Vägen till friskolereformen

Hon hade arbetat på Societetsskolan i Göteborg och sedan startat egna skolor i Helsingborg, Carlsund utanför Västerås och Rostad utanför Kalmar. Sigrid Rudebeck var elev på Fryxells lärar­seminarium i Carlslund och startade sedan en flick­skola i Göteborg 1862, som än i dag finns kvar som Sigrid Rudebecks gymnasium, driven av Sigrid Rudebecks stiftelse.

På 1840-­talet inleddes en kraftig expansion av antalet flickskolor, först i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Malmö och Uppsala, och från 1850-­talet i mindre städer. Professorn i kvinno­historia Christina Florin konstaterade i en artikel 2009 att flickskolesystemet var det första lyckade exemplet på ett privat skolsystem i Sverige:

”Flickskolornas lärare och elever utgjorde en slags »kritisk massa« där nya tankar om kvinnors villkor och underordning grodde till medvetenhet och missnöje. Många flickskole­lärarinnor blev aktivister i rösträtts­kampen och i andra sociala rörelser. Som egna företagare och yrkes­arbetande blev de också före­bilder för unga kvinnor som drömde om själv­ständighet och andra slags karriärer än de som äktenskaps­marknaden kunde erbjuda.”

Florin konstaterar att ingen riktigt hade räknat med denna utveckling. Det blev en form av kulturrevolution som iscensattes av kvinnorna själva: “Skolgrundarna var entreprenörer i utbildning. De skaffade fram lån, finansiärer och elever; de skrev kurs­planer och läromedel, de ordnade lokaler och anställde lärare, de undervisade och var rektorer. […]”

För flickskolans ideologer var flexibilitet ett honnörs­ord och flickskole­traditionen var bärare av en frihetlig ideologi där individualism, kreativitet och reform­pedagogik sattes i högsätet. Eftersom undervisningen inte var en statlig angelägenhet var den heller inte reglerad i statliga för­ordningar och kunde därför förhålla sig friare i sin läroplan och disciplinerings­metoder. Lärarinnornas auktoritet byggde på ett personligt kontrakt mellan föräldrarna och skolan. I flickskole­kulturen härskade ett slags borgerligt matriarkat av säreget slag.

Fram till 1870 rådde en i det närmaste fri marknad för flick­skolor. Inga statliga regleringar fanns. Inga offentliga bidrag utgick. I stort sett kunde vem som helst starta en egen skola.

Efter att kvinnor hade fått rätt att avlägga student­examen som privatist 1870 blev det också möjligt för de flickskolor som uppfyllde ett antal krav att erhålla dimissions­rätt, alltså rätt att utfärda student­examen. Den första skolan som erhöll detta var Wallinska skolan i Stockholm 1874. Den första flick­skolan utanför Stockholm som fick dimissions­rätt var Tekla Åbergs högre läroverk för flickor i Malmö 1898.

Riksdagen beslutade 1874 att införa statsbidrag till flickskolor. Bidragen höjdes successivt, och kom även att omfatta samskolor, där pojkar och flickor läste tillsammans, men bidragen var länge på en mycket begränsad nivå. År 1886 fanns det 124 flickskolor på 71 orter med drygt 10 000 elever. De allmänna pojkläroverken hade ett obetydligt större elevantal i 95 läroverk.

De progressiva samskolorna

De privata samskolorna bedrev sam­undervisning av pojkar och flickor i alla eller nästan alla ämnen och efter­strävade en någorlunda jämn köns­fördelning. Flick­skolor och sam­skolor lydde under samma statliga regel­verk, skol­ledare och lärare hade ofta erfarenhet från båda skol­formerna och deras yrkes­föreningar var gemensamma.

Det fanns både traditionella och reform­inriktade flick­skolor, men alla sam­skolor var i princip reform­inriktade. Redan det faktum att de bedrev sam­undervisning för pojkar och flickor, även upp i tonåren, innebar ett reform­tänkande.

Palmgrenska samskolan grundades i Stockholm 1876 av läraren Karl Edvard Palmgren som Skandinaviens första samskola. Från starten bedrevs endast slöjd­undervisning, men året därpå inleddes även teoretisk undervisning. Skolan blev framför allt nydanande vad gäller undervisningen i moderna språk.

