1942 inrättades Kommittén för Byggstandardiseringen (BST) genom ett anslag på 50 000 kr från Sveriges riksdag. Kommittén var en sektion i SIS och skulle bidra till ökad rationalisering i byggbranschen. I juni 1943 publicerade SIS två standarder utarbetade av BST (SIS 608712 och SIS 608714), för släta inner- respektive tamburdörrar. Standarderna angav dörrkarmars mått och angivna placeringar av lås och gångjärn – och i fallet tamburdörrar även brevinkastets placering.
Prefabricerade byggelement hade förekommit i Sverige åtminstone sedan 1930-talet, men tillverkare byggde vanligtvis enligt sina egenbestämda mått, med följden att elementen inte var universellt användbara för alla i branschen. En modulsamordning var en förutsättning för en verklig byggindustrialisering och i slutet av 1940- och början av 1950-talet började systemet vinna mark i Europa. I Sverige kom den första modulstandarden 1952.
De nordiska ländernas respektive modulstandarder harmoniserades i början av 1960-talet, ett resultat av ett samarbete mellan ländernas respektive standardiseringsorgan. Utöver de uppenbara fördelar modulsamordningen gav – vid såväl projekteringsarbete och kontakt med leverantörer som vid byggnadsarbeten – torde det nordiska samarbetet även haft som syfte att stimulera en gemensam nordisk marknad för byggnadsvaror.
1965, året för starten på miljonprogrammet, uppstod behovet av snävare standarder för att kunna fullfölja målet som var en miljon bostäder på tio år. SIS 05 01 02 bestämde måtten för våningshöjd till två: 2,7 och 2,8 meter (eller 27 och 28 M). Standard för stommarnas mått sattes till 0,3 meter (eller 3 M). Miljonprogrammet kunde genomföras och bebyggelsen uppförd mellan åren 1965 och 1974 står för ungefär en femtedel av dagens bostäder i Sverige.