Ett typiskt klassrum i en folkskola vid förra sekelskiftet. Folkskolan var från början sexårig och förmedlade
grundläggande färdigheter, dock utan att ge behörighet till högre studier. Foto: TAM-arkiv.
År 1992 genomfördes friskolereformen i Sverige. Efter decennier av offentligt skolmonopol släpptes privata krafter in i skolvärlden – igen. Den heloffentliga perioden framstår nämligen som ett historiskt undantag när man ser hur privata och offentliga skolkrafter annars samverkat igenom historien. Anders Johnson beskriver här skolutvecklingen från folkskolestadgan 1842, via nydanande privata flick- och samskolor och det offentliga skolmonopolet, fram till friskolereformen 150 år senare.
Det är lätt att tro att vägen till friskolereformen främst bestod av den debatt om skolornas organisation som pågick under 1980-talet och 1990-talets början, och som ledde till att Sverige 1992 antog proposition 1991/92:95 om valfrihet och fristående skolor.
Många tror säkert också att det var först då som Sverige fick friskolor, som drevs av andra huvudmän än stat eller kommun. Men historien visar något helt annat: att privata och offentligt drivna skolor har fungerat sida vid sida genom Sveriges hela moderna utveckling.
Under 1800-talet och en bit in på 1900-talet bestod den svenska ungdomsskolan av tre huvuddelar: kommunala folkskolor, statliga läroverk samt privata pojk, flick och samskolor. De allra flesta barn gick bara i folkskola.
Söner i bättre bemedlade familjer kunde gå i ett statligt läroverk, medan det för döttrarnas del bara fanns avgiftsfinansierade privatskolor som alternativ till folkskolan. Kvinnor hade länge inte tillträde till de statliga läroverken, men från 1870 kunde kvinnor åtminstone avlägga studentexamen som privatist, och från 1874 på en del privata flick eller samskolor.
Den 18 juni 1842 utfärdades den första folkskolestadgan. Folkskolan var sexårig och gick ut på att förmedla grundläggande färdigheter i läsning, skrivning och räkning samt att eleverna skulle lära sig katekesen utantill. Denna skolform blev inte den allmänna medborgarskola som många reformvänner hade hoppats.
Den blev i stället en fattigmansskola som bättre bemedlade föräldrar undvek att sätta sina barn i. Många folkskolor hade stora brister, till exempel usla lokaler och dåliga lärare. Folkskolan var dessutom en återvändsgränd som inte gav behörighet till högre studier.
Bland privatskolorna dominerade flickskolorna. Pojkar hade ju tillträde till läroverken, varför efterfrågan på en dyrare form av privatskola för dem var begränsad. Eftersom pojkskolorna var relativt få och deras undervisning dessutom ofta liknade de statliga läroverkens, fick de inte en lika stor betydelse för den pedagogiska förnyelsen av det svenska skolväsendet som flick och samskolorna faktiskt skulle komma att få.
Flickskolorna drev på förnyelsen
Societetsskolan i Göteborg grundades 1786 av den kristna herrnhutiska Brödraförsamlingen som landets första högre flickskola. Den bedrev strukturerad undervisning i teoretiska och praktiska ämnen.
När den allmänna folkskolan infördes i Sverige år 1842 fanns, förutom Societetsskolan, fyra skolor i Sverige som gav en högre utbildning till flickor: Fruntimmersföreningens flickskola (grundad 1815) och Kjellbergska flickskolan (1835), båda i Göteborg, Askersunds flickskola (1812) och Wallinska skolan i Stockholm (1831).
Att Göteborg under lång tid var den flickskoletätaste staden i landet hängde samman med att det fanns många internationellt orienterade affärsmän som var måna om att ge sina döttrar en förnämlig utbildning. En person som hade stor betydelse för den svenska flickskolans utveckling var Cecilia Fryxell.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
Hon hade arbetat på Societetsskolan i Göteborg och sedan startat egna skolor i Helsingborg, Carlsund utanför Västerås och Rostad utanför Kalmar. Sigrid Rudebeck var elev på Fryxells lärarseminarium i Carlslund och startade sedan en flickskola i Göteborg 1862, som än i dag finns kvar som Sigrid Rudebecks gymnasium, driven av Sigrid Rudebecks stiftelse.
På 1840-talet inleddes en kraftig expansion av antalet flickskolor, först i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Malmö och Uppsala, och från 1850-talet i mindre städer. Professorn i kvinnohistoria Christina Florin konstaterade i en artikel 2009 att flickskolesystemet var det första lyckade exemplet på ett privat skolsystem i Sverige:
”Flickskolornas lärare och elever utgjorde en slags »kritisk massa« där nya tankar om kvinnors villkor och underordning grodde till medvetenhet och missnöje. Många flickskolelärarinnor blev aktivister i rösträttskampen och i andra sociala rörelser. Som egna företagare och yrkesarbetande blev de också förebilder för unga kvinnor som drömde om självständighet och andra slags karriärer än de som äktenskapsmarknaden kunde erbjuda.”