Läs även: “Bra utbildning för en bra start”

Djursholms samskola grundades 1891 och hade en osedvanligt glansfull lärarkår där predikanten och konstnären Natanael Beskow undervisade i religion, hans hustru barnboks­författaren Elsa Beskow i teckning, ton­sättaren Alice Tegnér i musik, poeten och akademi­ledamoten Erik Axel Karlfeldt i svenska, medan författaren Viktor Rydberg var inspektor. En annan betydelsefull samskola var Göteborgs högre samskola, grundad 1901 på initiativ av fram­trädande representanter för några av stadens ledande affärs­familjer.

Det kanske mest intressanta exemplet på en privat reformskola är den flickskola som Anna Whitlock grundade i Stockholm 1878 och som 1893 ombildades till samskola. Många av de nydanande inslagen i hennes skola återfanns också i flera andra flick-­ och samskolor. Whitlock ökade inslagen av natur­vetenskap och praktiska ämnen som slöjd och gymnastik. Det fanns också möjligheter för eleverna att välja mellan olika ämnen och att växla mellan teoretiska och praktiska uppgifter.

Både pojkar och flickor fick utbildning i hemkunskap, sy­ och trä­slöjd och undervisning i sexual­hygien långt innan detta infördes i de allmänna skolorna.

Hos Anna Whitlock skulle undervisningen vara verklighets­nära. I biologi­lektionerna var eleverna inte bara hänvisade till läro­böckerna utan skulle även använda växter och djur. Naturstudier och lektioner i det fria, liksom studie­besök, ingick i skolans program. Lördagarna gjordes till temadagar kring ett visst ämne. Både pojkar och flickor fick utbildning i hemkunskap, sy­ och trä­slöjd och undervisning i sexual­hygien långt innan detta infördes i de allmänna skolorna. Samma sak gällde för undervisningen i samhälls­kunskap.

Läs mer: “Skolpionjären Anna Whitlock”

Det mest särpräglade draget i Whitlocks skola var att den stod neutral i religions­frågor – 90 år innan det allmänna skol­väsendet blev konfessionslöst. Religions­undervisningen i hennes skola tog inte ställning för en viss religion, och den var mindre omfattande än i folk­skolan. Detta gjorde att hon fick hundratals lektions­timmar över varje läsår, lektions­tid som nu kunde läggas på de andra ämnen hon tyckte var viktigare än att lära sig katekesen utantill.

Anna Whitlocks skola försökte knyta samman olika ämnen med varandra, till exempel geografi och natur­historia, historia och litteratur­historia, svenska och främmande språk, teckning och träslöjd, handarbete och botanik. Ämnena historia och geografi hade tyngdpunkt på “den menskliga kultur­utvecklingen”, inte på kungar eller krig. I en annons för skolan 1895 stod: “Lefvande språken talas.” Att tränas i att tala språket och att läsa god litteratur på främmande språk prioriterades framför grammatik­övningar.

Den fria folkbildningen

Under 1800­-talet växte det fram ett antal verksamheter och institutioner vid sidan av det formella utbildnings­väsendet. Fyra viktiga grenar var föreläsnings­föreningar, folkhög­skolor, studie­förbund och folk­bibliotek.

Gemensamt för den fria folkbildningens olika grenar var att de till stor del byggde på egna aktiviteter och ett icke­­auktoritärt förhållande mellan ledare och deltagare. Den fria folk­bildningen stod för öppenhet och respekt för alla människor, oavsett kön, ålder, religion, etnicitet samt social och ekonomisk bakgrund.

Sveriges första bildnings­cirkel skapades av två skräddar­gesäller 1845 och den första arbetar­föreningen 1850, båda i Stockholm. Sveriges första föreläsnings­institut, Stockholms Arbetare­institut, grundades 1850 av den liberale läkaren Anton Nyström. Dessa verksamheter fick sedan efter­följare runt om i landet.

