
Direkt efter andra världskrigets slut började Folke och Börje Claeson att sikta mot kontinenten. De gav sig av för att locka företag från andra länder till S:t Eriksmässan, en inte helt riskfri resa.
– De körde bil ner till Tyskland, som då låg i ruiner. De sov i bilen, med en revolver i handskfacket, säger Birgitta Baud.
MÄSSORNA LOCKADE ALLT FLER
Redan 1945 medverkade ett sextiotal utställare från Finland, Frankrike, England, Holland och Schweiz. Mässorna lockade för varje år en allt större publik och köerna ringlade sig flera hundra meter långa.
– Svenska folket var svältfödda på nyheter. De hade varit isolerade under kriget och när mässan drog i gång blev det ett jättejippo. Där exponerades alla nyheter och produkter från utlandet – tv hade ju ännu inte kommit så det fanns ingenstans att uppleva det annars.
1954 anordnades en mässa som Birgitta Baud minns som särskilt betydelsefull: Stockholms första internationella bilsalong, som dessutom omgavs av kunglig glans.
Varje mässa öppnades med pompa och ståt. Arméns musikkår spelade och bland andra statsminister Tage Erlander, prins Bertil och Karin Kock, Sveriges första kvinnliga statsråd, invigde. 1954 anordnades en mässa som Birgitta Baud minns som särskilt betydelsefull: Stockholms första internationella bilsalong, som dessutom omgavs av kunglig glans.
– Det var stort att få bilsalongen till ”lilla” Stockholm. Prinsessan Sibylla, kronprins Carl Gustaf, och prinsessorna Birgitta och Margaretha var där.
Arrangemanget invigdes av den mycket bilintresserade prins Bertil. Över 100 olika svenska och internationella bilmärken fanns representerade och 400 modeller ställdes ut.
– Delar av Sveriges framgång efter kriget var att landet var ganska oförstört. Många länder satsade på Sverige och det ledde till en stark utveckling av den svenska bilindustrin, säger Tom Beyer, tidigare vd för Stockholmsmässan.
Läs också: Från knalle till e-handel
Birgitta Baud minns hur hon som barn själv sprang runt inne på mässorna – och samlade på sig broschyrer från allehanda utställare. När hon kom hem med en full påse blev pappa Folke arg – broschyrerna var ju till besökarna. Ett annat tillfälle som Birgitta Baud väl kommer ihåg var när prinsessan Sibylla tog henne i försvar.
– Galon blev årets nyhet 1952. Jag var fyra år då, och blev utspökad i galonbyxor och sydväst, när jag skulle ta emot prinsessan Sibylla i trappan som gick ner till Starrbäcksängen. Det var brant och svårt att gå i de otympliga kläderna med blommor i famnen. Pappa bad mig niga för prinsessan, men då svarade hon genast att: ”Herr Claeson, det är inte lätt att niga i en trappa”.
NYA LOKALER
1956 flyttade mässan in i nybyggda, permanenta lokaler på Storängsbotten. S:t Erikshallen, blev den näst största mässhallen i hela Europa. Verksamheten började utökas med branschmässor som Allt för sjön och Stockholm furniture fair, och 1962 delades S:t Eriksmässan upp i två delar: En konsumentmässa som behöll namnet S:t Eriksmässan, och en fackmässa kallad Tekniska mässan.
1963 hade man alltså börjat rikta sig mer direkt mot konsumenterna. Hushåll, heminredning och livsmedel tog upp störst plats på mässan och i pressen gick att läsa att mässan var konsumentvänlig – ”och kanske framför allt husmorsvänlig”.
Vid den här tiden hade Folke Claeson, som sedan 1955 var ensam ägare, börjat känna sig färdig med det mödosamma arbetet som mässgeneral, och erbjöd Stockholms stad att ta över verksamheten. Staden tackade nej, men när Sveriges television behövde större utrymme passade han på att sälja mässlokalerna.
