En bil med tre hjul. Med kaross i vakuumpressad plast. Med plats för två vuxna och två barn. Och med en maxhastighet på över 80 kilometer i timmen. Och som tillverkats i Sverige. Låter det som en skröna? Nej det handlar om MC-bilen Fram King Fulda som gjorde entré (och succé?) i slutet av 1950-talet.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2025 #1.
Sanningen att säga tillverkades inte många – sammanlagt bara 411 exemplar mellan åren 1957 och 1962. Men Fram King Fulda lever fortfarande kvar i öm omvårdnad av sina entusiastiska ägare. En av dem är Åke Lovén i Lindesberg som, efter att ha köpt sitt exemplar i en pappkartong och lagt ned över 300 timmar på själva renoveringen, kunde ta en premiärtur i augusti i sin skinande röda Fram King Fulda av 59/60 års modell.
Trots att bilen tillverkades under fem år, finns det bara två årsmodellbeteckningar: 57/58 och 59/60. Men vi ska ta allting från början.
Efter andra världskriget började flera modeller av MC-bilar eller mikrobilar utvecklas framför allt i Tyskland. Skälen var flera. Dels fanns det ett behov av att bygga upp bilparken igen. Dels var det ont om kapital och stål. Men tillverkare av stridsflygplan som Messerschmitt och Heinkel förbjöds också fortsätta tillverkningen av flygplan.
I stället började företagen tillverka MC-bilar. Alla som sett Stig-Helmers transportmedel i Sällskapsresan-filmerna vet hur en Messerschmitt KR200 (Kabinenroller) ser ut.
Andra bilmärken var till exempel italienska Isetta (som även tillverkades på licens av BMW), engelska Bond Minicar och Heinkel Kabine/Trojan med tyskt ursprung. Och så tyska Fulda som tillsammans med Bond Minicar var bland de första ut på marknaden.
De främsta fördelarna med en MC-bil var att de var billiga i drift och att det bara krävdes MC-kort för att framföra dem, och MC-kort var betydligt enklare att ta än körkort för bil. Prismässigt kom de med tiden inte att bli så mycket billigare än en vanlig bil, så populariteten dalade betänkligt redan i slutet av 1950-talet.
Sammanlagt såldes 792 trehjuliga MC-bilar i Sverige under 1957. Året därpå sjönk siffran till 308. Messerschmitt, Fram King Fulda och Heinkel stod för ungefär en tredjedel var. Billigast var Messerschmitten – i dag är den däremot den dyraste att köpa för en mikrobilsentusiast.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
FAVORITEN FRÅN FULDA
Fulda kom att bli något av en favorit hos svenskarna. Uppsalaföretaget Sica Import var den första generalagenten för Fulda i Sverige. År 1957 togs ansvaret över av Fram Kingbolagen med bas i Uppsala och Helsingborg. Fram King-bolagen började samma år egen tillverkning på licens av den populära Fuldan.
Ansvarig för projektet var Fuldas konstruktör Adolf Sander, som följde med till Sverige. I Tyskland hade karosserna tidigare tillverkats i aluminium men nu – kunde Sander berätta – skulle den tyska fabriken gå över till plast. Så blev det också i Sverige.
Adolf Sander utvecklade också den svenska modellen, så att den kom att få en något annorlunda form på karossen än sin tyska motsvarighet. Karossen tillverkades i tre färger: blått, grönt och rött.
Fram King-bolagen bildades 1932 då Industrikompaniet King från Helsingborg slogs samman med Uppsalabolaget AB Josef Eriksson. År 1955 skapades namnet ”Fram King-bolagen”. King tillverkade cyklar och mopeder, och Uppsalaföretaget tillverkade förutom cyklar under varumärket Fram även motorcyklar.
Läs också: Från Vårgårda till världssuccé
Ramarna till den svensktillverkade MC-bilen Fram King Fulda, som den till en början hette, tillverkades i Uppsala. Plastkarossen vakuumpressades i armerad polyester på plastfabriken AB Hvenplast på Ven, som var det enda företag i landet som behärskade tekniken. Redan efter ett år flyttades dock tillverkningen till den danska fabriken Fibrex i Roskilde. Monteringen av ram och kaross utfördes vid Fram King-bolagens fabrik i Helsingborg.
Hur kom det sig då att Fram King Fulda efter bara två år fick byta namn till enbart King? Fram King Fulda förkortades till FKF, och ett annat svenskt företag inom kullager tyckte att det var alltför likt deras namn och hotade med stämning.
I mars 1957 kunde man i Upsala Nya Tidning läsa att Fram King-bolagen beräknade kunna leverera sina första exemplar i maj. ”Det nya fordonet har en tilltalande exteriör. Den strömlinjeformade karossen är tillverkad av plast.” Läsaren fick också reda på att sittplatsbredden var 115 cm, ”vilket gott räcker till för två vuxna”.
Bagageutrymmet i baksätet kunde också användas som barnsäte, och genom att placera om sittdynorna och ryggstöden kunde man åstadkomma liggplatser för två personer.
Fram King Fulda hade, liksom sina motsvarigheter från andra märken, tre hjul – två fram och ett bak. Fordonet drevs av en encylindrig tvåtaktsmotor från Sachs på 191 kubik och en effekt på 10 hästkrafter. Vikten låg på runt 300 kilo och maxhastigheten uppgavs till 85 km/timmen.