Florin konstaterar att ingen riktigt hade räknat med denna utveckling. Det blev en form av kulturrevolution som iscensattes av kvinnorna själva: ”Skolgrundarna var entreprenörer i utbildning. De skaffade fram lån, finansiärer och elever; de skrev kursplaner och läromedel, de ordnade lokaler och anställde lärare, de undervisade och var rektorer. […]”
För flickskolans ideologer var flexibilitet ett honnörsord och flickskoletraditionen var bärare av en frihetlig ideologi där individualism, kreativitet och reformpedagogik sattes i högsätet. Eftersom undervisningen inte var en statlig angelägenhet var den heller inte reglerad i statliga förordningar och kunde därför förhålla sig friare i sin läroplan och disciplineringsmetoder. Lärarinnornas auktoritet byggde på ett personligt kontrakt mellan föräldrarna och skolan. I flickskolekulturen härskade ett slags borgerligt matriarkat av säreget slag.
Fram till 1870 rådde en i det närmaste fri marknad för flickskolor. Inga statliga regleringar fanns. Inga offentliga bidrag utgick. I stort sett kunde vem som helst starta en egen skola.
Efter att kvinnor hade fått rätt att avlägga studentexamen som privatist 1870 blev det också möjligt för de flickskolor som uppfyllde ett antal krav att erhålla dimissionsrätt, alltså rätt att utfärda studentexamen. Den första skolan som erhöll detta var Wallinska skolan i Stockholm 1874. Den första flickskolan utanför Stockholm som fick dimissionsrätt var Tekla Åbergs högre läroverk för flickor i Malmö 1898.
Riksdagen beslutade 1874 att införa statsbidrag till flickskolor. Bidragen höjdes successivt, och kom även att omfatta samskolor, där pojkar och flickor läste tillsammans, men bidragen var länge på en mycket begränsad nivå. År 1886 fanns det 124 flickskolor på 71 orter med drygt 10 000 elever. De allmänna pojkläroverken hade ett obetydligt större elevantal i 95 läroverk.
Den första folkskolestadgan kom till 1842 under kung Karl XIV Johan.
De progressiva samskolorna
De privata samskolorna bedrev samundervisning av pojkar och flickor i alla eller nästan alla ämnen och eftersträvade en någorlunda jämn könsfördelning. Flickskolor och samskolor lydde under samma statliga regelverk, skolledare och lärare hade ofta erfarenhet från båda skolformerna och deras yrkesföreningar var gemensamma.
Det fanns både traditionella och reforminriktade flickskolor, men alla samskolor var i princip reforminriktade. Redan det faktum att de bedrev samundervisning för pojkar och flickor, även upp i tonåren, innebar ett reformtänkande.
Palmgrenska samskolan grundades i Stockholm 1876 av läraren Karl Edvard Palmgren som Skandinaviens första samskola. Från starten bedrevs endast slöjdundervisning, men året därpå inleddes även teoretisk undervisning. Skolan blev framför allt nydanande vad gäller undervisningen i moderna språk.
Djursholms samskola grundades 1891 och hade en osedvanligt glansfull lärarkår där predikanten och konstnären Natanael Beskow undervisade i religion, hans hustru barnboksförfattaren Elsa Beskow i teckning, tonsättaren Alice Tegnér i musik, poeten och akademiledamoten Erik Axel Karlfeldt i svenska, medan författaren Viktor Rydberg var inspektor. En annan betydelsefull samskola var Göteborgs högre samskola, grundad 1901 på initiativ av framträdande representanter för några av stadens ledande affärsfamiljer.
Det kanske mest intressanta exemplet på en privat reformskola är den flickskola som Anna Whitlock grundade i Stockholm 1878 och som 1893 ombildades till samskola. Många av de nydanande inslagen i hennes skola återfanns också i flera andra flick- och samskolor. Whitlock ökade inslagen av naturvetenskap och praktiska ämnen som slöjd och gymnastik. Det fanns också möjligheter för eleverna att välja mellan olika ämnen och att växla mellan teoretiska och praktiska uppgifter.
Både pojkar och flickor fick utbildning i hemkunskap, sy och träslöjd och undervisning i sexualhygien långt innan detta infördes i de allmänna skolorna.
