Den (o)hållbara förpackningen
VISA BILDTEXT
Shopping på varuhuset Tempo i Vällingby, Stockholm ca 1952-1954. Ur Åhléns arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

NÄRINGSLIVET AV: Lasse Brunnström 2024-05-14

Den (o)hållbara förpackningen

Överallt möter vi dem: i kylskåpet, på hyllorna i affären och i eller utanför containrarna vid återvinnings­centralen.

Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 3 2015. 

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!

Förpackningar kan, särskilt i lyx­sammanhang, upplevas som läckra och till och med åter­använd­bara, men betraktas oftast som ett hinder för att nå fram till sitt inne­håll, och därefter mest som ett för­varings­problem.

Alla har vi stött på problemet med att öppna en elektronik­produkt för­packad i genom­skinlig hårdplast, så kallat blister. Vi ser den åtråvärda varan, men vi måste skära, klippa och slita så att vi nästan skadar oss innan vi kommer åt den.

Läs också: Sillen banade väg för konserven

Lika svårt kan det vara att klämma ut de sista dropparna ur en youghurt­för­packning med plast­kork eller att åter­för­sluta den tegel­stens­liknande Tetra Brik-­för­packningen sedan vi har rivit av den per­forerade hörn­fliken. För att inte tala om hur svårt det är att veta i vilken container vi ska slänga vissa för­packningar som är till­verkade i olika material­blandningar.

Samtidigt vet vi att för­packningar är nöd­vändiga för att under­lätta transporter, skydda ömtåliga produkter och färsk­hålla maten. För­packningar kan med andra ord vara både ett gissel och en välsignelse.

Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.

VEMS SYFTE TJÄNAR FÖRPACKNINGEN?
Det är viktigt att veta vems perspektiv som gäller när man studerar för­packningar, vem som har tolknings­företräde. Detta är en avgörande fråga för att förstå varför för­packningarna utformas och ser ut på ett speciellt sätt. Ta exemplet blister­förpackningar där det är väldigt tydligt att det är producentens, distributörens och detalj­handelns perspektiv som gäller, definitivt inte konsumentens.

Läs också: Ett hållbart system

Varför? Jo, därför att för producenten är det viktigt att det är en väl till­sluten original­vara och inte en utbytt kopia som når slut­konsumenten. För distributören är det viktigt att varan är lätt­stuvad och kan levereras i oskadat skick. För detaljisten slutligen ska produkten vara så svår som möjligt att stjäla och i vissa fall lätt att kontrollera om för­packningen är bruten.

För alla dessa är den hårda blister­för­packningen i plast närmast perfekt. För konsumenten däremot kan det minst sagt vara problematiskt att bryta den hop­svetsade för­packningen. Själva öppnandet av för­packningen kan till och med orsaka skador, vilket inte minst framgår av ett antal filmer i ämnet som är upplagda på Youtube.

HYGIEN OCH RATIONALISERING
Intentionerna med för­packnings­designen skiljer sig mycket åt genom historien. När konsument­för­packningarna slog igenom i Sverige på 1930-talet handlade det mycket om hygien och rationalisering. Genom att förpacka mjölk i förslutna glas­flaskor i stället för att sleva upp den i med­havda mjölk­hämtare effektiviserades distributionen sam­tidigt som hygienen för­bättrades.

Inom läkemedels­industrin gick man också ifrån dosor av papp och spån för att i stället packa piller i transport­tåligare askar i oorganisk bleck­plåt.

Införandet av särskilda för­packnings­maskiner inom kvarn­industrin gjorde att mjölet kunde för­packas i fräscht vita, konsument­anpassade pappers­påsar i stället för att som tidigare levereras till butikerna i stora, tunga jute­säckar.

Skruv­korkar i metall och bakelit gav enkla och säkra för­slutningar av läke­medels­för­packningarna jämfört med de gamla omständliga tektur­hattarna där de inpressade natur­korkarna måste säkras med hjälp av en ombunden veckad pappers­hylsa som i sin tur för­seglades med sigill. Inom läkemedels­industrin gick man också ifrån dosor av papp och spån för att i stället packa piller i transport­tåligare askar i oorganisk bleck­plåt.

Diverse förpackningar från 1960-talet. Ur Arvid Nordquists arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

FÖRPACKNINGAR FÖR MARKNADSFÖRING
Under 1950- och 60-talen flyttades fokus mer mot marknads­föring och ökad bekväm­lighet där det visuella ut­trycktes med färg, form och grafisk extravagans. Öl i plåtburk är ett gott exempel. Den intro­ducerades i Sverige 1955 och betraktades av ensam­till­verkaren PLM som en triumf för för­packnings­forskningen.

Företaget gav ut en hel serie anslående reklam­affischer som tog fasta på det be­händiga och praktiska med öl på burk i stället för flaska. Den tog lite plats, i kyl­skåpet kunde man stapla två burkar på samma utrymme som en flaska, och ute på sjön eller i naturen tålde burken hårda törnar.

Läs också: Ett världsföretag tack vare mjölken

Det fanns även en annan finess som man på den tiden inte hymlade om, och det var att man slapp allt besvär med retur­spring och att släpa på tom­glas. Ölburken blev också en starkt bidragande orsak till att Svenska Natur­skydds­föreningen 1962 såg sig tvungna att dra igång kampanjen Håll Naturen Ren. De nya termo­plasterna, i första hand poly­eten, revolutionerade för­packnings­branschen.

