För 250 år sedan öppnade den första veterinärinrättningen i Sverige. Veterinärkåren bestod länge uteslutande av män, men under 1900-talet feminiserades yrket – ett internationellt fenomen.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2025 #1.
I Skara, inte långt ifrån domkyrkan, ligger Sveriges första och enda veterinärmuseum. En gång i tiden rymde den gula museibyggnaden landets första veterinärskola, grundad av Peter Hernquist år 1775, men i dag finns här bilder och föremål som berättar historien om den svenska veterinärmedicinens utveckling.
Människor och djur har levt sida vid sida i tusentals år och på olika platser i världen har man funnit skrifter och målningar som visar att vi redan tidigt i historien utvecklade någon form av djurläkekonst. Men det dröjde till andra halvan av 1700-talet innan världens första veterinärskola öppnades.
Läs också: Modiga kvinnor motade klädkod
Europa hade då plågats av flera utbrott av boskapspest, en smittsam virussjukdom som främst drabbade nötkreatur och andra klövdjur. Enligt historikern Johanna Widenberg bröt det under en 50-årsperiod ut åtta stora sjukdomsvågor som dödade drygt 350 000 nötkreatur bara här i Sverige.
När inga utbildade veterinärer fanns var det upp till djurägarna själva att behandla sina djur. Kanske hittade man några goda råd i läkeböckerna, hos djurkunniga grannar eller kloka gummor och gubbar.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
VÄRLDENS FÖRSTA VETERINÄRSKOLA ÖPPNADE
Boskapspesten är sedan början av 2010-talet utrotad från hela världen, men i mitten av 1700-talet visste man ännu inte riktigt vad det var som orsakade smittspridningen eller hur man skulle stoppa den.
Boskapspesten innebar enorma ekonomiska förluster och fick förödande konsekvenser för livsmedelsförsörjningen och jordbruket. Europeiska forskare kämpade för att hitta ett botemedel, men för att göra det krävdes mer kunskap.
I början av 1760-talet grundade därför fransmannen Claude Bourgelat världens första veterinärskola i Lyon: École nationale vétérinaire de Lyon. Där skulle Europas första veterinärer läras upp och en av dem var svensken Peter Hernquist (1726–1808). Västgöten hade ägnat flera år åt naturvetenskapliga studier och tilldelades 1763 ett stipendium för att resa till Frankrike och utbilda sig inom djursjukvård.
Sex år senare var han tillbaka i Sverige och försökte öppna en egen veterinärskola i Stockholm, men lyckades inte ordna finansiering och fick i stället ägna sig åt att undervisa. 1774 tilldelades han ett årligt arvode från staten mot att han vart tredje år skulle ha utbildat åtminstone två elever ”in arte Veterinaria”.
VETERINÄRVÄSENDETS FÖDELSE I SVERIGE
Året därpå signerade Gustaf III en skrivelse där han godkände grundandet av en veterinärskola i Skara, en skrivelse som kan ses som veterinärväsendets födelseattest. Hernquist fick i uppdrag att driva skolan och tilldelades dispositionsrätten till prebendehemmanet Brogården för ändamålet.
I slutet av 1775 kunde Hernquist välkomna sina första elever till den nya skolan där de undervisades i anatomi, fysiologi och vanliga djursjukdomar, men också konstnärliga ämnen och lanthushållning.
Läs också: Boomen gjorde 1800-talets kvinnor till företagare
Djurläkaryrket hade ganska lågt anseende i samhället och gav inte heller någon stadig inkomst. De flesta av skolans elever förväntades därför ta tjänster som till exempel klockare eller hovslagare och hjälpa till med djurvård vid sidan av.
Utbildningen var gratis och sköttes till en början av Hernquist själv som vid sidan av arbetet sammanställde flera skrifter om husdjurens krämpor och sjukdomar.
I Peter Hernquists Sjukdomslära – om husdjurens inre sjukdomar, från början av 1800-talet, listade författaren olika symtom och behandlingsförslag för en lång rad sjukdomar hos framför allt hästar och nötkreatur, men även några hos hundar och katter. Hernquists skrifter ger en inblick i 1700-talets veterinärkunskaper och visar att man redan då hunnit identifiera många vanliga djursjukdomar.
VETERINÄRSKOLA I STOCKHOLM OCH DE FÖRSTA KVINNLIGA VETERINÄRERNA
Det dröjde till 1821 innan Stockholm fick sin första veterinärskola. Veterinärinrättningen i Stockholm grundades av Sven Adolf Norling och drev också en klinik som var öppen för allmänheten.
Skolan bytte så småningom namn till Veterinärinstitutet och sedan Veterinärhögskolan. 1977 blev den en del av SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, tillsammans med tre andra högskolor, Skogsmästarskolan i Skinnskatteberg och den gamla Veterinärinrättningen i Skara.
När veterinärskolan i Lyon grundades var det framför allt hästar och nötkreatur som stod i fokus under lektionerna, och det sågs som en självklarhet att det slitsamma yrket skulle utföras av män.
Det skulle dröja nästan omkring 130 år innan världens första kvinnliga veterinärer utbildades. En av dem var Aleen Cust som studerade på veterinärhögskolan i Edinburgh kring förra sekelskiftet.
Läs också: Elen ändrade folks vardag
På grund av sitt kön fick hon inte tillåtelse att skriva examensproven, men trots det kunde hon efter studierna arbeta som veterinär. Finländskan Agnes Sjöberg blev Europas första kvinnliga veterinärmedicine doktor då hon disputerade 1918.