Hos Anna Whitlock skulle undervisningen vara verklighetsnära. I biologilektionerna var eleverna inte bara hänvisade till läroböckerna utan skulle även använda växter och djur. Naturstudier och lektioner i det fria, liksom studiebesök, ingick i skolans program. Lördagarna gjordes till temadagar kring ett visst ämne. Både pojkar och flickor fick utbildning i hemkunskap, sy och träslöjd och undervisning i sexualhygien långt innan detta infördes i de allmänna skolorna. Samma sak gällde för undervisningen i samhällskunskap.
Det mest särpräglade draget i Whitlocks skola var att den stod neutral i religionsfrågor – 90 år innan det allmänna skolväsendet blev konfessionslöst. Religionsundervisningen i hennes skola tog inte ställning för en viss religion, och den var mindre omfattande än i folkskolan. Detta gjorde att hon fick hundratals lektionstimmar över varje läsår, lektionstid som nu kunde läggas på de andra ämnen hon tyckte var viktigare än att lära sig katekesen utantill.
Anna Whitlocks skola försökte knyta samman olika ämnen med varandra, till exempel geografi och naturhistoria, historia och litteraturhistoria, svenska och främmande språk, teckning och träslöjd, handarbete och botanik. Ämnena historia och geografi hade tyngdpunkt på ”den menskliga kulturutvecklingen”, inte på kungar eller krig. I en annons för skolan 1895 stod: ”Lefvande språken talas.” Att tränas i att tala språket och att läsa god litteratur på främmande språk prioriterades framför grammatikövningar.
I Whitlockska samskolan fick både pojkar och flickor undervisning i syslöjd (och träslöjd). Slöjd hade ända sedan Anna Whitlock startade sin första flickskola 1878 varit ett karaktärsämne, vilket många tidigare elever uppskattat. Eleverna på bilden är i 11-årsålden. Foto från cirka 1923. Foto: Anne Agardh.
Den fria folkbildningen
Under 1800-talet växte det fram ett antal verksamheter och institutioner vid sidan av det formella utbildningsväsendet. Fyra viktiga grenar var föreläsningsföreningar, folkhögskolor, studieförbund och folkbibliotek.
Gemensamt för den fria folkbildningens olika grenar var att de till stor del byggde på egna aktiviteter och ett ickeauktoritärt förhållande mellan ledare och deltagare. Den fria folkbildningen stod för öppenhet och respekt för alla människor, oavsett kön, ålder, religion, etnicitet samt social och ekonomisk bakgrund.
Sveriges första bildningscirkel skapades av två skräddargesäller 1845 och den första arbetarföreningen 1850, båda i Stockholm. Sveriges första föreläsningsinstitut, Stockholms Arbetareinstitut, grundades 1850 av den liberale läkaren Anton Nyström. Dessa verksamheter fick sedan efterföljare runt om i landet.
De första svenska folkhögskolorna grundades 1868 i Önnestad och Hvilan i Skåne samt i Herrestad i Östergötland. En inspirationskälla var de idéer som formulerades av den danske prästen och författaren N.F.S. Grundtvig på 1830talet. Den första danska folkhögskolan grundades 1844. En viktig tanke hos Grundtvig var ”det levende Ord”, alltså lärarens fria muntliga föreläsningar och samtal med eleverna.
År 1894 grundades det första svenska studieförbundet, IOGT:s studieförbund. Det var inom IOGT i Lund som socialdemokraten Oscar Olsson ”Olsson med skägget” startade det som har fått beteckningen ”Sveriges första studiecirkel” 1902.
Inom den socialistiska arbetarrörelsen fanns inledningsvis en kluven inställning till folkbildningen som av en del sågs som ett sidospår i den revolutionära kampen. Men inte minst genom den blivande statsministern Rickard Sandlers insatser kom arbetarrörelsen att utveckla en betydande folkbildningsverksamhet. Han var lärare på Brunnsviks folkhögskola i Dalarna och tog initiativ till att Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) grundades 1912.
På 1700-talet grundades de första svenska lånebiblioteken där man kunde låna böcker mot en avgift. Eftersom biblioteksverksamheten låg utanför skråväsendet kunde kvinnor här göra pionjärinsatser. Parallellt med detta bildades läsesällskap som lånade ut böcker till sina medlemmar. I mitten av 1800talet började folkrörelsebibliotek och kommunala sockenbibliotek skapas som lånade ut böcker utan avgift.
År 1860 grundades Göteborgs stads folkbibliotek genom en donation av affärsmannen James Dickson d.y. Sveriges första folkbiblioteksbyggnad var Dicksonska biblioteket i Göteborg, som fick egna lokaler 1897. Statsbidrag till folkbiblioteken infördes 1905.
För dem som inte hade möjlighet att delta i reguljära studier eller studiecirklar, men som kunde klara av självstudier, fanns det korrespondensundervisning, eller brevkurser som det också kallades. De byggde på att deltagarna fick sina studieuppgifter skickade via brev och sedan sände tillbaka dem ifyllda för att rättas. Typiska ämnen var språk, teknik, konst och det nya området handel.
