Under nästan två decennier utgjorde frågan om löntagarfonderna en centralpunkt i den svenska samhällsdebatten. Genom löntagarfonderna skulle ägandet succesivt förflyttas från företagen till löntagarna genom fackföreningsrörelsen. Debatten präglades av djupa ideologiska motsättningar, ett stort folkligt engagemang och en stor portion uthållighet. Den fjärde oktober 1983 nådde debatten sitt crescendo när fondmotståndarna samlades till den största demonstration som någonsin ägt rum i Sverige.
VISA BILDTEXT
Sveriges största demonstration, 4-oktoberdemonstration i Stockholm med 100 000 deltagare. Samling i Humlegården och avtåg till riksdagen, 1982. Bild Svenskt Näringslivs historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
NÄRINGSLIVET AV: Rasmus Törnblom 2021-10-04
Löntagarfondernas uppgång och fall
DELA
Löntagarfondernas förhistoria går att söka i efterkrigstidens första decennier, de så kallade guldåren. Ekonomin gick på högvarv och välståndet ökade. Den socialdemokratiska regeringen vann val efter val och använde samhällets vinster till att bygga ut och expandera det folkhemsprojekt som Per Albin Hansson i ord och tanke myntat redan 1928.
“Hur skildras näringslivets historia?”
Men när 1960-talet gick mot sitt slut började luften gå ur både tillväxten och den samhällsdebatt som huvudsakligen kretsat kring frågor om ekonomi och välfärd. Samhällsdebatten blev radikalare och frågor om internationell solidaritet och demokrati tog allt större plats. I delar av arbetarrörelsen växte sig frågan om ekonomisk demokrati allt starkare. Makten över ekonomin skulle omfördelas. Löntagarna skulle genom fackföreningsrörelsen öka sitt ägande i företagen.
Frågan var dock långt ifrån ny. Redan under guldårens början hade en variant av ekonomisk demokrati, i form av planhushållningsfrågan, funnits med i Socialdemokraternas efterkrigsprogram. Förslaget hade dock dragits tillbaka redan under sent 1940-tal efter omfattande kritik från de borgerliga partierna. Nu hoppades förespråkarna att den radikala samtid som präglade decennieskiftet 1970 hade gjort tiden mogen för att pröva idéerna igen.
Det är inte osannolikt att det häri också rymdes en förhoppning om att återta initiativet och en vilja att lansera ett nytt stort projekt som likt folkhemsbygget skulle komma att prägla de kommande decennierna. Inför Landsorganisationens kongress 1971 kanaliserades idén i en motion författad av Svenska Metallarbetarförbundets utredningschef, senare finansminister, Allan Larsson. Motionens förslag om att frågan om kollektiv kapitalbildning skulle utredas bifölls.
LÖNTAGARFONDSFÖRSLAG FRÅN FLERA HÅLL
Så långt om fondernas förhistoria. Landsorganisationens utredning av frågan om kollektiv kapitalbildning presenterades under sensommaren 1975 och skulle komma att antas på kongressen 1976. Förslaget, som gått under namnet Meidnerfonderna efter utredaren Rudolf Meidner, var konstruerat så att en femtedel av vinsten i företag med över 50 anställda skulle föras över till särskilda löntagarfonder som skulle styras av fackföreningsrörelsen.
Dessa fonder skulle sedan successivt genom riktade nyemissioner från företagen öka sitt ägande så att de över tid skulle bli majoritetsägare i samtliga större svenska företag. Makten över ekonomin skulle på så sätt flyttas från företagen till löntagarna genom fackföreningsrörelsen.
Efter en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet tillsatte finansminister Gunnar Sträng en egen utredning om löntagarfonderna 1975.
Men det var inte bara Landsorganisationen som utredde olika varianter av löntagarfonder. Efter en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet tillsatte finansminister Gunnar Sträng en egen utredning om löntagarfonderna 1975. Sannolikt fanns här en ambition om att väga upp och tona ner de mest radikala förslagen i Landsorganisationens utredning.
På arbetsgivarsidan fanns inledningsvis en osäkerhet kring hur man skulle agera inför det hot som löntagarfonderna utgjorde mot den fria företagsamheten. Runt 1974–1975 hade två linjer börjat utkristalliserat sig. Den ena i form av den utredning som Erland Waldenström ledde på ett fristående uppdrag från Svenska Arbetsgivareföreningen och Svenska Industriförbundet.
Utredningen som presenterades våren 1976 föreslog en modifierad variant av fonderna. Det fackliga majoritetsstyret i fonderna saknades och likaså fondernas möjlighet att genom nyemissioner bli majoritetsägare i bolagen. Istället syftade förslaget till att motverka maktkoncentrationen genom ett breddat aktieägande där löntagarägda aktiefonder skulle kunna utgöra en av flera ägargrupper i bolagen.
Den andra linjen företräddes av bland andra Gunnar Randholm, företagare och ordförande i Jönköpings handelskammare, och Danne Nordling som arbetade på Svenska Arbetsgivareföreningen. Deras linje utgjordes av ett mer konsekvent nej till hela idén om fonderna. Kring Randholm organiserades lokala motstånd mot fonderna och Nordling författade artiklar, skrifter och kompendium där argumenten mot fonderna formulerades.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
RELATERADE ARTIKLAR
POLARISERINGEN TILLTAR
Från valrörelsen 1976 och framåt vann den rakare nej-linjen ett allt starkare gehör bland näringslivsorganisationerna. De organiserade sig nationellt samtidigt som det lokala engagemanget fortsatte att växa. Socialdemokraterna och Landsorganisationen tillsatte en gemensam utredning 1977 och året efter lovade Olof Palme att löntagarfonderna skulle genomföras vid en socialdemokratisk valseger.
