Olympiska curlingstenar tillverkas av en granittyp som bara förekommer på en plats på jorden: ön och tillika fågelreservatet Ailsa Craig utanför Skottlands sydvästkust. Och Kays Curling är det enda företag i världen som har rätt att bryta Ailsa Craigs granit.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2023 nr 1.
ÅRET VAR 1851, och i det lilla skotska samhället Mauchline satt den lokale prästen och plitade in ett udda inlägg i den lokala husförhörslängden: “William Kay, curlingstenmakare”. Huruvida prästen visste att han initierade starten på ett stycke curlinghistoria är oklart.
Kanske var han själv curlingentusiast – det var inte ovanligt att munkar och präster vintertid roade sig med att skjuta stenblock över blanksopad is på frusna skotska vattendrag (biskopen John Graham av Orkney hade rentav hamnat i religiöst blåsväder då han 1638 ertappades med att spela curling under sabbat).
Läs också: Hon tog basketen till Sverige
Oavsett prästens hängivelse, skulle William Kay gå till historien som världens första “officiella” curlingstenmakare samt grundaren av dagens världsledande producent av curlingstenar: Kays Curling.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
SKAPATS AV LAVA
För att förstå hur allting hänger ihop, behöver vi dock resa bakåt i tiden. Närmare bestämt 60 miljoner år, då vår planet skakades av en kedja ofantliga vulkanutbrott. När den nordamerikanska och den eurasiska kontinentalplattan började brytas isär, vräktes lava upp från jordens inre och skapade ett 1,3 miljoner km2 stort lavafält, Thuleanplatån, som snabbt började kylas av och stelna.
Curling var ett populärt vinternöje i Skottland redan under tidigt 1500-tal, men curlingstenar kunde se ut lite hursomhelst, från platta stenskivor till otympligt stora stenbumlingar på över 30 kg, med eller utan handtag.
Om avsvalnande lava får råda sig själv under loppet av ett par miljoner år, skapas granit: jordens äldsta och en av dess hårdaste bergarter. Årtusenden av erosion samt öppnandet av Nordatlanten har gjort att endast de hårdaste bitarna av Thuleanplatån står kvar, omgivna av det växande havet. Dessa bitar, så kallade lavapluggar, utgör i dag bland annat delar av Färöarna, nordvästra Island, västra Norge samt den skotska västkusten.
Bland Skottlands lavapluggar finns Ailsa Craig. Och nu är vi tillbaka hos William Kay. Stenhuggaren hade provat sig fram, sten för sten, på jakt efter det perfekta materialet för sin specialitet: curlingstenar. Curling var ett populärt vinternöje i Skottland redan under tidigt 1500-tal, men curlingstenar kunde se ut lite hursomhelst, från platta stenskivor till otympligt stora stenbumlingar på över 30 kg, med eller utan handtag.
– Spelarna bar med sig sina egna stenar till den frusna sjön eller dammen. Så länge de kunde skjuta sina stenar från en sida av isen till en annan, var alla typer av stenar tillåtna, förklarar verkställande direktören Mark Callan på Kays Curling i Mauchline. I Ailsa Craig ansåg sig dock William Kay ha funnit vad han hade sökt.
Läs också: Spelkortstillverkning – ett kvinnojobb
Den lilla ön knappa två mil utanför kusten söder om Glasgow hade varken elektricitet, rinnande vatten eller mänskliga invånare. Däremot var och är Ailsa häckningsplatsen för en av Europas största kolonier av havssulor, och det var materialet under deras omkring 35 000 spretiga bon som skulle göra ön till en guldgruva för curlingstenmakare: två typer av granit vars molekylära sammansättning skapade en unik densitet, vattenresistens och motståndskraft.
Ailsa Craig Blue Hone och Ailsa Craig Common Green. William Kays söner Thomas och Andrew följde i faderns fotspår, och registrerade 1876 curlingstenhuggeriet “T and A Kay”, som snart sysselsatte 30 anställda. Flertalet innovationer började glida in på curlingmarknaden i takt med det stigande intresset för sporten under slutet av 1800-talet.
Skotska emigranter hade fört med sig sporten till Kanada, där J. S. Russell från Toronto (författare till 1880 års “The Curler’s Guide”) kom på konceptet att ge undersidan av stenarna en konvex slipning. Detta ingrepp minskade friktionen och fick stenen att röra sig snabbare och längre över isen, och anammades snart av bröderna Kay.
Dessvärre avled Andrew 1888, vilket ledde till en juridisk konflikt mellan Thomas och Andrews änka, Catherine Kay. Tvisten slutade med att Thomas vann rättigheten till firmanamnet, medan Catherine behöll själva stenhuggeriet under det nya namnet Andrew Kay & Co (Curling Stones) Ltd.
Catherines svåger, affärsmannen James Wyllie, tog över ledningen och visade sig vara en positiv drivkraft inom företaget. Wyllie lanserade bland annat den nya curlingstenen “Kays Excelsior” som med sitt glid, samt en ypperlig förmåga att “bita” i isen, patenterades 1905. Affärerna gick så bra att man 1911 flyttade till en ny, mer avancerad fabrik, där stenhuggeriet ligger än i dag.
