Lars Magnus Ericsson startade ett blivande världsföretag och nådde stor framgång under sin livstid, men i sin personliga framtoning anammade han den lågmäldhet och korrekthet som präglade det sena 1800-talets manliga klädsel. Han kan sägas vara typisk för hur män ofta klädde sig under denna period – de följde tidens mode men utan personliga inslag.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2022 nr 4.
Under senare delen av 1800-talet innebar industrialismens framväxt nya möjligheter för ett litet land som Sverige att, tack vare unik kompetens från enskilda individer, skapa ett antal företag som i dag är världsledande. En av de mest framträdande entreprenörerna under denna period var Lars Magnus Ericsson (1846–1926), som startade sitt företag LM Ericsson & Co, Mekanisk Werkstad, 1876. Utan formell ingenjörsutbildning gav han sig in på ett område, telekommunikation, som han snillrikt nog såg möjligheten att exploatera under en period av gränslös optimism och tillväxt. En tro på framtiden som brutalt ändades av första världskriget.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
ETT VÄRLDSFÖRETAG VÄXER FRAM
Lars Magnus Ericsson kom ur enkla förhållanden. Född i värmländska Värmskog hade han i ungdomen olika anställningar och tog sig senare till den snabbt växande industristaden Stockholm. Genom lärlingsstudier i Stockholm och studieresor till Schweiz och Tyskland, bland annat hos Siemens i Berlin, skaffade han sig färdigheter för tekniska lösningar.
Genombrottet kom när han gav sig i kast med att utveckla telefonapparaten och förbättra nät och växlar. Med detta ökade tillgången till en teknik som i början var förbehållen de högre samhällsskikten, men som senare skulle bre ut sig i takt med att välståndet ökade. 1885 var Stockholm den stad i världen som hade flest telefoner per capita. Här fanns 22,5 telefoner per 1 000 invånare. Att jämföra med 3,3 i Berlin och 0,9 i London.
Läs också: MEA – från uniformer till mode
För att utveckla företaget, hämta inspiration och introducera sina produkter på den internationella marknaden reste Lars Magnus Ericsson framför allt till USA. De stora världsutställningarna var också naturliga mål och med tiden kom Ericssons produkter att inta golven i utställningshallar runt om i världen. Många resor gick även österut till Ryssland. Flera företagsamma svenskar hade tidigt skapat sig en framtid där, inte minst familjen Nobel. Ledda av patriarken Emanuel och senare sönerna Ludvig, Robert och nobelprisinstiftaren Alfred, blev de en av sin tids största familjeimperier inom vapen- och oljeindustrin.
Tsarernas Ryssland utövade i slutet av 1800-talet stark dragningskraft även på Lars Magnus Ericsson. Det gick så långt att han vid flera tillfällen argumenterade för att företaget skulle förlägga sitt huvudkontor till St Petersburg. Bolaget stannade dock kvar i Stockholm, men den första utlandsetableringen förlades till St Petersburg. Därefter kom snabbt etableringar i andra länder. Från 10 anställda 1880 växte man till drygt 1 000 anställda år 1900. Då stod exportmarknaden till världens alla kontinenter redan för 95 procent av företagets intäkter och verkstadsytan hade på ett decennium sjudubblats.
ETT UNIKT RADARPAR
Senare delen av 1800-talet präglades av en samhällssyn som dominerades av patriarkatet. Kvinnor hade sällan framträdande roller i företagens utveckling. Här var Lars Magnus Ericsson ett undantag. Hans hustru Hilda Ericsson blev delvis ansvarig för företagets tillverkning av telefoner och höll också i många av företagskontakterna i Sverige under makens långa resor över hela världen. Huvuddelen av de många brev som finns bevarade mellan makarna under dessa resor upptogs, utöver familjära och kära hälsningar, av ömsesidiga informationer om företaget.
Läs också: Katja of Sweden – landets första modeorakel
Han rapporterade intrycken från besök och iakttagelser av produkter. Hon svarade med vändande post med reflektioner och instruktioner och inte sällan med rapporter om affärsläget hemma och om nya kunder. Man får en känsla av att de båda makarna under företagets första tjugo år utgjorde ett professionellt radarpar – något som måste anses unikt vid denna tid.
Men trots det finns Hilda inte med på det bevarade företagsfotot från 1889. Överskriften på fotot lyder “Minne af den 12 januari 1889”. På fotografiet ser vi Lars Magnus Ericsson omgiven av sina medarbetare. Fotot togs för att fira färdigställandet av den 20 000:e telefonapparaten i företagets produktion. Alla medarbetare är män och alla är identiskt klädda – svarta kostymer med variationer av vit skjorta och svart kravatt. En perfekt bild av ett framgångsrikt företag och av mannens absoluta dominans i näringslivet. Men framför allt illustrerar bilden denna tids behov av en korrekt och närmast identisk klädsel för att framstå som seriös.
BLYGSAM ESTET
Man kan utgå i från att det tärde på krafterna att leda ett företag som under knappa 20 år växte från en verkstad på Drottninggatan till ett världsföretag. Vid drygt 50 års ålder meddelade Lars Magnus Ericsson år 1900 sin avgång som chef för företaget och drog sig tillbaka till Alby säteri utanför Stockholm. Här visade han ännu en gång att han var en entreprenör med ett unikt sinne för nya innovationer. Han rationaliserade jordbruket som hörde till Alby, lät bygga ett eget elverk, utvecklade en väderkvarn som utnyttjade vindkraften och skapade vad man skulle kunna kalla ett “grönt” lantbruk. Samma entusiasm uppvisade han senare i det stora byggprojektet Hågelby gård.
Som person beskrivs Lars Magnus Ericsson av flera källor som närmast blyg, en person som helst ägnade sig åt att utveckla konstruktioner. Men det var inte enbart teknisk utveckling som intresserade honom. En estetisk och kreativ ådra finns i många av de förslag till nya produkter som kom från hans ritbord. Hans egen klädsel var dock aldrig en prioritering. Den enda del av hans utseende som tycks ha följt tidens mode var hans skägg. Han hade från sin ungdom mustasch samt helskägg som med tiden inramade hans ansikte i vitt, något som framgår av det porträtt som konstnären Axel Jungstedt målade av honom då han lämnade sitt livsverk.
Lars Magnus Ericssons lågmälda personlighet kommer även fram i en önskan inför sin egen död. Vid sin grav ville han inte ha någon sten med namn: “Namnlös har jag kommit till världen och namnlös vill jag gå bort.”