Folkpartiet presenterade samma år ett eget förslag på löntagarfonder, som dock förhållandevis snabbt drogs tillbaka. Socialdemokraterna tillsatte därefter ännu en utredning under ledning av Kjell-Olof Feldt som presenterades i januari 1981. Det nya förslaget hade vissa likheter med både Folkpartiets förslag och den utredning som Waldenström presenterat. De riktade nyemissionerna saknades och fonderna skulle köpa aktier på marknaden. Fonderna skulle inte heller, som i det ursprungliga förslaget, kunna bli majoritetsägare i företagen. Men näringslivets linje låg fast – fonderna skulle inte genomföras.
Stikkan Andersson arrangerade några veckor innan riksdagsvalet en konsert på Gröna Lund under parollen ”Folkfest mot fonderna”.
Fondförespråkarna utmålade motståndarna som ett fåtal högljudda och välbeställda direktörer som drev de borgerliga partiernas propaganda. Fondmotståndarna kontrade med beskrivningar av hur fonderna skulle driva Sverige i en socialistisk riktning och menade att motståndet var djupt förankrat bland vanligt folk. Under valrörelsen 1982 gick debatten på högvarv långt bortom politiken och arbetsmarknadens parter. Kändisar kom ut som både förespråkare och motståndare. Stikkan Andersson arrangerade några veckor innan riksdagsvalet en konsert på Gröna Lund under parollen ”Folkfest mot fonderna”. Frågan hade nått ett brett genomslag.
Efter den socialdemokratiska valsegern 1982 trodde åtminstone delar av Socialdemokraterna att näringslivet skulle vilja mötas för att förhandla, men inte heller denna gång ändrade näringslivet linje. Mobiliseringen mot fonderna fortsatte. Namninsamlingar mot fonderna upprättades och samlade kring 550 000 underskrifter. Men Olof Palme stod fast vid sitt löfte.
Frihandelns österbottniska arv
I juni 1983 lade regeringen fram sin proposition om införandet av löntagarfonderna. Beslut skulle tas under hösten och fonderna införas 1984. Även om förslaget var betydligt mindre ingripande än de ursprungliga Meidnerfonderna var motståndet kompakt. Det var en principfråga lika mycket som ett vägval för framtiden. Och i någon mening var det en ny tid nu. Den sam-tid av radikalism och ekonomisk nedgång som fonderna hade formulerats i var på väg att ersättas av det glada 80-talets optimism och framtidstro.
Bara några dagar efter att regeringen presenterat sitt förslag skickade Randholm tillsammans med fyra andra företagare ett brev till näringslivsorganisationerna. I brevet önskade de att organisationerna skulle genomföra en omfattande manifestation mot fonderna ”där landets företagare ges möjlighet att demonstrera sitt massiva och definitiva motstånd mot kollektiva löntagarfonder”.
Konflikterna tvingade arbete, stat och kapital till förhandlingsbordet
Randholms önskan besvarades. Den 15 augusti 1983 presenterades 4 oktober-kommittén med Randholm som ordförande. Kommittén finansierades av näringslivsorganisationerna och skulle organisera en gräsrotsrörelse mot fonderna med en demonstration utanför riksdagen den fjärde oktober. Uppslutningen blev enorm. Stora ideella krafter organiserades runtom i landet och över 200 lokala kommittéer bildades.
När demonstrationen väl genomfördes den fjärde oktober var det den största demonstrationen som någonsin ägt rum i Sverige. Polisen uppskattade deltagarantalet till 75 000. Andra källor pekar på närmare 100 000 deltagare. När den första delen av demonstrationståget hade nått i mål framför riksdagen hade de sista delarna av demonstrationståget knappt ens börjat gå.
Demonstrationens omfattning tycks ha tagit motståndarna på sängen. Även om kritik riktades mot demonstrationen som en ”direktörernas dag” var det svårt att argumentera mot det stora deltagarantalet och den folkliga uppslutningen. Motståndet mot fonderna var allt annat isolerat till några få välbeställda direktörer. Det syntes närmast vara en folkrörelse som dessutom pekade ut en annan kursriktning för Sverige.
SEN DÅ?
I december 1983 röstades Socialdemokraternas förslag till löntagarfonder igenom. Det är i samband med denna omröstning som Kjell-Olof Feldts bevingade anteckning ”Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit” fångades av en mycket uppmärksam fotograf. Åren som därefter följde fortsatte demonstrationerna om än med färre deltagare. Samtidigt blev löntagarfonderna aldrig det stora initiativet som återförde ett momentum till arbetarrörelsen.
Fonderna hade förvisso blivit verklighet, men i en urvattnad form och priset man hade fått betala var att man hamnat på defensiven och tappat initiativet. Efter att de borgerliga partierna vunnit valet 1991 fattade den nytillträdda Bildtregeringen beslut om att avveckla fonderna. Pengarna i fonderna fördes över till pensionssystemet och till tre forskningsstiftelser.
Litteratur
- Johansson, Lars Anders, Hatets och illviljans kolportörer: om mediebilden av näringslivets opinionsbildning 1970-2012, Timbro, Stockholm, 2012.
- Gustafsson, Bo, I övermorgon socialism, Gidlund, Stockholm, 1981.
- Pontusson, Jonas, ”Radicalization and Retreat in Swedish Social Democracy, New Left Review 1/165, sept/okt 1987.
- Nycander, Svante, Makten över arbetsmarknaden: ett perspektiv på Sveriges 1900-tal, 2. uppl., SNS Förlag, Stockholm, 2008.
- Eriksson, Maria (red.), Sista försöket att socialisera Sverige?: 30 år efter löntagarfondsstriden, Förlagsaktiebolaget Svensk Tidskrift, Malmö, 2013.