Det var med hjälp av polyeten­förstärkt papper som Tetra Pak utmanade framför allt amerikanska och tyska till­verkare på den lukrativa dryckes­förpacknings­marknaden. Polyeten medgav till­verkningen av kolorerade, mjuka för­packningar som snart blev allvarliga konkurrenter till glas.

En form­blåst polyeten­flaska är lätt, stöt­okänslig och gick att samman­pressa. Det är nu de så kallade kläm­flaskorna introduceras, för näs­droppar, puder och liknande dispenserings­former.

Märkligast var kanske de små kläm­flaskorna inne­hållande snabb­verkande lavemang som Pharmacia lanserade under namnet Microlax. Flaskorna var för­sedda med lång pip och var tänkta att förvaras i väst­fickan för att vid akut behov kunna stickas in i stjärten. Innehållet skulle mjuka upp fekalierna och efter 5–15 minuter utlösa den så kallade defekations­reflexen.

I reklamen riktade man sig till både barn och vuxna i vad som närmast kan betecknas som en veritabel lavemangs­boom med för­packningen som en viktig driv­kraft. Orsaken till intresset för det rektala kan för­modligen kopplas till en brist­fällig toalett­standard i kombination med tidens fiber­fattiga, processade mat.

Annons Keep on Yogging, Yoggi kiwawa, 1988-1989 .
Ur Arla Foods arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

ENGÅNGSFÖRPACKNINGEN
En annan för­packnings­typ som nu gjorde entré var engångs­för­packningen eller stycke­för­packningen. Som mycket annat kom idéerna från USA, och i Sverige var det Åkerlund & Rausing som 1948 lanserade första stycke­för­packningen. Det var en värme­för­seglad tryck­karta av aluminium­folie och plast som gick under benämningen Enpac.

I detta samman­hang måste man också nämna doserings­asken Dosett som är en svensk upp­finning från slutet av 1960-­talet. Med sina 28 fack för tabletter – fyra fack per dag, sju dagar i veckan – har den aktivt styrt upp mången tablett­beroendes beteende och tids­upp­fattning.

Engångs­förpackningens verkliga fördelar visade sig när p-­pillren intro­ducerades på svenska marknaden 1964. Stycke­för­packningen för­ädlades då till en så kallad kalender­för­packning med vilken man kunde säker­ställa den dagliga doseringen genom att exempel­vis placera pillren i en tryck­karta som hade formen av en rund snurra med vecko­dags­markeringar.

I detta samman­hang måste man också nämna doserings­asken Dosett som är en svensk upp­finning från slutet av 1960-­talet. Med sina 28 fack för tabletter – fyra fack per dag, sju dagar i veckan – har den aktivt styrt upp mången tablett­beroendes beteende och tids­upp­fattning.

Under de senaste decennierna har branschen allt­mer börjat snegla på möjlig­heten att minska för­packningarnas miljö­påverkan och öka till­gänglig­heten. I ljuset av den snabba ökningen av engångs­för­packningar fram­fördes under 1970-talet krav på att total­förbjuda engångs­för­packningar av dryck, något som av marknads­mässiga skäl av­färdades i en utredning.

Läs också: Kartongen på frammarsch

Situationen var dock ohåll­bar med tanke på att tre fjärde­delar av allt för­packnings­avfall gick till deponi och resterande till för­bränning vid den här tiden. Lösningen som fram­fördes handlade om sortering och material­åter­vinning, dvs pant, avgifter, åter­vinnings­centraler och utvecklandet av ekologiskt håll­bara för­packningar.

En viktig åtgärd var över­gången från stål­plåt- till aluminium­burkar i början av 1980-­talet, men än viktigare blev 1994 års för­ordning om producent­ansvar av för­packningar. För­ordningen innebar att till­verkare, importörer och detaljister ålades att ta hand om och åter­vinna alla för­packningar efter konsumentens slut­användning.

Forskningsprojekt: Den (o)hållbara förpackningen

Det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Den (o)hållbara förpackningen resulterade även i en bok med samma namn, utgiven av Balkong förlag 2015. Redaktörer är Lasse Brunnström och Karin Wagner.

Denna webbplats använder cookies

Cookies ("kakor") består av små textfiler. Dessa innehåller data som lagras på din enhet. För att kunna placera vissa typer av cookies behöver vi inhämta ditt samtycke. Vi på Centrum för Näringslivshistoria CfN AB, orgnr. 556546-9243 använder oss av följande slags cookies. För att läsa mer om vilka cookies vi använder och lagringstid, klicka här för att komma till vår cookiepolicy.

Hantera dina cookieinställningar

Nödvändiga cookies

Nödvändiga cookies är cookies som måste placeras för att grundläggande funktioner på webbplatsen ska kunna fungera. Grundläggande funktioner är exempelvis cookies som behövs för att du ska kunna använda menyer och navigera på sajten.

Cookies för statistik

För att kunna veta hur du interagerar med webbplatsen placerar vi cookies för att föra statistik. Dessa cookies anonymiserar personuppgifter.