Glasplåtarna finns kvar – men JPG-filerna?
VISA BILDTEXT
Vad föreställer egentligen bilden? Inte alla tidningar kan vara lika vidsynta som det Smålandsblad som en gång i tiden satte ledtexten: "Kommunstyrelsens ordförande. Kan även användas som bild på kejsar Wilhelm II." Ett digitaliserat bildarkiv kan vara mer exakt.

FÖRETAGEN AV: Kajsa Hellsing Rydergård 2013-02-01

Glasplåtarna finns kvar – men JPG-filerna?

Du har den kanske i fickan eller väskan, just i detta nu. Den är knappt större än en handflata, och på mindre än en minut kan du ta en bild och dela den med resten av världen. Du är en del av den digitala bildvärlden.

Kanske var det ett porträtt på Björn Borg du ville ha? Då går du in på bildbyråns sökbara databas, skriver in Björn Borg i sökfältet och får i skrivande stund 1 341 träffar (varav vissa eventuellt föreställer björnar och borgar). Bilden laddas ner högupplöst och beskärs och retuscheras digitalt. Ska bilden även publiceras digitalt behöver den aldrig passera trycksvärta och cellulosa, än mindre ett mörkerrum med kemikaliebad och torkställningar.

För bara 20 år sedan – före de smarta telefonerna, före Internet, före digitalkamerorna och före Photoshop – såg hanteringen av fotografier helt annorlunda ut. I Scanpix bildarkiv på DN-skrapans bottenplan går det att resa tillbaka i tiden, och få en förståelse för hur arbetet på en bildbyrå kunde gå till när bildhanteringen fortfarande var analog.

För trots att Scanpix sedan början av 2000-talet enbart fotograferar digitalt, finns det 10 000-tals arkiverade bilder som ännu inte har digitaliserats. Vissa är glasplåtar från sekelskiftet, andra är tagna från ett bombplan under första världskriget. Några föreställer Greta Garbos första modelljobb för Nordiska Kompaniet och ytterligare ett hundratal föreställer Ingos matcher mot Floyd. Fotografierna är ordnade tematiskt eller efter personnamn, och genom en analog sökmotor i form av ett antal kortregister kan man förvånansvärt enkelt hitta den bild som man letar efter.

Att finna Ingo och Floyd

Men arbetet är tidskrävande eftersom man fysiskt måste bläddra bland de bruna kuverten vid varje eftersökning och sedan scanna in de bilder som ska användas. Lägger man också till de år av arbete som har lagts ner på att upprätta registren förstår man att det, jämfört med dagens digitala bildhantering, inte är någon tidseffektiv arbetsgång.

Historien om Sveriges största bildbyrå börjar med tysk propaganda. År 1936 startades vad som senare skulle bli Pressens Bild, och ännu senare Scanpix. Företaget hette då Text och Bilder, och bildarkivet byggdes till en början upp med hjälp av fotografier från Adolf Hitlers hovfotograf Heinrich Hoffmann. I det neutrala Sverige var det lättare att sälja in nazistiska propagandabilder än i många andra europeiska länder, och Sverige kom att bli något av en dumpningsplats för Hoffmanns bilder.

Under 1950-talet övergick ägarskapet av bildbyrån till Dagens Nyheter. I och med ägarbytet utökades Pressens Bilds arkiv med Dagens Nyheters tidiga fotografiska produktion: mängder av glasplåtar, vissa från sent 1800-tal. Vi ska få anledning att återkomma till dessa, när det analoga och digitala fotots historia löper samman.

Digitalt i Atlanta

När Pressens Bild och Scanpix fusionerades 2006 hade man fotograferat digitalt under tio års tid. Redan under OS i Atlanta 1996 använde man sig av digitalkameror. Förstahandsvalet var fortfarande, på grund av den överlägsna kvalitén, en analog kamera, men om man som under Agneta Anderssons och Susanne Gunnarssons OS-final hade väldigt kort tid till pressläggning valde man den digitala. Dåtidens digitalkameror kostade över 100 000 kronor, men bildkvalitén var inte bättre än den i dagens telefonkameror. Hade man längre tid på sig till pressläggning, och därmed kunde prioritera den analoga bildkvalitén, hyrde man en framkallningsmaskin och skickade sedan de framkallade filmrullarna med mc-bud till presscentret. Där scannades bilderna och skickades via modem till redaktionen i Sverige.

– Hastigheterna var svindlande långsamma. Som fotograf kunde man också ha med sig labb, vätska och hårtork att torka filmerna med när man åkte ut på jobb, minns Tobias Röstlund, administrativ produktionschef på Scanpix som arbetade som fotograf under OS i Atlanta.