Vad som var speciellt med Fram King Fulda var att den inte hade någon backväxel. I stället var motorns rotationsriktning vändbar, så man backade genom att stoppa motorn och sedan återstarta den med motsatt rotationsriktning. Det finns alltså fyra växlar framåt och fyra växlar bakåt, vilket innebär att man kan backa väldigt snabbt.
”EN BRA FAMILJEBIL”
Bilentusiasten Åke Lovén skaffade sin Fram King Fulda för drygt fem år sedan, och historien är lite speciell. Hela familjen är bilintresserad, och dottern hade hittat en annons på Blocket som verkade intressant. Hon skickade en bild till Åke med kommentaren ”det här är väl en bra familjebil?”.
– Vi hade precis fått ett litet arv som räckte till att köpa bilen, som låg i kartong – helt isärtagen. Den hade legat länge i ett uthus. Min far kommer från Helsingborg, där Fram King Fulda tillverkades, så att köpa bilen blev lite som en hyllning till pappa.
Fuldan fanns i Simrishamn, så Åke hyrde ett flyttskåp och åkte de 55 milen för att hämta pappkartongen. De flesta delarna fanns med i kartongen, men knappast i det bästa skicket.
De flesta mikrobilar slutade tillverkas i mitten–slutet av 1960-talet. Ett undantag var brittiska Bond Bug som tillverkades mellan 1970 och 1974. Även denna modell hade tre hjul, men två bak och ett fram.
Mycket har Åke fått improvisera fram – en del har han tillverkat själv. Handtagen är egentligen traktorhandtag som Åke slipat till rätt utseende. Ljuddämparen – från en gammal Opel – hittade Åke på en loge i närheten. Den fick han dock modifiera efter gamla ritningar.
– Det är bara att leta efter något som ser likadant ut. Bensintanken är till exempel nytillverkad. Lamporna har jag hittat i Tyskland och i Holland.
Eftersom bilen varit avregistrerad var Åke tvungen att efterforska ursprungsintygen till bilen, vilket tog sin tid. Faktum är att bilen aldrig varit besiktigad tidigare – kravet på besiktning kom först 1964. Första gången blev alltså i augusti i år – utan anmärkningar.
Läs också: Fordonsindustrin som motor
Bilen är inte helt lätt att komma in i, men väl inne i bilen är utrymmet större än man kan tro. Klädseln till bilen är faktiskt originalklädseln. Tyget har Åke hittat och skickat efter från Tyskland.
Bilen ska ju gå i 80, men det har Åke inte vågat sig på med de 8-tumshjul bilen är utrustad med. Bromsen är en vajerbroms, det vill säga en vajer som går direkt från bromspedalen och som drar en arm som i sin tur drar ut bromsbackarna. Några säkerhetsbälten finns inte i bilen. När den tillverkades fanns inga krav på att bilarna skulle vara utrustade med denna säkerhetsfunktion.
De flesta mikrobilar slutade tillverkas i mitten–slutet av 1960-talet. Ett undantag var brittiska Bond Bug som tillverkades mellan 1970 och 1974. Även denna modell hade tre hjul, men två bak och ett fram.
Bilens konstruktör, Tom Karen, ansvarade också för att ta fram Luke Skywalkers ”landspeeder” som förekom i filmen Star Wars från 1977. En av modellerna byggde på chassit till en Bond Bug, men hjulen doldes med riktade speglar.
Ett ännu senare exempel på MC-bilar har bara drygt två år på nacken. Den fyrhjuliga Microlino påminner till formen om Isetta. Den stora skillnaden mellan dagens mikrobil och 1950- och 1960-talens är att den drivs med el.
Käcka broschyrer skulle locka konsumenterna till köp av Fram King Fulda. Foto: Karl Ivarssons samling/Svenskt motorhistoriskt arkiv.
Käcka broschyrer skulle locka konsumenterna till köp av Fram King Fulda. Foto: Karl Ivarssons samling/Svenskt motorhistoriskt arkiv.
Åke Lovén är inte den enda entusiasten. MC-Bilklubben, som ingår i Motorhistoriska Riksförbundet, engagerar runt 360 medlemmar som tillsammans äger drygt 500 fordon fördelat på hela 34 olika modeller, varav 49 är av märket Fram King Fulda eller King.
Den vanligaste modellen är Messerschmitt KR200/KR201 (155 stycken) tätt följt av Heinkel/Troja (142 stycken). Klubben har fångat upp ungefär hälften av alla mikrobilar som finns i Sverige.
Ordförande för klubben är Anders Johnsson sedan de två klubbarna Messerschmitt-klubben och MC-Bilklubben slogs ihop i slutet av 1980-talet. Han var en av grundarna till Messerschmitt-klubben, men har förutom flera Messerschmitt-bilar också sedan 30 år tillbaka en Fram King Fulda i sin ägo.
– För 50 år sedan hånskrattade folk åt mig som skaffade en Messerschmitt. Så är det inte nu. Nu är den ett samlarobjekt som lockar både entusiaster och folk med pengar.
Genom en titt på Bilweb Auctions ser man att en Messerschmitt i gott skick kan kosta över 300 000 kronor. För en Fram King Fulda i ”härligt patinerat originalskick” fick en hugad spekulant betala 90 000 kronor.
Medlemmarna kommer i huvudsak från Sverige. Dessutom samarbetar man med andra länders klubbar. Tillsammans med sin finska motsvarighet ordnar man varje år en träff på Åland. I samband med millennieskiftet kördes ett ”rally” till Nordkap – 86 bilar deltog.
