Emmaljunga Barnvagnsfabrik är ett klassiskt företag som har tillverkat barnvagnar i Sverige sedan 1925, med hållbarhet som ledord.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 1 2014.
FÖRETAGEN AV: Maria Kapla & Johannes Ståhlberg 2019-07-02
En svensk barnvagnsklassiker
DELA
Hållbarhet var något som Emmaljunga Barnvagnsfabrik tog fasta på mycket tidigt. Själva hävdar de att deras första vagnar från 20-talet var närmast outslitliga. Det låter som en fantastisk lyckträff att så snabbt nå så långt. Å andra sidan var barnvagnar inte något alldeles nytt i de nordskånska skogarna när Henry L. Persson 1925 grundade sitt familjeföretag i Emmaljunga. Nästgårds – eller mer exakt 26 kilometer österut i byn Osby – fanns Bröderna Ivarsson, BRIO, som redan under fem år ägnat sig åt att importera tyska vagnar. Och ytterligare ett antal mil söderut huserade sedan 1880-talet A. W. Nilssons barnvagnsfabrik i Malmö.
BabyBjörn förvandlade faderskap till affärer
Konkurrensen avskräckte uppenbarligen inte Henry L. Persson. Det fanns helt enkelt utrymme för fler aktörer, i synnerhet som barnvagnar nu på 1920-talet inte längre var samma lyxprodukt som förr, utan började nå ut till fler konsumenter. De så kallade klappvagnarna i Emmaljungas första katalog var också av en ny typ som förmodligen lockade nya grupper av köpare. Klappvagnarna var mindre och smäckrare än sina föregångare. Dessutom var de hopfällbara. Hela utförandet skvallrar om en tid när resande med tåg och spårvagn ökade och man behövde en mer lätthanterlig vagn.
Att dessutom de stora tyska barnvagnstillverkarna försvann från den svenska marknaden några år senare gjorde förstås inte läget sämre för den nya nordskånska barnvagnsfabriken. När Hitler på 30-talet uppmanade till ökat barnafödande fick de tyska producenterna fullt upp med att förse sina egna landsmän med vagnar. Framtiden såg ljus ut för Emmaljunga, även om konkurrenten BRIO samtidigt slutade med import och började med egen tillverkning.
RELATERADE ARTIKLAR
VAR FAMILJS EGENDOM
De efterföljande krigsåren kunde inte heller de sätta varaktiga käppar i hjulet för den framtidsbransch som Henry L. Persson hade gett sig in i. Den väldiga svenska fyrtiotalistgenerationen låg redan i startgroparna och väntade på att få göra sitt första offentliga framträdande – runtdragen i liggvagn. Tiden var nu inne för barnvagnen att bli var familjs egendom.
Semper – vällingen som blev bestående
Kanske gick det för enkelt, och kanske vaggades de svenska tillverkarna in i den behagliga tanken att de hade kontroll över sin marknad. Men också på 50-talet var världen större än Sverige. Medan vi här fortsatte göra modeller med fyrkantiga barnvagnskorgar passade italienska tillverkare på att utveckla mer runda former, något som uppenbarligen tilltalade konsumenterna. Under ett år i slutet av 50-talet tog italienarna 30 procent av marknaden i ett nafs, och svenskarna tvingades haka på den nya trenden.
BARNVAGNSMODE
Att barnvagnarnas utveckling följde olika tiders moden är tydligt. På 70-talet kom manchester- eller velourklädda vagnar, och de kantiga formerna var återigen tillbaka. En annan 70-talstrend var att lyfta fram det nationella arvet, något som naturligtvis passade Emmaljunga väl. I en annons från 1971 visade man upp en av sina vagnar, lastad med kassar från både ICA och Konsum, och flankerad av en Volvo. Annonstexten nöjde sig med ett ord: ”svensk”.
För Emmaljungas del talar annonstexten fortfarande sanning. Även om vagnarnas utformning och design har förändrats, är det fortfarande svensk tillverkning som gäller. Inte ens den babyboom under slutet av 80-talet, som fick barntillbehörsaffärer med vagnar från låglöneländer att växa upp som svampar ur jorden, verkar ha kunnat rubba detta. För det andra svenska företaget har utvecklingen däremot gått åt ett annat håll. BRIO, som på 70-talet köpte upp A. W. Nilsson, flyttade delar av sin produktion utomlands i början av 2000-talet. Men tredje generationens Emmaljunga-ägare är tryggt rotade i sin lilla by. Produktionen är stabil med över 100 000 vagnar per år. Och man är ensam om sin tillverkning i Sverige – kanske till och med i Europa, om man får tro Emmaljunga själva.