De första svenska folkhög­skolorna grundades 1868 i Önnestad och Hvilan i Skåne samt i Herrestad i Östergötland. En inspirations­källa var de idéer som formulerades av den danske prästen och författaren N.F.S. Grundtvig på 1830­talet. Den första danska folk­hög­skolan grundades 1844. En viktig tanke hos Grundtvig var “det levende Ord”, alltså lärarens fria muntliga föreläsningar och samtal med eleverna.

År 1894 grundades det första svenska studie­förbundet, IOGT:s studie­förbund. Det var inom IOGT i Lund som socialdemokraten Oscar Olsson “Olsson med skägget” startade det som har fått beteckningen “Sveriges första studiecirkel” 1902.

Inom den socialistiska arbetar­rörelsen fanns inledningsvis en kluven inställning till folk­bildningen som av en del sågs som ett sidospår i den revolutionära kampen. Men inte minst genom den blivande stats­ministern Rickard Sandlers insatser kom arbetar­rörelsen att utveckla en betydande folk­bildnings­verksamhet. Han var lärare på Brunnsviks folkhög­skola i Dalarna och tog initiativ till att Arbetarnas Bildnings­förbund (ABF) grundades 1912.

På 1700­-talet grundades de första svenska låne­biblioteken där man kunde låna böcker mot en avgift. Eftersom biblioteks­verksamheten låg utanför skrå­väsendet kunde kvinnor här göra pionjär­insatser. Parallellt med detta bildades läse­sällskap som lånade ut böcker till sina medlemmar. I mitten av 1800­talet började folk­rörelse­bibliotek och kommunala socken­bibliotek skapas som lånade ut böcker utan avgift.

Läs mer: “Konflikterna tvingade arbete, stat och kapital till förhandlingsbordet”

År 1860 grundades Göteborgs stads folk­bibliotek genom en donation av affärs­mannen James Dickson d.y. Sveriges första folk­biblioteks­byggnad var Dicksonska biblioteket i Göteborg, som fick egna lokaler 1897. Statsbidrag till folk­biblioteken infördes 1905.

För dem som inte hade möjlighet att delta i reguljära studier eller studie­cirklar, men som kunde klara av självstudier, fanns det korrespondens­undervisning, eller brev­kurser som det också kallades. De byggde på att deltagarna fick sina studie­uppgifter skickade via brev och sedan sände tillbaka dem ifyllda för att rättas. Typiska ämnen var språk, teknik, konst och det nya området handel.

Kända namn bland korrespondens­skolorna var Hermods Korrespondens­institut (grundat 1898 och i dag en del av fri­skole­koncernen AcadeMedia) och Brevskolan (grundad 1919 och ägd av de svenska folk­rörelserna). Många av samhällets senare stöttepelare titulerade sig till exempel som “Hermods­ingenjör”.

Privatskolorna försvinner

Vid 1920­-talets ingång fanns 103 privata flick-­ och samskolor samt 77 offentliga läroverk. Antalet elever i privata flick­skolor var drygt 19 000 och i högre allmänna pojk­läroverk drygt 18 000. År 1920 hade flickor för första gången tagits in på ett kommunalt gymnasium, alltså ett läroverk där man kunde ta studenten, och under 1920­-talet hade ytterligare ett par kommunala och statliga gymnasier följt efter. Höst­terminen 1926 gick 404 flickor och 7 525 pojkar på offentliga gymnasier.

Den stora skol­reformen 1927 innebar bland annat att fler möjligheter skapades för elever att kunna övergå från folk­skola till läroverk samt att flickor gavs möjligheter att studera upp till student­examen på avgiftsfria, offentliga läroverk. Det skulle dock dröja innan flickor fick denna rätt på landets alla läroverksorter. Många privata flick­skolor kom under de följande åren att kommunaliseras.

Systemet med att folkskolor och läroverk verkade parallellt för flera årskurser – även kallat parallell­skole­systemet – började under 1900­-talets mitt ifrågasättas. Riksdagen fattade 1950 ett princip­beslut om att införa en enhets­skola som en gemensam botten­skola för alla, vilket ledde fram till beslutet 1962 att införa en gemensam grund­skola för alla. Två år senare beslutade riksdagen även om en stor gymnasie­reform. Gymnasierna skulle vara kommunala samskolor.

