Den moderna tekniken gör vår vardag allt enklare. Baksidan är att hela yrkesgrupper i vissa fall förpassas till historien. När vattentoaletten slog igenom på 1900-talet fick rörmokare en plats i rampljuset medan latrintömmarna helt spolades bort.
Det är en sen kväll på 1950-talet och det slitna huset i Gamla stan i huvudstaden ligger tyst. Plötsligt hörs rappa steg ute i trapphuset som strax efteråt följs av stapplande steg nedåt. Den kraftfulla nattliga gästen som sakta tar sig nedåt med det tunga kärlet tillhör ett utrotningshotat släkte: Latrintömmarna.
En av vår tids mest självklara bekvämligheter i vardagen blev en yrkesgrupps död. Den tekniska utvecklingen gick på högvarv i slutet av 1800-talet och vips så fanns den där: Vattenklosetten. Det skulle dröja några årtionden innan det var en produkt för alla hushåll, men vvs kom in som en storm som inte gick att hejda.
Budare på tömningstur med lykta på magen, i bältet har han sin stora nyckelknippa till stadens torrdass. Foto: Axel Malmström/Stockholms stadsmuseum.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
Den som en gång hade provat den moderna toaletten ville inte gärna gå tillbaka till torrdassen. En som blev överväldigad under ett besök i Tyskland var författaren August Strindberg.
I ett brev till en vän skrev han 1883: ”Den mest glänsande uppfinningen träffade jag i Hamburg. Där träckade man i något som liknade en soppskål och när man tittade sig om så var där ingenting att se. Skålen var så fin efter förrättningen att man kunnat äta äkta sköldpaddssoppa ur den. Det var ett fullständigt trolleri.”
I dag är vi känsliga för lukter när vi strosar omkring på gatorna, men under många århundraden hade svenska folket fått vänja sig vid regelbunden stank under sina promenader. Ta till exempel 1300-talets stockholmare som kastade avföringen rakt ut på gatan. På den tiden hade inte staden ansvaret för renhållning utan det låg på varje enskild husägare att hålla rent på sin del av gatan.
För att undvika att Stockholm skulle få dåligt rykte – ett utländskt sändebud ska på 1500-talet ha svimmat av stanken – lät staden några av medborgarna på botten hjälpa till. Bödeln och dennes medhjälpare, rackarna, forslade en stor del av latrinet till två pråmar som hade ställts upp för att forsla iväg avföringen en bit utanför staden före dumpning.
Under 1700-talet började det dock hända saker. Då lades stadens renhållning ut på entreprenad. Det var framför allt fängslade kvinnor som fick hugga i – de kallades för skitbärarkärringar.
Det fanns flera olika tömningsplatser i staden, som Katthavet vid nuvarande Berzelii park och sjön Fatburen på Söder. Fatburen, vid dagens Medborgarplatsen, hade till en början bra vatten, men när alltmer latrin dumpades där blev vattnet till en tjock vidrig sörja. Stanken blev bara värre och 1858 fylldes sjön igen.
I samma veva köpte staden skärgårdsön Fjäderholmarna och dit började nu avföringen forslas. Det var även nu som Stadens renhållningsverk inrättades och latrintömmare blev ett mer utpräglat manligt yrke.
Även de så kallade budkontoren som hade hand om och administrerade avföringshanteringen hamnade nu under stadens ansvar. Därav latrintömmarnas smeknamn ”budare”.
En som hade detta yrke i början av 1900-talet var Greta Garbos pappa Karl Alfred. Även fotbollslegendaren Gunnar Nordahl arbetade i unga år med att tömma dass, innan han fick världen att häpna med sin bolltalang.
En del av Stockholms äldre medborgare minns än i dag dessa mytomspunna män. Margareta Grogarn, som i dag bor i halländska Väröbacka, fick under uppväxten en målande historia berättad av sin mamma, som under en tid på 1900-talets början var hembiträde i Stockholm.
– Mamma arbetade då hos en så kallad fin familj på Östermalm. I våningen fanns ett torrdass i en liten avkrok i serveringsgången. Dasset tömdes då och då av ”budare”, men det fick aldrig ske på dagtid. Man måste ju ta hänsyn till den fina familjens känsliga näsor, berättar 95-åringen.
Oftast började latrintömmarna sin runda vid 23-tiden.
– När mamma var hembiträde hade hon till uppgift att tidigare på kvällen ställa två spetsglas med brännvin på dasslocket, för att göra budarna välvilligt inställda.
Glömdes spriten bort en kväll kunde det hända att budarna ”tappade” lite av tunnornas innehåll på vägen ut.
