Alma Hedins affärsidé kunde inte uttryckas bättre än med dessa strofer ur en dikt som Tullia Ljungh tillägnade henne 1925, men det hela startade redan fyra år tidigare. I maj för snart hundra år sedan fick Stockholms tidningsläsare ta del av ett angeläget upprop som inleddes: ”Lyxen med blommor vid begravningar överskrider ofta det skönas gräns”. Avslutningsvis beskrevs projektet:

Influtna medel skola användas till uppförande av större eller mindre hus i städer eller på landet, vilka för beräknat underhållskostnadspris skola uthyras till gamla personer. Varje dylikt hus skall kallas ”Blomstergården”. Omkring dessa hus skola blommor och gröna växter planteras till minne av de döda och till glädje för de levande.

Undertecknare var Anna och Hjalmar Branting (f.d. statsminister), Anna och Nathan Söderblom (ärkebiskop) samt 15 landshövdingar, några vänner till idégivaren Alma Hedin, liksom författaren Ellen Key och skalden E.A. Karlfeldt. Var och en som sympatiserade med affärsidén kunde bidra genom att i dödsannonser införa ”Tänk på Blomsterfonden” och med hjälp av moderniteten postgiro överföra en penninggåva. De anhöriga underrättades med en vacker blankett från fonden.

Föreningar sänkte priset på döden

Många välkomnade förslaget men, som Alma själv uppriktigt beskriver i sina memoarer I minnets blomstergårdar, strömmade inte pengarna alls in av sig självt och några hus kom ursprungligen inte att uppföras. Överståthållaren i Stockholm som hade åtagit sig ordförandeskapet i stiftelsen Blomsterfonden blev snart bekymrad över ekonomin. Men genom att några enskilda satsade stort – en framgångsrik entreprenör, en förmögen dam som krävde att andra handelsmän skulle donera lika mycket som hon, liksom Almas nära vän Axel Lagrelius på Generalstabens Litografiska Anstalt (21 år i styrelsen) – kom verksamheten ändå igång.

Blomsterfonden grundas. Bild ur Föreningen Blomsterfondens historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

 

BYGGNATIONERNA BÖRJAR
Avgörande var kanske att Stockholms stad gratis ställde en tomt till stiftelsens förfogande, Rödabergsgatan 1 senare utvidgad även till nr 3, vid Sankt Eriksplan i Stockholm. Alma Hedin beskriver i sina memoarer hur hon njöt av att hålla på med planeringen och ritningarna fram till dess den första Blomstergården stod färdig i september 1925 med plats för 150 hyresgäster. Varje hus fick en värdinna. Organisationen av denna sorts verksamhet var något som Alma hade erfarenhet av och lyckades väldigt väl med.

Ganska snart insåg fondens ledning att blomstercheckarna inte förslog för det stora behov som visade sig finnas. Hyresgästerna uppmanades att sätta in ett belopp i fonden med ränteavkastning och som senare tillföll fonden. Andra kunde bli stödjande medlemmar genom årlig avgift och därmed ställa sig i bostadskön. Den andra stora byggnationen skedde år 1931 vid Ringvägen för över 800 hyresgäster.

Samhällets stöttepelare

Alma Hedin kvarstod i styrelsen som dess obestridliga ledare fram till 1949 då hon avgick vid 73 års ålder. Hon avled 1958, 82 år gammal och kunde då glädja sig åt att ett modernt sjukhem prospekterades i Älvsjö, norra Liseberg, med plats för över 350 lägenheter när det var fullt utbyggt. Då var själva affärsidén spridd inte bara runt om i Sverige utan också till Norge, England och Tyskland liksom Sydafrika.

Tidigt utvecklade Alma en lyhördhet för de svaga i samhället och i likhet med sina generationskamrater beundrade hon Florence Nightingale.

BRODERN SVEN HEDIN STÖDDE
Alma Hedin härstammade från två ansedda släkter. Fadern var stadsarkitekt i Stockholm med en anfader som var Gustav III:s livmedikus, och på mödernet hade hon rötter i den kända bryggarsläkten Westman. Modern hade fått universitetsutbildning, mormodern var författarinna och morfadern prost och vän med Esaias Tegnér.