Ett syfte med de stora skolreformerna var att skapa större enhetlighet i det svenska skol­väsendet. Alternativa skolformer ansågs inte önskvärda – och en del kom snart att klaga på att skolan i sin jakt på enhetlighet även blivit alltför likformig. Bara några år före reformerna hade 1946 års skolkommitté sagt att flick­skolorna haft stor betydelse för hela skol­väsendets utveckling, men detta tillmättes nu ingen vikt.

Den framtida pedagogiska förnyelsen skulle inte ske genom mångfald och experiment, utan genom centralt beslutade reformer, vilket ibland innebar att alla skolor i hela landet begick samma misstag samtidigt. Dessutom började allt fler ifrågasätta privat­skolorna, eftersom de genom sina avgifter var socialt segregerade: bara de rika hade råd att sätta sina barn på sådana skolor, eftersom dessa inte hade någon, eller i varje fall mycket begränsad, offentlig finansiering. Detta gjorde att de tvingades ta ut höga elevavgifter.

Under 1970-­talet försvann de flesta återstående privata flick­ och samskolor. Kvar blev ett fåtal privat­skolor som helt klarade sig utan statligt eller kommunalt stöd, och några få skolor som lydde under olika sär­bestämmelser.

Exempel på det senare var riksinternat som Sigtuna och Lundsberg, internationella och konfessionella skolor samt Waldorf­ och Montessori­skolor. Även Göteborgs högre samskola och Sigrid Rudebecks gymnasium fick behålla sina bidrag efter en hård politisk strid på 1980-­talet.

Det skolväsende som fanns i Sverige under 1970­- och 1980­-talen utgjorde en unik parentes i svensk skol­historia. Med ytterst få undantag fanns nu bara två allmänna skol­former: kommunala grund­skolor och kommunala gymnasier. Även de privata lärar­seminarier som hade haft stor betydelse för den pedagogiska utvecklingen under decennierna kring sekel­skiftet 1900 var nu borta.

De privata förskolepionjärerna

Även för de yngsta barnens omsorg har privata krafter ofta varit drivande i utvecklingen. Den första barn­omsorgs­verksamheten i Sverige startades under 1800-­talet, ofta av ideella stiftelser, församlingar och föreningar.

Det fanns två huvudformer, dels barn­krubborna som var en heldags­omsorg för barn till fattiga mödrar och där personalen oftast saknade särskild utbildning, dels barn­trädgårdarna (efter tyskans “kindergarten”) som var en deltids­förskola byggd på den tyske reform­pedagogen Friedrich Fröbels idéer. Barn­trädgårdarna var ursprungligen helt avgifts­finansierade och riktade sig till familjer som hade råd att betala.

Sveriges första barnkrubba, Kungsholmens barnkrubba, grundades 1854 på initiativ av läkaren Magnus Huss. Den bedriver fortfarande verksamhet, numera som en kommunal förskola. Den första barn­trädgården i Sverige öppnades 1896 av 24­åriga Anna Eklund på Nybrogatan i Stockholm.

Som första svenska hade hon examinerats från Pestalozzi­­Fröbel Haus i Berlin, den tidens kanske främsta utbildnings­anstalt för unga kvinnor som yrkes­mässigt ville arbeta med barn i förskole­åldern. Hon gick även slöjd­kurser som bedrevs under Otto Salomons ledning vid slöjd­lärar­seminariet på Nääs i Väster­götland. Verksamheten vid barn­krubban växte snabbt och tillsammans med väninnan Signe Åkermark startade hon även en elementar­skola.

Se Anders Johnson föreläsa: “Hur skildras näringslivets historia?”

Viktiga pionjärer inom förskolan var också systrarna Ellen och Maria Moberg som 1899 startade en kindergarten i sitt hem i Norrköping. År 1902 startade de utbildning för barnträdgårdslärarinnor. Maria hade, precis som Anna Eklund, utbildat sig i Fröbels pedagogik vid Pestalozzi Fröbel Haus i Berlin. Och 1904 startade systrarna Moberg landets första kindergarten för arbetarklassens barn.