Under 1990-talet ersattes det analoga fotot successivt av det digitala allt eftersom tekniken blev bättre och billigare. I december 2002 fattades beslutet att lägga ner labbet på Pressens Bilds redaktion. Det fanns då bara fördelar med att fotografera digitalt. Kvalitén var bättre, kostnaden lägre, produktionstiden kortare och man slapp hantera miljöfarliga framkallningsvätskor. Utvecklingen mot det digitala fotot kom inte heller som någon överraskning, menar Tobias Röstlund.

– Jan Collsiöö, vår nestor på Pressens Bild, pratade tidigt om att det inte skulle vara långt kvar tills vi står där ute och filmar, och så sitter bildredaktörerna uppe på redaktionen och trycker på knappen.

Collsiöö var inte långt ifrån sanningen. Under OS i London 2012 monterades kamerorna upp i taken och under vattnet i simbassängerna en månad i förväg för att få till de bästa vinklarna. Sedan satt AP:s och Reuters bildredaktörer i Singapore och styrde robotkameror via joystickar. Bildbyråernas fotografer är numera också utrustade med sändare som skruvas fast på kameran. Via 4G-routers kan bilderna skickas direkt från fotbollsplanen till redaktionen. Före digitaliseringen hade de stora tidningarna i stället bilbud som stod utanför sportarenorna och väntade på slutsignalen. Sedan kördes filmrullarna till redaktionen där de framkallades. Bara framkallnings- och kopieringsprocessen sysselsatte ett tiotal personer.

Digitaliseringens baksida

Snabbare, billigare och miljövänligare. Det är lätt att se fördelarna med bildbyråernas övergång från analogt till digitalt foto. Det finns dock en baksida: arkivhanteringen.

– Vi har, sedan den dagen vi gick över till digitalt, ingen strategi för att arkivera och bevara alla exponeringar, säger Tobias Röstlund.

Den främsta anledningen är att när man övergick till digitalt foto för tio år sedan var lagringsyta väldigt dyrt. Med digitalkamerorna tas dessutom många fler bilder än med de analoga, vilket gör det ekonomiskt ohållbart att spara alla bilder. Men trots att bara en bråkdel av alla bilder sparas finns det över 15 miljoner bilder i Scanpix digitala arkiv – alltså långt fler än bilderna i Scanpix fysiska arkiv. Ändå diskuterar man just nu hur strategierna för den digitala arkiveringen ska se ut.

I dag gör bristen på arkivering inte så mycket. De bilder som tas i dag är historia i morgon, och kommer kanske förbli bortglömda i 100 år. Men eftersom vi inte vet vilka personer eller händelser som går till historien, vet vi heller inte vilka bilder som kommer att efterfrågas om 100 år.

Därmed är vi tillbaka bland glasplåtarna i DN-skrapans källare. För samtidigt som man på Scanpix försöker uppfinna strategier för att arkivera det digitala, arbetar man också med att digitalisera det arkiverade och bortglömda.

I kartonger, huller om buller, låg tusentals glasplåtar med fotografier från Dagens Nyheters tidiga produktion. Vissa var över 100 år gamla och stora som A4-ark. Många var så illa åtgångna att de då, före digitaliseringen, inte gick att reparera. Jacob Forsell, som arbetade som fotograf på Expressen 1964–1990, hade alltid varit intresserad av att rota i arkiven och visste att glasplåtarna behövde räddas. Samtidigt insåg han att arbetet med att rädda glasplåtarna skulle bli alltför tidskrävande. Med de gamla, analoga metoderna hade man varit tvungen att först fotografera, retuschera, framkalla och torka bilden – allting manuellt. Projektet med att digitalisera glasplåtarna fick vänta tills tekniken gjorde det möjligt.

Digitalisera glasplåtarna!

År 2007 var tiden inne. Efter sammanslagningen av Pressens Bild och Scanpix fick Jacob Forsell, nu pensionerad, tillsammans med kollegorna Hasse Holmberg, Jan Lundgren och Roger Tillberg uppdraget att digitalisera glasplåtarna i Dagens Nyheters arkiv. Projektet kallas Scanpix Historical – ett pionjärarbete för att digitalisera det tidiga fotografiets historia. Utvecklingen av scanning och digital retuschering hade gjort det möjligt att i datorn reparera spruckna glasplåtar så att det över huvud taget inte syntes att originalet var trasigt.

– Vi är dock måna om att behålla tidsandan i bilderna. Det enda som tas bort är sprickor och repor, säger Jacob Forsell.

Samtidigt som de 100 år gamla glasplåtarna successivt blir tillgängliga i Scanpix digitala bilddatabas, försöker Tobias Röstlund uppfinna strategier för att arkivera det digitala. Vad som har saknats under de senaste tio åren är det långa perspektivet, menar han. För om Scanpix Historical finns om 100 år, vilka arkiv ska de gräva i då?