Gammal värmekälla i ny tid

ENKEL KONSTRUKTION
En köksspis av gjut­järn är en ganska simpel konstruktion. I eldstaden för­bränns ved, och genom det drag som skapas av skor­stenen leds de varma gaserna runt ugnen, en sluten låda intill eld­staden, och värmer den.

På sin väg genom spisen värmer gaserna även hällen och dess ringar eller plattor. Arkeologer har hittat slutna spisar gjorda av lera och sten som dateras flera tusen år tillbaka och när man löste tekniken bakom gjut­järnet på 1700-talet kom också gjut­järns­spisarna.

I Sverige gjöts de första spisarna på 1830-talet, men i de flesta hus­håll anrättade man sin mat i öppna spisar med kok­kärlen antingen hängande på krokar eller placerade i elden på tre­fötter.

De öppna härdarna slukade stora mängder bränsle i för­hållande till den värme de spred, verknings­graden beräknas vara så låg som 5–10 procent, vilket betyder att större delen av vedens lagrade energi går ut genom skor­stenen.

Läs också: Koka maten i låda

Redan 1767 gav Rikets råd (tidens regering) ett forsknings­uppdrag till greven och arkitekten Carl Johan Cronstedt som gick ut på att hitta en mer bränsle­snål uppvärmnings­form – veden började helt enkelt bli en brist­vara. Samma år presenterade Cronstedt lösningen i skriften Beskrifning på Ny Inrättning af Kakelugnar Til Weds Besparing.

Nyheten med kakel­ugnen var dels en sluten eldhärd med ventiler som släppte in för­brännings­luft, dels ett system av rök­gångar där rök­gaserna värmde upp teglet som ugnen var murad av, på sin väg ut mot skor­stenen. Plötsligt räckte två brasor per dag för att värma ett rum.

Kakel­ugnarna var dock dyra att mura upp och hamnade till en början mest i stora stads­våningar och villor – men i rör­spisar (ibland kallade fattig­mans­kakel­ugnar) användes tekniken med rök­gångar och genom dessa spreds värmen i landet. Men i köken gällde som sagt fort­farande öppna eldar, hus­hålls­arbetet var varmt, sotigt och bränsle­slukande.

BOLINDERS
Bröderna Bolinder föddes i Vaksala utanför Uppsala och båda två visade intresse för teknik och konstruktion. Store­bror Jean blev verk­mästare på Kungliga Myntet i Stockholm och Carl Gerhard blev elev vid Samuel Owens mönster­verkstad i Stockholm.

Han fick senare anställning hos såväl Motala Mekaniska verkstad som Kockums i Karlskrona. Troligen fick CG se sin första gjut­järns­spis hos Samuel Owen. Owen hade varit verkmästare hos Bergsunds mekaniska verkstad där man 1831 börjat tillverka Victor Sjöbergs patenterade slutna spis, en enkel konstruktion av gjut­järn.

Läs också: En världskändis på tallriken

Det var först efter tre år i England som bröderna tog fram sin egen variant av gjut­järns­spis. 1844 köpte de fastigheten Kaplans­backen 10 på Kungsholmen i Stockholm och anlade sin första fabrik, till en början bestående av en maskin­verkstad med två svarv­stolar och ett litet gjuteri med plats för en smed.

Året därpå levererade de sina första ved­spisar, liksom sina första ång­maskiner och såg­ramar. Med tiden skulle såg­verks­utrustning bli bland Bolinders största inkomst­källor (deras produkter byggde kända trä­industrier som Korsnäs, Mo-Domsjö, Skönvik och Svartvik), men länge var spisarna den största tillverkningsar­tikeln och konkurrensen var de första decennierna av verksam­heten inte mördande.

Framtida jätten Husqvarna kom till exempel inte i gång med sin spis­tillverkning förrän 1872. Totalt tog bolaget fram mer än 100 olika modeller, och varje ny era av spisar marknads­fördes med hur väl de tillgodo­gjorde sig vedens bränn­värde i jämförelse med tidigare upplagor.

Fram till 1928 hade Bolinders 35 olika patent i Sverige och andra länder, kopplade till spis­till­verkningen. Ibland handlade patenten om nya innovationer i funktionen, som de veckade ugns­väggarna, men ofta kunde patenten bestå av nya processer i till­verkningen eller i monteringen av spisarna och var egentligen inte något som kom slut­användaren tillgodo.

SVÅRA ATT FÖRBÄTTRA
Problemet för spis­tillverkarna var att konstruktionen var färdig rätt tidigt, rent funktions­mässigt fanns inte mycket att för­bättra och några mät­metoder för verknings­grader – spisens förmåga att ta till vara vedens lagrade energi – fanns inte.

För att skilja ut sig från konkurrenterna skaffade man gärna ett patent för något ibland ganska oklart, använde det i marknads­föringen och hävdade sin egen produkts för­träfflighet på ett så tydligt sätt som möjligt. Där hade Bolinders en trumf; de specialiserade sig tidigt på stora spisar för restauranger, hotell, slott och herr­gårdar och använde så kallade ”intyg” från dessa kunder i sina kataloger.

