På 1940-talet var de svenska tillverkningsföretagen väl anpassade till industristandarder – det idoga arbete som utförts under 1920- och 1930-talen hade gett resultat. Nu var det byggbranschens tur. Om alla komponenter i byggprocessen var standardiserade skulle varken tid eller material spillas på kapning eller passning. Allt skulle passa redan från början!
Artikeln publicerades i tidskriften SIS 1922-2022 – 100 år av standarder .
Genom SIS undersektion Byggstandardiseringen (BST) skapades förutsättningarna för efterkrigstidens byggboom i Sverige. En nyhet var att standarder nu även började efterfrågas från beställarens håll, med slutkunden – alltså användaren – i fokus.
Vid byggandet av Södersjukhuset (SÖS) i Stockholm 1937-1943 hade arkitekten Hjalmar Cederström strävat efter standardisering för rörledningsarmaturer och ventiler. Faktum är att svensk standard i slutänden användes i så stor utsträckning att SÖS kallats ”det första genomtänkta sjukhuset”. Sjukhuset var helt klart före sin tid, för mer standardisering inom bygg och konstruktion skulle det bli.
Läs också: Köket – ett rum för drömmar
1942, året innan SÖS stod klart, inrättades Kommittén för Byggstandardiseringen (BST) genom ett anslag på 50 000 kr från Sveriges riksdag. Kommittén var en sektion i SIS och skulle bidra till ökad rationalisering i byggbranschen. Medlemmarna bestod av företag, myndigheter och andra till byggbranschen knutna institutioner. I juni 1943 publicerade SIS två standarder utarbetade av BST (SIS 608712 och SIS 608714), för släta inner- respektive tamburdörrar.
Standarderna angav dörrkarmars mått och angivna placeringar av lås och gångjärn – och i fallet tamburdörrar även brevinkastets placering. Standarderna fick stort genomslag och innebar också att priset på dörrar sänktes med 15 procent inom loppet av två år, under vilken tid även en fönsterstandard såg dagens ljus.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
MODULBYGGANDE
Standardisering inom byggbranschen hade framtiden för sig. Samma år som BST grundades publicerade Frankrike som första land en standard för modulkoordination inom byggande, ett system baserat på kvadratiska moduler om 100 mm, eller 1 M, som enheten snart kom att kallas. I en planritning över ett hus kunde dimensionerna visas i ett rutnät, eller modulnät, där varje ruta motsvarade en modul.
Byggkomponenter anpassade till modulsystemet kunde i högre grad än tidigare tillverkas industriellt i förväg och snabbt monteras upp på plats med ett minimum av justering och anpassning. Jämfört med att bygga alltsammans från grunden förenklade detta arbetssätt allt ifrån projektering till genomförande såväl som kontakter med leverantörer och byggpersonal.
Radio CfN #26 Cementets historia i Sverige
En amerikansk variant på modulsystemet hade varit under arbete sedan 1939, men publicerades först 1945. Den fastställde en amerikansk modul till snarlika 4 tum, alltså 101,6 mm. Året därpå gav Byggstandardiseringens chefer Lennart Bergvall och Erik Dahlberg ut sin modulutredning, där den franska lösningen förespråkades.
Bergvall och Dahlberg förklarade vidare att husbyggandet, likt verkstadsindustrin, borde kunna rationaliseras. Inte bara vid själva uppförandet eller vid VVS-installationer, utan även gällande detaljer såsom skåp, fönster och dörrar. I stället för att byggas på plats skulle alla detaljer i princip kunna produceras i fabrik och bara monteras in. Samma sak gällde spisar, diskbänkar och kylskåp.
MILJONPROGRAMMET
1965, året för starten på miljonprogrammet, hade det blivit uppenbart att en snävare standard behövdes. Det föredragna materialet vid programmets uppförande var ju betong, och på grund av materialets tyngd var det opraktiskt att gjuta betongdelar centralt och leverera till hela riket.
Många lokala gjuterier göt byggelement enligt egna mått eller utifrån beställarens ritningar. Någon lönsam stordrift var svår att få till under dessa förutsättningar. Och apropå lönsamhet visade en produktstandardisering med modulbaserade betongelement på den danska marknaden att kostnaderna reducerats med 10 procent, och arbetskraftsbehovet med 50 procent.
Läs också: Bygga och återuppbygga
För att klara av målet, att bygga en miljon bostäder på tio år, krävdes samsyn i frågan. Standarden SIS 05 01 02 bestämde måtten för våningshöjd till två: 2,7 och 2,8 meter (eller 27 och 28 M). Standard för stommarnas mått sattes till 0,3 meter (eller 3 M), vilket gav färre möjligheter till variation och därmed större serier vid tillverkningen.
Byggstandardiseringen gav i samma veva ut ”Modul-ABC” till den första kursen i ämnet, vilken hölls i mars 1965. Miljonprogrammet kunde genomföras och bebyggelsen uppförd mellan åren 1965 och 1974 står för ungefär en femtedel av dagens bostäder i Sverige. Med dessa erfarenheter i bagaget är det kanske inte helt förvånande att Sverige och Byggstandardiseringen hade en ledande roll när de internationella ISO-standarderna för modulkoordinering utarbetades under åren som följde.
Prefabricerade byggelement hade förekommit i Sverige åtminstone sedan 1930-talet, men tillverkare byggde vanligtvis enligt sina egenbestämda mått, med följden att elementen inte var universellt användbara för alla i branschen. En modulsamordning var en förutsättning för en verklig byggindustrialisering och i slutet av 1940- och början av 1950-talet började systemet vinna mark i Europa. I Sverige kom den första modulstandarden 1952.
De nordiska ländernas respektive modulstandarder harmoniserades i början av 1960-talet, ett resultat av ett samarbete mellan ländernas respektive standardiseringsorgan. Utöver de uppenbara fördelar modulsamordningen gav – vid såväl projekteringsarbete och kontakt med leverantörer som vid byggnadsarbeten – torde det nordiska samarbetet även haft som syfte att stimulera en gemensam nordisk marknad för byggnadsvaror. I det stora hela har modulsamordningen förstås också underlättat branschens handelskontakter med övriga Europa, långt innan något EU-medlemskap blev aktuellt för något av länderna.
En standard är en gemensam lösning på ett återkommande problem. Syftet med standarder är att skapa enhetliga rutiner för att generera största möjliga nytta inom ett visst område. Som svenskt standardiseringsorgan har SIS tagit fram tusentals standarder och verkat för användningen av dessa.
Till Svenska Institutet för Standarder hundraårsjubileum 2022 har vi på Centrum för Näringslivshistoria uppmärksammar de ett antal banbrytande standarder. Läs mer på www.naringslivshistoria.se.