Under studietiden var hon ensam kvinna bland 300 män och fick möta mycket motstånd från såväl lärare som elever, men ingenting kunde hindra henne från att uppnå sin stora dröm om att arbeta med djur. Efter studierna i Tyskland och första världskrigets slut återvände hon till Finland och blev kommunalveterinär i Österbotten innan hon öppnade sin egen klinik.
Vid det laget hade också Sverige hunnit få sin första kvinnliga veterinär sedan 30-åriga Waldy Bergegren utexaminerats från Veterinärinstitutet, eller ”stutis” som det kallades bland eleverna. Hon tros ha varit världens tionde kvinnliga veterinär och arbetade ända fram till pensionen 1956 som stadsveterinär i Norrköping.
Det dröjde några år innan fler kvinnor följde i hennes fotspår. 1933 utexaminerades Margareta Nordlander och Dagmar Morein från ”stutis” och under de följande decennierna steg antalet kvinnliga studenter sakta men säkert.
KVINNORNA BLEV EN MAJORITET AV VETERINÄRERNA
Mellan 1950 och 1970 tiodubblades antalet kvinnliga sökande till veterinärprogrammet och sedan dess har kvinnorna utgjort majoriteten av de studerande. Även läkar- och tandläkarutbildningarna har sedan dess fått fler kvinnliga studerande men inte alls i samma utsträckning som veterinärprogrammet.
Feminiseringen av veterinäryrket är ett internationellt fenomen och andelen kvinnor i yrket fortsätter öka i hela Europa. Den Europeiska Veterinärfederationen publicerade i december 2023 en rapport som beskriver den typiska europiska veterinären i dag: en kvinna mellan 35 och 40 år som arbetar inom smådjurssektorn, ofta i ett privat veterinärvårdsföretag.
Läs också: Sjukvårdsprodukter från Beckers
Magnus Rosenquist är förbundsdirektör på Sveriges Veterinärförbund och han berättar hur yrket utvecklats under 2000-talet.
– Det veterinärer främst förknippas med är kliniskt arbete, men veterinärer arbetar i dag inom väldigt många andra områden, till exempel med administration, myndighetsutövning, tillsyn, undervisning, forskning och utveckling. Teknikutvecklingen har påverkat yrket mycket. Därtill kunskapsutvecklingen inom veterinärmedicin och många nya lagar.
Enligt Magnus är omkring 75 procent av förbundets medlemmar kvinnor, de utgör också merparten av dem som söker sig till förbundets specialistutbildningar, men varför ser det ut så?
– Det kan vi bara spekulera om, men den generella utvecklingen på 1900-talet var att antalet kvinnor ökade på arbetsmarknaden. Att veterinäryrket i dag är kvinnodominerat kan vi inte mer än konstatera, säger Magnus.
9 AV 10 VETERINÄRER ÄR KVINNOR
Jennifer Strandman är chefsveterinär för Agria veterinärrådgivning i Sverige och legitimerad veterinär med specialistkompetens i hundens och kattens sjukdomar.
– Jag gick utbildningen 2000–2006 och fördelningen kvinnor/ män i min årskurs var cirka 90 procent kvinnor och 10 procent män. I mitt arbetsliv i dag är könsfördelningen ungefär densamma bland veterinärerna som under utbildningen, berättar Jennifer.
Hon valde veterinäryrket eftersom det förenade flera områden som intresserade och engagerade henne: djur, medicin och interaktion människor emellan.
– Det bästa med yrket är att det är så brett och mångfacetterat. Man kan arbeta med allt från folkhälsa och smittskydd, livsmedelsproduktion och livsmedelssäkerhet till att utreda och behandla skador och sjukdomar hos enskilda individer av vitt skilda djurslag. I mitt fall har jag valt den sjukvårdande delen, eftersom det passar mig bäst.
Och det sämsta?
– Det är svårt att säga att något är sämst med veterinäryrket, eftersom det är så brett och påverkas av allt som sker i vår omvärld. Något som kan vara utmanande är gränsdragningen mellan vad som är mitt veterinära ansvar och vad som är djurägarens, arbetsgivarens, försäkringsbolagets eller någon annan parts ansvar. När man står mitt i en vårdsituation är det lätt att allt ansvar förefaller ligga på veterinären.
Läs också: Samhällets stöttepelare
Sedan Jennifer började arbeta som veterinär 2006 har det skett en snabb utveckling i hur specialiserad djursjukvården har blivit.
– Vården har blivit säkrare och vi har blivit allt bättre på att diagnosticera och ta hand om de sjukaste patienterna. Djursjukskötare har blivit ett legitimationsyrke och djurvårdaryrket har stärkts och formaliserats vilket ytterligare bidrar till att höja kvaliteten på vården. På gott och ont, mest på gott, har husdjuren stärkt sin position som familjemedlemmar. Fler djurägare vill därför utreda och behandla även mer komplexa sjukdomstillstånd, och så länge vi kan behålla fokus på djurens livskvalitet är det en bra sak.
Veterinäryrket har förändrats mycket sedan Peter Hernquist välkomnade de första eleverna till Brogården i Skara 1775. Veterinärhistoriska museet, som i dag huserar i det gamla skolhuset, har under 2025 dubbla anledningar att fira: museets 50-årsdag och att det hunnit gå 250 år sedan Sveriges första veterinärskola öppnades.
Det uppmärksammas genom olika aktiviteter i Skara den 8–9 maj, samma månad inviger också museet en ny utställning som kommer att berätta om den veterinärmedicinska utbildningen under de senaste 50 åren.