VERKSAMHETEN FLYTTADE TILL ÄLVSJÖ OCH TRAGISK OLYCKA
Varken Stockholms stad eller Stockholms handelskammare ville se att huvudstaden skulle stå utan en internationell mässa, och 1964 tog man slutligen över verksamheten. Folke Claeson satsade i stället på världsutställningar och var bland annat ansvarig för det svenska deltagandet på världsutställningen i Montreal 1967.
1966 föreslog Stockholms stadsbyggnadskontor att verksamheten skulle flytta till Älvsjö och 1971 invigdes det nya mässområdet av kung Gustav VI Adolf. Men Folke Claeson fick själv aldrig uppleva den nya mässan.
Han och hustrun Margareta hade i december 1969 rest till Peru, för att närvara vid tioårsjubileet av en mässa som Folke Claeson hade hjälpt en vän att starta. På vägen hem störtade flygplanet utanför Venezuelas huvudstad Caracas. Birgitta och hennes lillebror var 21 respektive 19 år vid händelsen.
Läs också: Nya utställningar för en ny tidsålder
– Det var ju ett trauma så klart, man blir brådmogen redan vid 21 år. Men vi hade en jättebra uppfostran, och allting fixar ju sig, säger Birgitta Baud.
Birgitta Baud är stolt över det livsverk som hennes pappa var med och skapade.
– Han gjorde otroligt mycket för turismen i Stockholm. Långt innan mässorna öppnade kom det dit en herrans massa folk som skulle bygga upp montrarna. Folk vallfärdade från hela Sverige, det fanns inte ett hotellrum kvar i stan, och restaurangerna var fullbokade. Stockholm fick ett internationellt rykte, säger hon.
1972 delades Nobelpriset ut i Älvsjö, 1975 var det dags för Eurovision Song Contest och 2001 anordnades det EU-toppmöte.
1976 bytte mässan till slut namn – då hade priset för namnet sänkts från 10 000 till 1 000 kronor – och heter sedan dess Stockholmsmässan, även om den i folkmun ofta kallas Älvsjömässan.
Efter flytten till Älvsjö kom mässan att växa sig ännu större och en rad stora evenemang har hållits på platsen. 1972 delades Nobelpriset ut i Älvsjö, 1975 var det dags för Eurovision Song Contest och 2001 anordnades det EU-toppmöte. Numer besöks mässan av ungefär en miljon besökare om året, som kommer dit för mässor, kongresser och evenemang.
Tom Beyer började jobba som projektledare på S:t Eriksmässan 1968, och var vd för Stockholmsmässan 1985–2007. Under sin tid på mässan såg han den förändras mycket.
– Vi var 16 personer och omsatte 15 miljoner när jag började, och 300 personer med en omsättning på 750 miljoner när jag slutade, säger han.
OSÄKER FRAMTID
Stockholmsmässans framtid är i skrivande stund en aning osäker. Stockholms stad vill sälja företaget och på sikt eventuellt riva mässområdet i Älvsjö, där det i stället planeras för bostäder. Mässorna konkurrerar dessutom på andra villkor i dag.
– Under pandemin var alla mässor stängda, och företagen hittade andra vägar att marknadsföra sig. Sedan dess har antalet företag på mässorna minskat, men i Europa och världen börjar det komma tillbaka till hur det såg ut före pandemin. Det finns ett utrymme för mässverksamhet, även om det kanske inte blir jättelika mässor i Sverige i framtiden, säger Tom Beyer.
Även Birgitta Baud tror på en framtid för mässor.
– Jag är ledsen över att Älvsjömässan ska rivas, det är en hel epok som går i graven. Samtidigt måste man vara realist, det är en annan tid nu, med internet och liknande och för utställarna är det dyrt att åka på mässor. Men jag tror att det så småningom blir en rekyl – folk vill träffas. Det är ju det som är så fiffigt med mässor, att man knyter kontakter, säger hon.
