Den (o)hållbara förpackningen

VEMS SYFTE TJÄNAR FÖRPACKNINGEN?
Det är viktigt att veta vems perspektiv som gäller när man studerar för­packningar, vem som har tolknings­företräde. Detta är en avgörande fråga för att förstå varför för­packningarna utformas och ser ut på ett speciellt sätt. Ta exemplet blister­förpackningar där det är väldigt tydligt att det är producentens, distributörens och detalj­handelns perspektiv som gäller, definitivt inte konsumentens.

Läs också: Ett hållbart system

Varför? Jo, därför att för producenten är det viktigt att det är en väl till­sluten original­vara och inte en utbytt kopia som når slut­konsumenten. För distributören är det viktigt att varan är lätt­stuvad och kan levereras i oskadat skick. För detaljisten slutligen ska produkten vara så svår som möjligt att stjäla och i vissa fall lätt att kontrollera om för­packningen är bruten.

För alla dessa är den hårda blister­för­packningen i plast närmast perfekt. För konsumenten däremot kan det minst sagt vara problematiskt att bryta den hop­svetsade för­packningen. Själva öppnandet av för­packningen kan till och med orsaka skador, vilket inte minst framgår av ett antal filmer i ämnet som är upplagda på Youtube.

HYGIEN OCH RATIONALISERING
Intentionerna med för­packnings­designen skiljer sig mycket åt genom historien. När konsument­för­packningarna slog igenom i Sverige på 1930-talet handlade det mycket om hygien och rationalisering. Genom att förpacka mjölk i förslutna glas­flaskor i stället för att sleva upp den i med­havda mjölk­hämtare effektiviserades distributionen sam­tidigt som hygienen för­bättrades.

Inom läkemedels­industrin gick man också ifrån dosor av papp och spån för att i stället packa piller i transport­tåligare askar i oorganisk bleck­plåt.

Införandet av särskilda för­packnings­maskiner inom kvarn­industrin gjorde att mjölet kunde för­packas i fräscht vita, konsument­anpassade pappers­påsar i stället för att som tidigare levereras till butikerna i stora, tunga jute­säckar.

Skruv­korkar i metall och bakelit gav enkla och säkra för­slutningar av läke­medels­för­packningarna jämfört med de gamla omständliga tektur­hattarna där de inpressade natur­korkarna måste säkras med hjälp av en ombunden veckad pappers­hylsa som i sin tur för­seglades med sigill. Inom läkemedels­industrin gick man också ifrån dosor av papp och spån för att i stället packa piller i transport­tåligare askar i oorganisk bleck­plåt.

FÖRPACKNINGAR FÖR MARKNADSFÖRING
Under 1950- och 60-talen flyttades fokus mer mot marknads­föring och ökad bekväm­lighet där det visuella ut­trycktes med färg, form och grafisk extravagans. Öl i plåtburk är ett gott exempel. Den intro­ducerades i Sverige 1955 och betraktades av ensam­till­verkaren PLM som en triumf för för­packnings­forskningen.

Företaget gav ut en hel serie anslående reklam­affischer som tog fasta på det be­händiga och praktiska med öl på burk i stället för flaska. Den tog lite plats, i kyl­skåpet kunde man stapla två burkar på samma utrymme som en flaska, och ute på sjön eller i naturen tålde burken hårda törnar.

Läs också: Ett världsföretag tack vare mjölken

Det fanns även en annan finess som man på den tiden inte hymlade om, och det var att man slapp allt besvär med retur­spring och att släpa på tom­glas. Ölburken blev också en starkt bidragande orsak till att Svenska Natur­skydds­föreningen 1962 såg sig tvungna att dra igång kampanjen Håll Naturen Ren. De nya termo­plasterna, i första hand poly­eten, revolutionerade för­packnings­branschen.

Det var med hjälp av polyeten­förstärkt papper som Tetra Pak utmanade framför allt amerikanska och tyska till­verkare på den lukrativa dryckes­förpacknings­marknaden. Polyeten medgav till­verkningen av kolorerade, mjuka för­packningar som snart blev allvarliga konkurrenter till glas.

En form­blåst polyeten­flaska är lätt, stöt­okänslig och gick att samman­pressa. Det är nu de så kallade kläm­flaskorna introduceras, för näs­droppar, puder och liknande dispenserings­former.

Märkligast var kanske de små kläm­flaskorna inne­hållande snabb­verkande lavemang som Pharmacia lanserade under namnet Microlax. Flaskorna var för­sedda med lång pip och var tänkta att förvaras i väst­fickan för att vid akut behov kunna stickas in i stjärten. Innehållet skulle mjuka upp fekalierna och efter 5–15 minuter utlösa den så kallade defekations­reflexen.

I reklamen riktade man sig till både barn och vuxna i vad som närmast kan betecknas som en veritabel lavemangs­boom med för­packningen som en viktig driv­kraft. Orsaken till intresset för det rektala kan för­modligen kopplas till en brist­fällig toalett­standard i kombination med tidens fiber­fattiga, processade mat.

ENGÅNGSFÖRPACKNINGEN
En annan för­packnings­typ som nu gjorde entré var engångs­för­packningen eller stycke­för­packningen. Som mycket annat kom idéerna från USA, och i Sverige var det Åkerlund & Rausing som 1948 lanserade första stycke­för­packningen. Det var en värme­för­seglad tryck­karta av aluminium­folie och plast som gick under benämningen Enpac.

I detta samman­hang måste man också nämna doserings­asken Dosett som är en svensk upp­finning från slutet av 1960-­talet. Med sina 28 fack för tabletter – fyra fack per dag, sju dagar i veckan – har den aktivt styrt upp mången tablett­beroendes beteende och tids­upp­fattning.

Engångs­förpackningens verkliga fördelar visade sig när p-­pillren intro­ducerades på svenska marknaden 1964. Stycke­för­packningen för­ädlades då till en så kallad kalender­för­packning med vilken man kunde säker­ställa den dagliga doseringen genom att exempel­vis placera pillren i en tryck­karta som hade formen av en rund snurra med vecko­dags­markeringar.

I detta samman­hang måste man också nämna doserings­asken Dosett som är en svensk upp­finning från slutet av 1960-­talet. Med sina 28 fack för tabletter – fyra fack per dag, sju dagar i veckan – har den aktivt styrt upp mången tablett­beroendes beteende och tids­upp­fattning.

Under de senaste decennierna har branschen allt­mer börjat snegla på möjlig­heten att minska för­packningarnas miljö­påverkan och öka till­gänglig­heten. I ljuset av den snabba ökningen av engångs­för­packningar fram­fördes under 1970-talet krav på att total­förbjuda engångs­för­packningar av dryck, något som av marknads­mässiga skäl av­färdades i en utredning.

Läs också: Kartongen på frammarsch

Situationen var dock ohåll­bar med tanke på att tre fjärde­delar av allt för­packnings­avfall gick till deponi och resterande till för­bränning vid den här tiden. Lösningen som fram­fördes handlade om sortering och material­åter­vinning, dvs pant, avgifter, åter­vinnings­centraler och utvecklandet av ekologiskt håll­bara för­packningar.

En viktig åtgärd var över­gången från stål­plåt- till aluminium­burkar i början av 1980-­talet, men än viktigare blev 1994 års för­ordning om producent­ansvar av för­packningar. För­ordningen innebar att till­verkare, importörer och detaljister ålades att ta hand om och åter­vinna alla för­packningar efter konsumentens slut­användning.