I en skogsbacke öster om Avesta Jernverks gamla industriområde, i dag känt som Koppardalen, ligger en rad granitkolonner av imponerande dimension, övervuxna och bortglömda. De flesta är cylindriska, med huggna kapitäl, några är femkantiga i genomskärning. Kapitäl och fundament i betong ligger intill. Hur länge har stenjättarna legat där, hur kom de dit – och varför?
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 4 2017.
För att söka svar på frågorna måste vi gå nära hundra år tillbaka i tiden, till 1910-talets slut. Bruksdöden slog hårt mot Bergslagen men i Avesta styrde generalkonsul Axel Ax:son Johnson, som satsade på att modernisera järnverket. Bruket med stolta anor från 1600-talets kopparverk, blev 1922 en av de första platserna i Sverige där rostfritt stål tillverkades.
Koncernens andra viktiga verksamhetsgren var rederiet Nordstjernan, som konkurrerade om andelar på världshandeln. Kronan på förnyelseverket var det nya huvudkontoret, beläget i Stockholm på en av stadens mest prestigefyllda adresser, i korsningen Biblioteksgatan–Birger Jarlsgatan.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
Här hade storhandlaren Karl Lundberg 1898 låtit bygga det första moderna varuhuset i staden, med förebilder som Printemps och Galleries Lafayettes i Paris. Arkitekten Erik Josephson var en av tidens främsta, och utformade byggnaden i överdådig nybarock med kupoler, torn och putsfasad.
Efter några år gick K.A. Lundberg sensationellt samman med störste konkurrenten, Lejavaruhusets ledare Josef Sachs. Varuhuset bytte då namn till Nordiska Kompaniet och renoverades under ledning av ännu en av landets främsta arkitekter, Ferdinand Boberg. På 1910-talet lämnade emellertid NK huset för att förverkliga Josef Sachs dröm i det ännu större varuhus som Boberg ritade ett par kvarter bort.
Ombyggnaden kostade tre miljoner kronor och pågick under tre år, från september 1916 till september 1919. Det inte särskilt gamla varuhusets fasader skalades från alla dekorationer och kläddes i ny, tidsenlig dräkt.
Där, på Hamngatan, finns NK än i dag, men huset vid Stureplan köptes av Johnsonkoncernen. Arkitekten Ivar Tengbom anlitades för att omdana byggnaden i en stil som passade en modern industrikoncern. ”Sällan i Stockholms historia torde så furstliga resurser, och så rundlig tid, ha lagts på en ombyggnad” skriver Nathan Sachar i Huset på Stureplan: Livet och människorna (2013).
Ombyggnaden kostade tre miljoner kronor och pågick under tre år, från september 1916 till september 1919. Det inte särskilt gamla varuhusets fasader skalades från alla dekorationer och kläddes i ny, tidsenlig dräkt. Även för hundra år sedan var moderna företag måna om sin framtoning, och Ivar Tengbom omvandlade det forna varuhuset till en stram, klassicistisk byggnad där huvudfasaden mot Stureplan, passande nog för ett rederi, framstår som akterpartiet på ett stolt fartyg.
Läs också: 1930 – funktionalismens genombrott
Allt av den gamla utsmyckningen slängdes dock inte. De väldiga granitkolonnerna sparades, av idag okänd anledning. Om de fraktades till Avesta omedelbart sedan de monterats ned från fasaden på Nordstjernanhuset är heller inte klarlagt. Säkert är att det för hundra år sedan var ett betydande företag att frakta massiva stenkolonner den långa vägen från Stureplan till Avesta.
Ax:son Johnson var känd för sitt engagemang i allt som berörde koncernen, och sannolikt hade han planer i åtanke för de nedmonterade fasadelementen från Stockholm. Skulle de ingå i nya representativa byggnader som planerades vid järnverket? Om detta vet vi inget.
Nordstjernans huvudkontor på Stureplan 3 inhyste mellan 1898 och 1910-talet Nordiska Kompaniet. Här på bild från Oscar II:s jubileum 1904. Bild CC Wikimedia Commons.
Dagens fastighet, som går under benämningen Språkmästaren 5. Bild CC Wikimedia Commons.