Härmed intygas, att den af Bolinders Mekaniska Verkstads Aktie Bolag år 1902 till Grand Hôtel och den 1908 till Grand Hôtel Royal levererade restaurant­spisarne, ångkokare, grillar m.m. fungerat till min fulla belåtenhet.

Till exempel uttalar Grand Hôtels kökschef Ph. Feindel följande 1911: ”Härmed intygas, att den af Bolinders Mekaniska Verkstads Aktie Bolag år 1902 till Grand Hôtel och den 1908 till Grand Hôtel Royal levererade restaurant­spisarne, ångkokare, grillar m.m. fungerat till min fulla belåtenhet.”

Även privat­kunder bidrog med omdömen, 1892 gav Bolinders ut ett tolv­sidigt häfte med intyg för sina spisar av 1891 års patent, till exempel detta:

”Härmed vill jag lämna det intyg om spisen, att jag är mycket belåten med den till bakning. Den har en synnerligen jemt fördelad värme, och hvad stor fördel den har är en lagom botten­värme, som är sällsynt finna hos andra spisar. Präktigt drag och ringa bränsle­åtgång i förhållande till spisens storlek. Och skall jag med skäl kunna rekommendera den här på orten. – Maria Lagerström, Ronneby.”

Läs också: Jordbrukets teknikrevolution

Bolinders växte hela tiden som företag, och trots att grann­tomterna kring Kaplans­backen på Kungsholmen inför­skaffades, behövde man hitta plats för att utvidga. 1903 köptes egen­domen Kall­häll väster om Stockholm och 1910 invigdes verkstäderna, arbetet började med till­verkning av småspisar och kaminer samt gjutning av maskin­gods för verkstaden på Kungsholmen.

1913 hade Bolinders 1 800 anställda och omsatte 9 miljoner kronor. 1932 klövs bolaget och allt som hade med maskiner och motorer köptes av Munktell i Eskilstuna och blev Bolinder-­Munktell, kvar i Kallhäll blev nybildade Bolinders Fabriks AB.

Vid den här tiden gick fortfarande spis­för­säljningen bra, men numera till­verkade man också el- och gas­spisar. Ved­spis­tillverkningen tynade så småningom bort, 1956 köpte Svenska Maskin­verken upp bolaget och Bolinders försvann som företags­namn.

VEDSPISUPPROR
Trots att en mängd gjut­järns­spisar kastades ut ur svenska bostäder när el och gas ersatte, räknar Energi­myndigheten med att det i dag finns 1,1 miljoner spisar och kaminer som fort­farande används, bland dem en betydande andel av Bolinders fabrikat.

Deras duglighet är återigen satt under lupp sedan ett EU- direktiv om verknings­grad och partikel­utsläpp börjar gälla 2022. Främst riktar direktivet in sig på att ny­tillverkade ved­pannor, spisar och kaminer ska ha en CE-märkning för att få installeras. Många EU-länder har redan infört sina tolkningar av direktivet.

För ernående av jämn ugnsvärme, oberoende av tillfälliga kalla luftströmmar, bör spisens ugnssida helst vara inmurad i kakel e.d. och spisens botten bör vila å helt murverk.

I Sverige är det Boverket som författat ett regelverk utifrån direktivet, som skulle börja gälla den 1 juli 2018, och precis som på många andra håll omfattar det även äldre spisar och kaminer, vilka inte får installeras i nya byggnader eller där det inte förut suttit en liknande utrustning.

Braskande rubriker har hävdat att Boverket förbjuder gamla spisar genom sitt regel­verk, vilket är en sanning med modifikation. Alla spisar som redan finns installerade får fortsätta att stå där de står och får till och med bytas ut mot liknande.

Men oron hos många eldare är påtaglig, på Facebook har det bildats ett vedspis­uppror med över 20 000 medlemmar som försöker förmå Boverket att för­tydliga sina regler och ändra dem så att redan existerande spisar ska undantas – som det ursprungliga EU-direktivet avser. Argument som används är bland annat att det skulle vara resurs­slöseri att inte låta redan tillverkade spisar få användas under hela sin livs­längd.

Upproret har gett resultat. Riksdagen har beslutat att undantaget för gamla spisar ska gälla till och med den 1 januari 2019. Och hopp finns om att undantaget ska göras permanent.

Läs också: Två sekler med Motala verkstad

Ingen vet, men det är mycket troligt att gamla spisar har en verknings­grad som uppfyller kraven i EU-direktivet. Det skulle vara ganska osannolikt om all möda som Bolinders och de 50-tal andra svenska spis­till­verkarna la ner på att utveckla sina spisar till att effektivt för­bränna bränslet inte hade gett resultat.

Kanske var Bolinderspisarna framtids­säkrade. Kanske handlar en effektiv eldning bara om att följa några av de instruktioner som bröderna Bolinder skickade med sina spisar redan 1849 och som sedan bara förändrades måttligt under deras 100-åriga historia:

• För ernående av jämn ugnsvärme, oberoende av tillfälliga kalla luftströmmar, bör spisens ugnssida helst vara inmurad i kakel e.d. och spisens botten bör vila å helt murverk.
• Låt aldrig fyren brinna ned under matlagning, då rosten (där veden förbränns) måste vara väl täckta med glöd och bränsle, så att ej kalluften kan passera obehindrat runt spisen.
• Låt sota spisen vid behov.