Samma år grundade de Fröbel­institutet i Norrköping och 1918 bildades Svenska Fröbel­institutet. Det bytte 1940 namn till Pedagogiska föreningen för förskole­åldern och blev 1944 Sveriges Barn­trädgårds­lärarinnors Förbund. År 1949 tog Norrköpings stad över hela barn­verksamheten och Fröbel­institutets seminarium.

HSB:s barnstugor finansierades delvis av intäkterna från ett patent som Wallander hade tagit för sopnedkast i HSB:s hus 1923, och sedan skänkt patent­rättigheterna till HSB.

En annan förskolepionjär var Sveriges första kvinnliga doktor i barnpsykologi Carin Ulin som grundade KFUK:s (Kristliga Föreningen av Unga Kvinnor) pedagogiska institut 1934 där hon var verksam som lärare och rektor fram till 1957. En annan pionjär var Sven Wallander som var vd för den kooperativa bostads­rörelsen HSB 1924–1958. Han hade vid ett besök i Wien 1928 sett några barn­stugor och 1929 öppnade HSB sin första barn­stuga i Stockholm.

År 1936 startade HSB Socialpedagogiska seminariet, med Alva Myrdal som rektor, för att utbilda små­barns­fostrarinnor. HSB:s barnstugor finansierades delvis av intäkterna från ett patent som Wallander hade tagit för sopnedkast i HSB:s hus 1923, och sedan skänkt patent­rättigheterna till HSB.

Flera storföretag drev även länge egen barn­omsorg. Telekombolaget Ericsson hade ett daghem vid huvud­kontoret i Midsommar­kransen fram till 1995. Ericsson ägde daghemmet och hade rätt till 75 procent av platserna. Kommunen drev daghemmet och fick fördela 25 procent av platserna enligt den kommunala tur­ordningen.

Livsmedelsbolaget Findus i Bjuv drev också ett daghem. Författaren Eva F. Dahlgren var dotter till laboratorie­chefen på Findus och hon gick på företagets daghem. Hon har berättat att där fick man äta mat från Findus och lära sig att ondskans makt i världen var koncentrerad till Eslöv och hette Felix – vilket var Findus stora konkurrent i livsmedels­branschen.

Man kan notera att många storföretag också drev egna yrkes­skolor där teoretisk undervisning varvades med verkstads­förlagd praktik.

År 1944 infördes stats­bidrag för barn­omsorgen och under efter­krigs­tiden startade allt fler kommuner barn­omsorg, även om det dröjde till 1970­talet innan verksamheten började expandera ordentligt. Successivt försvann de flesta privata förskolor. År 1941 hade sju procent av barn­omsorgen bedrivits i kommunal regi, 1951 var andelen 36 procent. Under 1970­ och 80­talen låg andelen på cirka 95 procent. Den första lag­stiftningen om allmän för­skola trädde i kraft 1975.

De offentliga monopolen ifrågasätts

Framåt 1980-talet fanns i princip bara offentligt drivna skolor i Sverige. Ett fåtal familjer med pengar nog att betala termins­avgifter ur egen ficka kunde välja att sätta sina barn i privata skolor eller internat. Men för i stort sett hela Sverige fanns inte den val­möjligheten, utan barn fick gå i den kommunala skola som låg närmast bostaden.

En rad samhällsförändringar ledde under 1980­-talet till ett ökat missnöje med bristen på val­frihet, inom inte bara skolan, utan inom hela välfärdsområdet. Högre utbildning, större rörlighet och ett friare flöde av information gjorde människor alltmer självständiga och självmedvetna.

Den storskalighet och standardisering som dominerat för många välfärds­lösningar, till exempel skola, sjukvård och äldre­omsorg, fungerade inte när människors behov blev alltmer varierade och kraven på individ­anpassning ökade. Inom skol­området kunde kravet på val­frihet till exempel grunda sig på en strävan att rädda en glesbygds­skola eller att göra det möjligt för en mobbad elev att byta skola.

