I år firar tubförpackningen 175 år. Tack vare den — och dess uppfinnare — slipper vi använda dess föregångare, urinblåsan från en gris.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 2 2016.
I år firar tubförpackningen 175 år. Tack vare den — och dess uppfinnare — slipper vi använda dess föregångare, urinblåsan från en gris.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 2 2016.
Förpackningstuben uppfanns av den amerikanske konstnären och porträttmålaren John Goffe Rand (1801—1873). Den klämbara tuben blev hans lösning på hur oljefärg skulle förpackas för att bevaras utan att torka. För att måla med oljefärg var konstnären tvungen att själv blanda färgpigment med linolja. Problemet var att färdigblandad färg som inte gått åt under dagen var svår att förvara utan att den torkade eller förändrades av oxidation.
Befintliga behållare var glasburkar eller urinblåsan från gris. Ingen av dem var särskilt funktionell. Rand försökte hitta en bättre förpackning länge innan han till slut fick sin idé. Den gick ut på att färgen fylldes i från den öppna botten av en tub han tillverkat, vilken var tilltäppt i andra änden med en kork. Sedan förseglades tuben genom att den öppna änden plattades till, veks och klämdes samman med något verktyg. Detta framgår av Rands patentansökan, som han lämnade in 1841 i USA, men också i England där han befann sig under flera år. Han föreslog bleckplåt, bly eller tenn som tillverkningsmaterial för tuben.
En fransman, Alexandre Lefranc, sägs ha kommersialiserat John Rands idé 1859 och ska ha varit först med skruvkorken som gjorde förpackningen lufttät. Men det ska också engelsmannen William Winsor ha gjort 1904. Kanske var inte Rands egen kork tillräckligt tät?
Färgtuben blev en succé bland konstnärer, inte minst för att man kunde vara utomhus och måla. Pierre-Auguste Renoir ska ha sagt att ”utan färg i tub hade det inte blivit något av det journalisterna senare kallade impressionister”. ”Nu gudan nåda ä’ inte alla tuberna så klämda, så — du måste ge mig färg, Lundell” skrev August Strindberg i Röda Rummet 1879. Färg på tub fanns således i Sverige vid denna tid, även om ordet
tub på svenska vanligtvis betydde rör i ångpannor, kikare eller rörformade kroppsorgan (från latinets ”tuba” = rör, slang, ränna).
Annonser för svenska produkter i tub går att hitta i tidningar från sekelskiftet 1900, bland annat för hudsalvan Créme de Cholepalmine från 1895, möbelputsmedlet Vernol (1898) och tandkrämen Stomatol (1905). År 1906 tillverkades 82 000 tuber Créme de Cholepalmine.
Den 2 juni i år firades 175-åringen med en konferens i Berlin,
vilken arrangerades av den europeiska organisationen för tubtillverkare, European Tube Manufacturers Association (ETMA). I Sverige finns idag bara en tillverkare av tuber kvar, Tectubes, med fabriker i Hjo och Åstorp. Företaget har bland annat tillverkat tuben till Kalles Kaviar sedan den lanserades 1954. Idag ägs Tectubes av Herenco och tillverkade 350 miljoner tuber 2015.