Vattenklosetten tog deras jobb
VISA BILDTEXT
Latrinhämtningsvagn vid Västra Renhållningsstationen i Vasastaden, Stockholm. Foto: Stockholms stadsmuseum.

NÄRINGSLIVET AV: Johan Lundberg 2025-01-29

Vattenklosetten tog deras jobb

Den moderna tekniken gör vår vardag allt enklare. Baksidan är att hela yrkes­grupper i vissa fall förpassas till historien. När vatten­toaletten slog igenom på 1900-talet fick rörmokare en plats i rampljuset medan latrin­tömmarna helt spolades bort.

Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2024 #3.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!

Det är en sen kväll på 1950-talet och det slitna huset i Gamla stan i huvud­staden ligger tyst. Plötsligt hörs rappa steg ute i trapp­huset som strax efteråt följs av stapplande steg nedåt. Den kraft­fulla nattliga gästen som sakta tar sig nedåt med det tunga kärlet tillhör ett utrotnings­hotat släkte: Latrin­tömmarna.

En av vår tids mest själv­klara bekvämligheter i vardagen blev en yrkes­grupps död. Den tekniska utvecklingen gick på hög­varv i slutet av 1800-talet och vips så fanns den där: Vatten­klosetten. Det skulle dröja några årtionden innan det var en produkt för alla hus­håll, men vvs kom in som en storm som inte gick att hejda.

Budare på tömningstur med lykta på magen, i bältet har han sin stora nyckelknippa till stadens torrdass. Foto: Axel Malmström/Stockholms stadsmuseum.

Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.

Den som en gång hade provat den moderna toaletten ville inte gärna gå tillbaka till torr­dassen. En som blev över­väldigad under ett besök i Tyskland var för­fattaren August Strindberg.

I ett brev till en vän skrev han 1883: ”Den mest glänsande uppfinningen träffade jag i Hamburg. Där träckade man i något som liknade en sopp­skål och när man tittade sig om så var där ingenting att se. Skålen var så fin efter förrättningen att man kunnat äta äkta sköld­padds­soppa ur den. Det var ett full­ständigt trolleri.”

I dag är vi känsliga för lukter när vi strosar omkring på gatorna, men under många århundraden hade svenska folket fått vänja sig vid regel­bunden stank under sina promenader. Ta till exempel 1300-talets stockholmare som kastade av­föringen rakt ut på gatan. På den tiden hade inte staden ansvaret för ren­hållning utan det låg på varje enskild hus­ägare att hålla rent på sin del av gatan.

För att undvika att Stockholm skulle få dåligt rykte – ett utländskt sände­bud ska på 1500-talet ha svimmat av stanken – lät staden några av medborgarna på botten hjälpa till. Bödeln och dennes med­hjälpare, rackarna, forslade en stor del av latrinet till två pråmar som hade ställts upp för att forsla iväg avföringen en bit utan­för staden före dumpning.

Läs också: Från bodknoddar till fysioterapeuter

Under 1700-talet började det dock hända saker. Då lades stadens ren­hållning ut på entreprenad. Det var framför allt fängslade kvinnor som fick hugga i – de kallades för skit­bärar­kärringar.

Det fanns flera olika tömnings­platser i staden, som Katt­havet vid nuvarande Berzelii park och sjön Fat­buren på Söder. Fatburen, vid dagens Medborgar­platsen, hade till en början bra vatten, men när alltmer latrin dumpades där blev vattnet till en tjock vidrig sörja. Stanken blev bara värre och 1858 fylldes sjön igen.

I samma veva köpte staden skär­gårdsön Fjäder­holmarna och dit började nu avföringen forslas. Det var även nu som Stadens ren­hållnings­verk inrättades och latrin­tömmare blev ett mer utpräglat manligt yrke.

Även de så kallade bud­kontoren som hade hand om och administrerade avförings­hanteringen hamnade nu under stadens ansvar. Därav latrin­tömmarnas smek­namn ”budare”.

En som hade detta yrke i början av 1900-talet var Greta Garbos pappa Karl Alfred. Även fot­bolls­legendaren Gunnar Nordahl arbetade i unga år med att tömma dass, innan han fick världen att häpna med sin boll­talang.

En del av Stockholms äldre med­borgare minns än i dag dessa myt­omspunna män. Margareta Grogarn, som i dag bor i halländska Väröbacka, fick under uppväxten en målande historia berättad av sin mamma, som under en tid på 1900-talets början var hem­biträde i Stockholm.

– Mamma arbetade då hos en så kallad fin familj på Östermalm. I våningen fanns ett torr­dass i en liten avkrok i serverings­gången. Dasset tömdes då och då av ”budare”, men det fick aldrig ske på dagtid. Man måste ju ta hänsyn till den fina familjens känsliga näsor, berättar 95-åringen.

Oftast började latrin­tömmarna sin runda vid 23-tiden.

– När mamma var hem­biträde hade hon till uppgift att tidigare på kvällen ställa två spets­glas med bränn­vin på dass­locket, för att göra budarna väl­villigt inställda.