Expertlösningarna förlorade i tro­värdighet när människor blev mindre auktoritets­bundna och mer kritiskt ifrågasättande. Den statliga Makt­utredningen konstaterade i sin huvud­rapport 1990 att samhället avlägsnade sig från den svenska modellens kollektivistiska ideal:

“Flera av gårdagens lösningar, såsom stordrift, standard­lösningar och offentlig expansion, framstår i dag inte längre som möjliga. Samhälls­förändringarna fram­tvingar därmed ett sökande efter nya samhälls­organisatoriska lösningar. På punkt efter punkt kan man därför iaktta hur de drag som en gång förknippats med den svenska modellens samhälls­typ i dag utmanas och omprövas.”

Men hoppet för de gamla institutionerna var, enligt Makt­utredningen, inte helt ute: “Gamla institutioner förvandlas till tomma skal. Många av dessa institutioner kan emeller­tid fortsätta att leva kvar under lång tid. Det finns flera faktorer som förklarar sådan institutionell tröghet. Nostalgi och efter­släpande själv­förståelse legitimerar gamla organisationer. Stats­subventioner, anställningstrygghet och sten­palats fryser och permanentar sociala rörelser.”

Lex Pysslingen

De offentliga välfärdsmonopolen, som knappast ifrågasatts på allvar av något politiskt parti under 1970-­talet eller början av 1980-­talet, började nu bli alltmer om­debatterade. Och kring 1984 började frågan om ökad val­frihet inom väl­färden föras fram som en politiskt viktig fråga, med förskolan i centrum för denna debatt.

Anledningen var att Pysslingen Förskolor AB startade 1983. Pysslingens affärs­idé var att driva daghem på entreprenad med högre kvalitet och lägre kostnader än vad som var normalt i kommunerna. Bland annat skulle Pysslingen bara anställa utbildade förskollärare, inte några barn­skötare. Före­ståndaren skulle ges ett större ansvar. Personalen skulle få ständig fort­bildning. Kostnader för lokaler och administration skulle vara lägre än i kommunerna.

Den socialdemokratiska regeringen drev 1984 igenom ett beslut om att daghem som drevs i vinst­syfte inte kunde få stats­bidrag, den så kallade “Lex Pysslingen”.

Socialdemokraterna gick till hårt försvar av välfärds­monopolen. “Det är en ofantlig skillnad mellan barn och sopsäckar”, konstaterade Olof Palme på SAF­-kongressen 1984. Han åberopade erfarenheter från företags­drivna daghem i USA som höll dålig kvalitet och därför kallades “Kentucky Fried Children”.

Den socialdemokratiska regeringen drev 1984 igenom ett beslut om att daghem som drevs i vinst­syfte inte kunde få stats­bidrag, den så kallade “Lex Pysslingen”. Även fackliga ledare som Kommunal­arbetare­förbundets ordförande Sigvard Marjasin och TCO­-­ordföranden Björn Rosengren tog avstånd från företags­driven barn­omsorg.

Pysslingen hittade dock en lucka i lagstiftningen som gjorde att företaget kunde komma i gång ändå, nämligen arbets­lednings­entreprenad. Kommuner upphandlade föreståndar­tjänsten från Pysslingen men drev dag­hemmet i egen regi. De två första dag­hemmen enligt denna modell tillkom i Nacka 1986.

Läs mer: “En uppstickare inom vård och omsorg”

Finansminister Kjell­-Olof Feldt (S) hade redan 1984 i boken Samtal med Feldt uttalat sig för bland annat privata daghem. Han fick hård kritik för detta, vilket han har kommenterat på följande sätt i boken Alla dessa dagar 1991:

“Det smärtade mig att se mina kamrater stå där likt strutsar med huvudena nerkörda i sanden för att slippa se och höra. Motståndet mot privata dagis var dessutom bara toppen på det isberg av doktriner, som förhindrade experiment och initiativ för förnyelsen av samhälls­verksamheten.”

Friskolereformen

Skolpolitiken blev en het fråga på fler än ett sätt under 1980-­talets slut. Parallellt med den debatt som skulle leda fram till fri­skole­reformen las det även förslag om en så kallad “kommunalisering” av skolan – vilket riksdagen beslutade om 1989.