– De fick naturligtvis inte använda stora ingången, utan tvingades gå genom köket och sedan bära de otympliga tunnorna nerför de smala, vinklade kökstrapporna. Lite på lyran blev de ju också, allteftersom natten skred, säger Margareta Grogarn.
Viveka Friberg bodde som barn under några år på 1950-talet i västra flygeln på Karlbergs slott. De hade torrdass i våningen. Men här var det inte starksprit som ställdes ut.
– Mor brukade sätta en flaska lättöl på toabänken som tack. I gamla tider tömdes inte tunnorna så ofta. I stället gick en topphuggare och kapade av högen så att mer skulle få plats före tömning, säger Viveca Friberg.
Men det var inte i alla städer som latrintömmarna fick tassa omkring på nätterna. I Uppsala utfördes arbetet på dagtid, mellan klockan 7 och 19. 24 tunnor fick plats på varje vagn.
Ing-Marie Elgs morfar Johan började arbeta på Renhållningsverket i Uppsala 1908 och blev kvar där i 40 år. Han var kusk och körde i första hand sopor, men ibland även latrintunnor.
– Det var ett extremt tungt jobb så latrintömmare pensionerades tidigt med trasiga ryggar och ben, säger Ing-Marie som har intervjuat släktingar till latrintömmare och skrivit boken ”Pionjärer inom Uppsala renhållning”.
En toaletthink med träring från Kockums kunde användas inomhus om nätterna istället för att gå ner till gårdens utedass. Foto: Flygvapenmuseum.
Renhållningsverket i Boländerna i Uppsala var som en liten stad i staden. 26 personer arbetade med renhållningen under första halvan av 1900-talet. Där fanns hästskötare, smeder, svinskötare, maskinister, kuskar och eldare, som i ångande vatten rengjorde latrintunnorna.
Dessutom fanns fabriksarbetare som arbetade i pudrettfabriken. Där torkades latrinet som sedan kunde säljas till jordbruk och trädgårdar.
– De 26 som bodde där hade ju barn, ibland upp till tio, så det blev en fin gemenskap. De bodde i arbetarbostäder och hade vedbod, fruktträd och en liten odlingslott. Hygien var det noga med, de fick alltid duscha eller bada i varmt vatten efter arbetsdagen, berättar Jan-Erik Elg, bror till Ing-Marie.
När anläggningen i Boländerna försvann på 1960-talet innebar det också slutet för de flesta av de ovan nämnda yrkesrollerna.
Om vi återgår till Stockholm så hade de första vattenklosetterna installerats i ett 40-tal hus 1895, men sen gick det ganska trögt för den stora allmänheten att få ta del av nymodigheten. År 1907 hämtades fortfarande så många som 700 000 latrinkärl per år av budare.
På 1930-talet började wc på allvar ta över torrdassens roll i huvudstaden och nu hade staden också fått reningsverk, vilket gjorde att vattnet kunde renas innan det släpptes ut i sjöarna. Men på vissa håll levde torrdassen kvar. Stina Barany växte upp i Gamla stan på 1950-talet och då hade en del dass på vinden.
– När dassbärarna skulle tömma dasset luktade det ohyggligt illa i trappuppgången. Eftersom vår familj hade en fräschare lägenhet med vattentoalett så lekte vi ofta hemma hos oss, berättar Stina.
I Gamla stan – liksom i Uppsala – hade ”budarna” arbete ända fram till 1970-talet då det plötsligt var väldigt glest mellan torrdassen. Efter århundraden av slit försvann då en yrkeskår. Latrintömmarnas tid var över.
Övergivna utedass på bakgården vid Hagagatan i Örebro. Foto: Örebro stadsarkiv.
Denna webbplats använder cookies
Cookies ("kakor") består av små textfiler. Dessa innehåller data som lagras på din enhet. För att kunna placera vissa typer av cookies behöver vi inhämta ditt samtycke. Vi på Centrum för Näringslivshistoria CfN AB, orgnr. 556546-9243 använder oss av följande slags cookies. För att läsa mer om vilka cookies vi använder och lagringstid, klicka här för att komma till vår cookiepolicy.
Hantera dina cookieinställningar
Nödvändiga cookies
Nödvändiga cookies är cookies som måste placeras för att grundläggande funktioner på webbplatsen ska kunna fungera. Grundläggande funktioner är exempelvis cookies som behövs för att du ska kunna använda menyer och navigera på sajten.
Cookies för statistik
För att kunna veta hur du interagerar med webbplatsen placerar vi cookies för att föra statistik. Dessa cookies anonymiserar personuppgifter.