Den 1 september 1939 bestämde sig Adolf Hitlers Tyskland för att anfalla Polen. Två dagar senare var andra världskriget ett faktum. Statsminister Per Albin Hansson slog fast regeringens primära målsättning: att hålla Sverige utanför kriget. Det blev en utmaning.

Det uppstod brist på råvaror och arbetskraft och det blev statsledningens uppgift att ordna en folkförsörjning. Statens livsmedelskommission började i oktober 1939 dela ut ransoneringskort. Det ransonerades bland annat kaffe, te och socker. Regleringen gjorde att det snart tillverkades surrogatkaffe, konstgjort sötningsmedel och gengas.

Gengasen var viktig då den höll igång transporterna, när importen av bensin var svår. Gasen innebar dock risk för explosioner, bränder och kolmonoxidförgiftning. Folkhushållningsdepartementet skapade Statens Gengasnämnd som skulle utöva kontroll över användningen.

Arkivfavoriter: Rapport från världskrigets rand

De omfattande inkallelserna ledde till en efterfrågan på arbetskraft. Det krävdes bland annat nyrekrytering till krigsindustrin och snart hade den kvinnliga andelen industriarbetare ökat markant. De mansdominerade och högavlönade yrkena lockade och det ledde till stora omdaningar på arbetsmarknaden. Kvinnorna utgjorde flera viktiga roller där de tjänade i väpnade styrkor, arbetade i krigsfabriker, var flygplanstekniker, lastbilschaufförer, sjuksköterskor och radiooperatörer. Och de inkallade männen ersattes i hela samhället av kvinnor.

1945 tog kriget slut, männen återvände till sina jobb och ransoneringen upphörde så småningom. Sverige hade genom en ekonomisk och militär beredskap samt en realistisk neutralitetspolitik lyckats undvika att bli indraget i stridshandlingar. Tack vare effektiv planering blev försörjningsproblemen mindre i omfattning än under första världskriget. Ransoneringar kunde inte undvikas, och privatbilismen upphörde nästan helt, men folket led varken av svält eller annan nöd.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!