Grundskolan och gymnasiet var i och för sig redan kommunala skol­former, men reformen handlade om att minska den statliga styrningen av skolan och därför överfördes nu arbets­givar­rollen från staten till kommunerna vid avtals­förhandlingarna med lärarna. Lärarnas fackliga organisationer hade länge motsatt sig detta, men Göran Persson, som då var skol­minister, lyckades få med Sveriges Lärar­förbund på reformen.

Där vid 1980-­talets slut inträffade ett skifte i den svenska opinionen där tilltron till offentliga monopol avtog markant. Utöver en allmän liberaliserings­våg, som gick över inte bara Sverige utan stora delar av världen, tilltog även diskussionen kring behovet av en ökad valfrihet inom väl­färden.

Det uppstod också en växande kritik mot det svenska skol­systemet som handlade om sjunkande kvalitet i undervisningen, bland annat till följd av att kunskaps­kraven hade tonats ner i läro­planerna och att lärar­utbildningen hade stora brister. En annan kritik gällde den starkt varierande kvaliteten mellan olika skolor, till följd av bostads­segregationen.

De som bodde i ett område med en dålig skola hade ingen möjlighet att söka sig till bättre skolor. Inte minst många lärare som hade idéer om hur skol­kvaliteten kunde höjas kände att de hade små möjligheter att pröva sina idéer så länge det fanns ett offentligt skol­monopol.

Inom olika partier, tanke­smedjor och närings­livs­organisationer, liksom bland forskare, debattörer och många andra, inleddes diskussioner om hur de offentliga monopolen kunde brytas. En viktig distinktion som betonades var skillnaden mellan offentlig finansiering och offentlig drift. Offentlig finansiering var viktig av jämlikhets­skäl, men detta var inget argument för offentliga monopol.

En annan viktig distinktion var den mellan kollektiva och individuella tjänster. Kollektiva tjänster måste upphandlas av offentliga organ. Men för många individuella tjänster, inte minst inom välfärds­sektorn, vore det önskvärt med individuell val­frihet. Pysslingens inbrytning på förskole­området skedde genom entreprenad­upp­handlingar. Men successivt utvecklades tankar om peng­system för bland annat skolor och förskolor.

Den 30 oktober 1990 publicerade Moderaternas Carl Bildt och Folkpartiets Bengt Westerberg en debatt­artikel där de förklarade att de ville regera tillsammans: “Så ska vi regera ihop.” Det ledde sedan fram till val­manifestet “Ny start för Sverige”, som publicerades våren 1991 inför riks­dagsvalet samma höst, och som innehöll förslaget om en så kallad “skolpeng”.

Läs mer: “Bränslebrist skickade barnen ut i skidbacken”

Då den borgerliga regeringen sedan tillträdde 1991 inleddes val­frihets­revolutionen på allvar, inte minst inom skol­väsendet. Lex Pysslingen avskaffades 1991 och fri­skole­reformen genomfördes året därpå. Mer exakt var det den 26 mars 1992 som regeringen Bildt, med skolminister Beatrice Ask (M) som föredragande statsråd, antog proposition 1991/92:95 om valfrihet och fristående skolor. Riksdagen biföll propositionen den 9 juni 1992.

Den grundläggande idén bakom fri­skolereformen var införandet av en skol­peng, alltså att det offentliga bidraget ska följa eleven till den skola som eleven eller föräldrarna väljer – och inte automatiskt gå till utvalda skolor. Bidraget fick inte under­stiga 85 procent av den genom­snittliga kostnaden för en elev i kommunens egna skolor.

Idén med just skolpeng var för övrigt inte ny. Den första som i Sverige lanserade idén om skol­peng (eller skol­penning, som hon kallade den) var Honorine Hermelin 1926, legendarisk ledare för Kvinnliga Medborgar­skolan vid Fogelstad i Sörmland, 1925–1954. Hennes skola är för övrigt ett lysande exempel på ny­danande insatser av enskilda skolor, och den vägrade under hela sin existens att ta emot offentliga bidrag.