När allt fler började lämna bort arbetet med att ta hand om döda släktingars stoft, begravningen och jordfästningen, växte en ny gren fram på det svenska näringslivsträdet, begravningsbranschen. Men snart hade kostnaden för deras tjänster skjutit i höjden, och folkrörelserna började fråga sig om inte de kunde ta hand om det hela. Resultatet blev sänkta begravningskostnader och dagens Fonus.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 3 2016.
För drygt hundra år sedan klarade sig de flesta svenskar utmärkt utan begravningsbyrå. Anhöriga, släkt och grannar tog själva hand om förberedelser som tvättning, påklädning och svepning. Kistan tillverkades på gården eller av någon snickarkunnig i byn. Och det mesta skedde i hemmet utan att den döda behövde flyttas.
Men seder och samhällsstruktur förändrades under 1900-talets första decennier. Nya behov uppstod till exempel när traditionen med öppet kistlock ersattes av en stängd kista – ett blankt lock ser liksom ödsligt ut om det inte överöses med blomsterdekorationer.
Urbaniseringen skapade också nya behov, samtidigt som gamla lösningar gick förlorade. Bysnickaren fanns inte längre nästgårds när kistan skulle tillverkas, och döden blev inte automatiskt känd i hela stan, så som det hade varit i byn. I stället behövdes dödsannonser i tidningen för att informera vänner och bekanta.
DÖDEN BLIR DYRARE
De förändrade begravningstraditionerna sammanföll med att fler och fler började anlita experthjälp när döden kom. Många lämnade helt enkelt över ansvaret till en begravningsentreprenör när de ställdes inför den uppsjö av rekvisita med blommor, annonser, dekorationer och speciella kistor som en värdig begravning nu ansågs behöva.
Problemet var förstås att döden blev en mer kostsam historia. Enligt den statliga myndigheten Priskontrollnämnden borde priset för en värdig begravning för en vuxen person inte vara högre än 401 kronor 1950. Grovt räknat motsvarade det en månadslön för en industriarbetare. Men vad som ansågs värdigt var långt ifrån solklart. Det fanns med andra ord spelrum för mer eller mindre oseriösa aktörer att utnyttja den oklara situationen.
FOLKRÖRELSERNA HITTAR LÖSNINGEN
Under 1940-talet inträffade det visserligen att entreprenörer dömdes för ocker, men problemet låg djupare än bara i en uppdelning i hederliga och ohederliga företag. Frågan diskuterades inom kyrkan, i massmedierna och i riksdagen, men motioner och statliga utredningar om en allmän begravningshjälpsförsäkring var uppenbarligen inte lösningen.
I stället var det folkrörelserna som på allvar tog tag i frågan. De ansåg att problemet hade två sidor: ”dels böra kostnaderna för en enkel men värdig begravning väsentligt nedbringas, dels bör man söka eftersträva en enklare sedvänja både ur estetisk och social synpunkt. Då det således gäller att lösa en både social och folkuppfostrande uppgift har det fallit sig naturligt, att folkrörelserna själva tagit upp begravningsfrågan till behandling och lösning.”
Lösningen var begravningsföreningar, som rent företagsmässigt var organiserade som ekonomiska föreningar. Den första som öppnades var Stockholms begravningsförening 1946. Samma år drogs verksamhet i gång också i Malmö, Göteborg, Eskilstuna och Västerås. Initiativtagare och medlemmar var bland andra konsumtionsföreningar, fackliga organisationer, Försäkringsanstalten Folket och Samarbete och hyresgästföreningar.
Snart kunde man konstatera att föreningarna faktiskt lyckades få ner priserna och åstadkomma värdiga och samtidigt enkla begravningar. Genom medlemsorganisationerna mobiliserades sedan människor runtom i landet för att bilda nya och stödja redan befintliga begravningsföreningar.
RAKET PÅ MARKNADEN
Efter fyra år hade antalet begravningsföreningar ökat till 19 stycken. Det kan låta lite, i synnerhet som en samtida uppskattning visade att det fanns cirka 460 begravningsentreprenörer i landet. Men siffror är förrädiska. I själva verket hade begravningsföreningarna tagit ett jättekliv ut på marknaden.
En jämförelse från 1949 visar nämligen att hälften av de privata byråerna inte hade mer än högst 50 uppdrag det året, medan alla begravningsföreningarna hade minst 100, och ofta mångdubbelt flera, uppdrag. Begravningsföreningarnas samverkansutskott uppgav dessutom självt att de 1949 hade cirka 30 procent av alla begravningar i de städer där de var verksamma.
Fonus marknadschef i dag, Peter Göransson, kallar det för en ”succéhistoria i kooperationen”. Men trots framgången såg föreningarnas samarbetsutskott ändå realistiskt på framtiden i sin verksamhetsberättelse för 1949:
Som utskottet rapporterade vid fjolårets konferens kan man med nuvarande verksamhetsform och med hänsyn till befolkningsunderlaget icke räkna med mer än i stort sett 25 begravningsföreningar i landet, varför det är naturligt att nybildningen icke sker i samma takt som tidigare. [—] De resultat, som begravningsföreningarna redovisa för 1949, visa att rörelsen börjat stabiliseras.
Så långt från sanningen låg inte prognosen. När Södra Västerbottens Begravningsförening öppnades i Umeå femton år senare var det den 27:e föreningen. Därefter började en tid av fusioneringar. År 1969 beslöt sig begravningsföreningarna i Stockholm, Västmanland och Dalarna samt Folkrörelsernas begravningsförening i Uppsala och Gävleborgs län att gå samman. Den nya storföreningen antog namnet Begravningsföreningen Fonus.
FUSIONSTID LANDADE I FONUS
Sammanslagningar av större föreningar för att åstadkomma en central, rikstäckande förening pågick under 70-talet. Under den här tiden bildades också ett dotterbolag för kisttillverkning. Både fusionerna och den nystartade tillverkningen visade sig lyckade. Och genom ett genomtänkt profilarbete, bland annat med namnbyte till enbart Fonus, lyckades man få namn och logotyp välkända i hela landet under 80-talet.
Trots att namnet i dag inte signalerar att Fonus är en förening, använder man sig fortfarande av samma företagsform. Och de gamla folkrörelserna finns fortfarande med som ägare. Marknadschefen Peter Göransson är tydlig med att just detta är inte något man vill ändra på.
– Att grundstommen är en ekonomisk förening är bra i förhållande till det vi sysslar med. Sedan kanske kunderna är mer intresserade av om vi är bäst i klassen än vilken företagsform vi har. Det är få som i dag vänder sig till oss på grund av det kooperativa. Man väljer oss på grund av våra priser, vårt bemötande och våra produkter.
Det låter precis som vilket företag som helst. Men bakom Fonus finns historien om hur folkrörelserna lyckades göra de svenska begravningarna till de mest prisvärda i Europa.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