Glömdes spriten bort en kväll kunde det hända att budarna ”tappade” lite av tunnornas innehåll på vägen ut.

– De fick naturligt­vis inte använda stora ingången, utan tvingades gå genom köket och sedan bära de otympliga tunnorna nerför de smala, vinklade köks­trapporna. Lite på lyran blev de ju också, allt­eftersom natten skred, säger Margareta Grogarn.

Viveka Friberg bodde som barn under några år på 1950-talet i västra flygeln på Karl­bergs slott. De hade torr­dass i våningen. Men här var det inte stark­sprit som ställdes ut.

– Mor brukade sätta en flaska lättöl på toa­bänken som tack. I gamla tider tömdes inte tunnorna så ofta. I stället gick en topp­huggare och kapade av högen så att mer skulle få plats före tömning, säger Viveca Friberg.

Läs också: Arbetsplatser med historia

Men det var inte i alla städer som latrin­tömmarna fick tassa omkring på nätterna. I Uppsala utfördes arbetet på dagtid, mellan klockan 7 och 19. 24 tunnor fick plats på varje vagn.

Ing-Marie Elgs morfar Johan började arbeta på Ren­hållnings­verket i Uppsala 1908 och blev kvar där i 40 år. Han var kusk och körde i första hand sopor, men ibland även latrin­tunnor.

– Det var ett extremt tungt jobb så latrin­tömmare pensionerades tidigt med trasiga ryggar och ben, säger Ing-Marie som har intervjuat släktingar till latrin­tömmare och skrivit boken ”Pionjärer inom Uppsala ren­hållning”.

En toaletthink med träring från Kockums kunde användas inomhus om nätterna istället för att gå ner till gårdens utedass. Foto: Flygvapenmuseum.

Ren­hållnings­verket i Boländerna i Uppsala var som en liten stad i staden. 26 personer arbetade med ren­hållningen under första halvan av 1900-talet. Där fanns häst­skötare, smeder, svin­skötare, maskinister, kuskar och eldare, som i ångande vatten ren­gjorde latrin­tunnorna.

Dessutom fanns fabriks­arbetare som arbetade i pudrett­fabriken. Där torkades latrinet som sedan kunde säljas till jord­bruk och träd­gårdar.

Läs också: Bostadskris och krispolitik

– De 26 som bodde där hade ju barn, ibland upp till tio, så det blev en fin gemenskap. De bodde i arbetar­bostäder och hade ved­bod, frukt­träd och en liten odlings­lott. Hygien var det noga med, de fick alltid duscha eller bada i varmt vatten efter arbets­dagen, berättar Jan-Erik Elg, bror till Ing-Marie.

När anläggningen i Boländerna försvann på 1960-talet innebar det också slutet för de flesta av de ovan nämnda yrkes­rollerna.

Om vi återgår till Stockholm så hade de första vatten­klosetterna installerats i ett 40-tal hus 1895, men sen gick det ganska trögt för den stora allmänheten att få ta del av ny­modigheten. År 1907 hämtades fort­farande så många som 700 000 latrin­kärl per år av budare.

På 1930-talet började wc på allvar ta över torr­dassens roll i huvud­staden och nu hade staden också fått renings­verk, vilket gjorde att vattnet kunde renas innan det släpptes ut i sjöarna. Men på vissa håll levde torr­dassen kvar. Stina Barany växte upp i Gamla stan på 1950-talet och då hade en del dass på vinden.

– När dass­bärarna skulle tömma dasset luktade det ohyggligt illa i trapp­uppgången. Efter­som vår familj hade en fräschare lägenhet med vatten­toalett så lekte vi ofta hemma hos oss, berättar Stina.

I Gamla stan – liksom i Uppsala – hade ”budarna” arbete ända fram till 1970-talet då det plötsligt var väldigt glest mellan torr­dassen. Efter århundraden av slit försvann då en yrkes­kår. Latrin­tömmarnas tid var över.

Läs också: Kerstin Hesselgren- Sveriges första yrkesinspektris

Övergivna utedass på bakgården vid Hagagatan i Örebro. Foto: Örebro stadsarkiv.

Denna webbplats använder cookies

Cookies ("kakor") består av små textfiler. Dessa innehåller data som lagras på din enhet. För att kunna placera vissa typer av cookies behöver vi inhämta ditt samtycke. Vi på Centrum för Näringslivshistoria CfN AB, orgnr. 556546-9243 använder oss av följande slags cookies. För att läsa mer om vilka cookies vi använder och lagringstid, klicka här för att komma till vår cookiepolicy.

Hantera dina cookieinställningar

Nödvändiga cookies

Nödvändiga cookies är cookies som måste placeras för att grundläggande funktioner på webbplatsen ska kunna fungera. Grundläggande funktioner är exempelvis cookies som behövs för att du ska kunna använda menyer och navigera på sajten.

Cookies för statistik

För att kunna veta hur du interagerar med webbplatsen placerar vi cookies för att föra statistik. Dessa cookies anonymiserar personuppgifter.