KOMBINATION AV TVÅ GRANITSORTER
I nästan hundra år bestod världens curlingstenar av en solid sten, i ett och samma material, i Kays fall alltså den mycket hårda Blue Hone eller den aningen mjukare Common Green.
Blue Hone var dock så hård att stenarna ibland sprack då de krockade mot varandra. Det problemet hade inte Common Green, som med sin något lägre densitet gav efter något – men som av samma anledning inte var tillräckligt vattenavstötande för att skapa det perfekta glidet. Det var på 1960-talet som man kom på den revolutionerande lösningen.
– Genom en kombination av den gröna och den blå graniten kombinerades det bästa från två världar, säger Mark Callan och vänder på en av de halvfärdiga stenarna.
– Det här är vad vi kallar “osten”. Den består av Common Green. Med hjälp av en diamantborr gör vi ett hål i basen, och sätter in en mindre puck av Blue Hone just där stenen har kontakt med isen.
I vissa fall sätter man in Blue Hone i båda sidor av “osten”. Genom att ge puckarna något olika slipning, blir stenen vändbar. En grövre slip gör stenen mer aggressiv. Man väljer slipning efter isens konditioner.
Att göra en curlingsten tar omkring sex timmar, inkluderat väntetiden då limmet – av samma typ som används vid konstruktionen av flygplan – som fixerar Blue Hone-pucken vid Common Green-osten torkar.
Mark Callan är inte bara ansvarig för tillverkningen av världens främsta curlingstenar. Han är också en av världens mest eftersökta ismakare för curlingbanor. Som ismakare är det bra att “veta lite om stenar”:
– Det är två saker spelarna kan klaga på vid en tävling: stenarna eller isen. Men vi börjar bli så bra både på stenar och på is att det främst handlar om mänskliga faktorer om något går fel i en match, eller att det har hamnat något skräp på isen. Ett enda hårstrå kan påverka stenens bana. Man bör också komma ihåg att det handlar om ett mineral, det kommer alltid att finnas skillnader på stenarna. Men nog är de hållbara, åtminstone i omkring 25 år. Ibland får vi in stenar för omslipning som är 70 eller till och med 90 år gamla.c
Läs också: Sommar-OS med överlägsen segrare – Stockholm
Att göra en curlingsten tar omkring sex timmar, inkluderat väntetiden då limmet – av samma typ som används vid konstruktionen av flygplan – som fixerar Blue Hone-pucken vid Common Green-osten torkar. Slutligen putsas stenen med olja och vatten. Handtaget säljs och monteras separat.
Kays tillverkar åtta stenar om dagen. Ett fullt set omfattar 16 stenar, vilket är vad som krävs för att spela en match. All tillverkning sker efter beställning, och sliparna går ständigt varma. Vill man ha stenar från Kays Curling får man sätta upp sig på en väntelista. Priset ligger på 500 brittiska pund per sten.
OMSTÄNDLIG PROCEDUR
Det är på gott och ont som Blue Hone inte förekommer någon annanstans i världen än på Ailsa Craig. De två faktorer som utmärker ön, fåglarna och graniten, är dessvärre inte fullt kompatibla. För att upprätthålla en form av balans som håller såväl havssulor som curlingspelare nöjda, finns ett unikt arrangemang.
Omkring vart tionde år, då fabrikens stenlager börjar sina, måste Kays anhålla om tillstånd för att ge sig ut till ön och hämta ny granit.
Ön ägs visserligen av markisen av Ailsa sedan 1560 (i dag David Thomas Kennedy), men är leasad som naturreservat av den brittiska fågelorganisationen RSPB. Samtidigt har Kays Curling ensamrätt till brytningen av granit, men de kan inte komma och gå som de vill.
Omkring vart tionde år, då fabrikens stenlager börjar sina, måste Kays anhålla om tillstånd för att ge sig ut till ön och hämta ny granit. Det skedde så sent som 2022, då ön blev 600 ton granit lättare.
Ingreppet tog 15 månader att planera och krävde ett 52 sidor långt dokument som konkretiserade hela tillvägagångssättet – från övervakande ekologer och garanterat råttfria fraktfartyg till brytningstekniker, i detta fall genom deflagration, då naturliga sprickor i berget vidgas med hjälp av gas (en mjukare teknik än detonation med dynamit). Den omständliga proceduren gör att Mark Callan inte känner någon större oro för konkurrens.
– Vi har Ailsa Craig och den konkurrerande tillverkaren Canada Curling Stone använder sig av Treforgranit från Wales. Hittills är det bara dessa två stenbrott som har visat sig duga. Om ett nytt företag tänker börja göra stenar, måste de först hitta rätt typ av granit på någon ny plats i världen.
Även om konkurrensen alltså inte direkt är förödande, är det väldigt speciellt att se Kays curlingstenar glida omkring på isen i allt från VM till OS, menar Mark.
– Visst känner man en viss stolthet när man ser curlingen på tv. Tänk att dessa stenar kommer från en liten, gammaldags fabrik mitt i ingenstans i Skottland. Det är roligt!