Almas äldste bror Sven Hedin (1865–1952) kom att vara ett stort stöd i hennes tidiga projekt med påföljd att hon, liksom andra syskon, åtog sig sekreterarsysslor åt den berömde upptäcktsresanden under hans senare år. Barnen fick ofta höra att fadern var en oförvitlig ämbetsman, i tider där byggmästare i staden slogs om tomterna.

Men större samhälleligt anseende ledde också till fler inbjudningar och kontakter i de högsta skikten i staden, med den paradoxala konsekvensen att hushållets materiella standard (kläder, inredning och fester) inte kom att stå i paritet med nivån i de kretsar familjen rörde sig.

Tidigt utvecklade Alma en lyhördhet för de svaga i samhället och i likhet med sina generationskamrater beundrade hon Florence Nightingale. Vid en resa till London med den berömde brodern år 1911 fick hon både se nöden i East End och på en mottagning träffa Livingstones dotter: ”han som offrade sitt liv för stackars fattiga negrer i Afrika. Hela framvåden av hennes bruna sidenklänning från urringningen ned till golvet var översållad av juveler. Om hon hade sålt dem skulle hon ha kunnat skicka en hel skara missionärer till Afrika” skrev Alma i sin dagbok efter mötet.

Vykort föreställande Blomstergårdarna, Ringvägen Stockholm år 1920. Bild ur Föreningen Blomsterfondens historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

ARBETARHEM OCH STADSFULLMÄKTIGE
Alma hörde talas om Agnes Lagerstedt, lärarinnan på Östermalm, som hade studerat Settlementrörelsen i East End och som på 1890-talet skapat AB Stockholms Arbetarhem vid Sibyllegatan 50 i Stockholm. Hon fick arbeta under Agnes Lagerstedt och hålla i praktiska frågor. Här föddes idén att själv starta en liknande verksamhet.

År 1906 hörde Alma talas om Wilhelm Govenius testamente som hade samma mål som hon, och efter kontakt fick hon ansvar för verksamheten vid byggnationen och driften av tre hus med 90 lägenheter för barnrika familjer ur arbetarklassen, vid Gamla Maria skolas gård (Wollmar Yxkulls gata i Stockholm).

I dag har fastigheterna försålts och stiftelsen lämnar bidrag till främjande av vård och uppfostran av barn samt utövande av hjälpverksamhet bland (ekonomiskt) behövande. Här arbetade Alma Hedin i 20 år och fick en mycket stor erfarenhet av de ekonomiska, fysiska och moraliska svårigheter som de fattiga i Stockholm på den tiden upplevde.

Ersta Diakoni – i diakonins tjänst sedan 1851

Många gamla sökte sig förgäves till Govenii minne och så uppstod tanken med ett riktat boende till de äldre. Mot sin vilja, men med stor nyfikenhet, hade Alma Hedin 1911 blivit invald för Högern i Stockholms stadsfullmäktige (ett decennium före allmän rösträtt för kvinnor i Sverige). Hennes socialliberala hängivelse tvingade tidvis fram en röst emot partilinjen och hon insåg under dessa sex år att relativt lite gick att uträtta för de behövande den politiska vägen.

Studiecirkel på Rödabergen i Blomsterfondens regi, u.å. Bild ur Föreningen Blomsterfondens historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

IDÉN VÄCKTES PÅ BEGRAVNING
Stockholm byggdes med höga hus och var på god väg att omvandlas till ett modernt välfärdssamhälle. Det gällde att entreprenörsvägen hitta en god idé som tilltalade allmänheten, finna eldsjälarna, och med goda kontakter få politikerna att erbjuda mark till den första tegelstenen. Detta var entreprenören Alma Hedins affärsidé, när hon liksom många i sin samtid, såg nöden och behoven bland de fattiga och gamla i Stockholm.

En uppstickare inom vård och omsorg

När fadern dog 91 år gammal år 1917, kom 91 blomkransar till hans jordfästning, och vid det tillfället skickade några vänner pengar med ett kort ”Till någon av Dina fattiga i stället för en krans på Farbrors bår”. I samma efterföljd kom således Blomsterfonden att skicka ut en vacker blankett till de anhöriga med texten ”För hedrande av minnet av NN har föreningen Blomsterfonden i Stockholm mottagit gåvor för främjande av sitt syftemål, hem och vård åt gamla”.

Artikeln publicerades först år 2011.