Kända namn bland korrespondensskolorna var Hermods Korrespondensinstitut (grundat 1898 och i dag en del av friskolekoncernen AcadeMedia) och Brevskolan (grundad 1919 och ägd av de svenska folkrörelserna). Många av samhällets senare stöttepelare titulerade sig till exempel som ”Hermodsingenjör”.
Geografilektion kring förra sekelskiftet, med inslag av teckning. Ur Stockholms stadsarkivs samlingar.
Privatskolorna försvinner
Vid 1920-talets ingång fanns 103 privata flick- och samskolor samt 77 offentliga läroverk. Antalet elever i privata flickskolor var drygt 19 000 och i högre allmänna pojkläroverk drygt 18 000. År 1920 hade flickor för första gången tagits in på ett kommunalt gymnasium, alltså ett läroverk där man kunde ta studenten, och under 1920-talet hade ytterligare ett par kommunala och statliga gymnasier följt efter. Höstterminen 1926 gick 404 flickor och 7 525 pojkar på offentliga gymnasier.
Den stora skolreformen 1927 innebar bland annat att fler möjligheter skapades för elever att kunna övergå från folkskola till läroverk samt att flickor gavs möjligheter att studera upp till studentexamen på avgiftsfria, offentliga läroverk. Det skulle dock dröja innan flickor fick denna rätt på landets alla läroverksorter. Många privata flickskolor kom under de följande åren att kommunaliseras.
Systemet med att folkskolor och läroverk verkade parallellt för flera årskurser – även kallat parallellskolesystemet – började under 1900-talets mitt ifrågasättas. Riksdagen fattade 1950 ett principbeslut om att införa en enhetsskola som en gemensam bottenskola för alla, vilket ledde fram till beslutet 1962 att införa en gemensam grundskola för alla. Två år senare beslutade riksdagen även om en stor gymnasiereform. Gymnasierna skulle vara kommunala samskolor.
Ett syfte med de stora skolreformerna var att skapa större enhetlighet i det svenska skolväsendet. Alternativa skolformer ansågs inte önskvärda – och en del kom snart att klaga på att skolan i sin jakt på enhetlighet även blivit alltför likformig. Bara några år före reformerna hade 1946 års skolkommitté sagt att flickskolorna haft stor betydelse för hela skolväsendets utveckling, men detta tillmättes nu ingen vikt.
Den framtida pedagogiska förnyelsen skulle inte ske genom mångfald och experiment, utan genom centralt beslutade reformer, vilket ibland innebar att alla skolor i hela landet begick samma misstag samtidigt. Dessutom började allt fler ifrågasätta privatskolorna, eftersom de genom sina avgifter var socialt segregerade: bara de rika hade råd att sätta sina barn på sådana skolor, eftersom dessa inte hade någon, eller i varje fall mycket begränsad, offentlig finansiering. Detta gjorde att de tvingades ta ut höga elevavgifter.
Under 1970-talet försvann de flesta återstående privata flick och samskolor. Kvar blev ett fåtal privatskolor som helt klarade sig utan statligt eller kommunalt stöd, och några få skolor som lydde under olika särbestämmelser.
Exempel på det senare var riksinternat som Sigtuna och Lundsberg, internationella och konfessionella skolor samt Waldorf och Montessoriskolor. Även Göteborgs högre samskola och Sigrid Rudebecks gymnasium fick behålla sina bidrag efter en hård politisk strid på 1980-talet.
Det skolväsende som fanns i Sverige under 1970- och 1980-talen utgjorde en unik parentes i svensk skolhistoria. Med ytterst få undantag fanns nu bara två allmänna skolformer: kommunala grundskolor och kommunala gymnasier. Även de privata lärarseminarier som hade haft stor betydelse för den pedagogiska utvecklingen under decennierna kring sekelskiftet 1900 var nu borta.
Telefonaktiebolaget L M Ericsson uppförde under slutet av 1940-talet daghemmet Spaljéträdet. Verksamheten var förlagd i närheten av fabriken i Midsommarkransen i Stockholm, vilken också syns i bakgrunden. Ur Ericssons arkiv, Centrum för Näringslivshistoria.
De privata förskolepionjärerna
Även för de yngsta barnens omsorg har privata krafter ofta varit drivande i utvecklingen. Den första barnomsorgsverksamheten i Sverige startades under 1800-talet, ofta av ideella stiftelser, församlingar och föreningar.
Det fanns två huvudformer, dels barnkrubborna som var en heldagsomsorg för barn till fattiga mödrar och där personalen oftast saknade särskild utbildning, dels barnträdgårdarna (efter tyskans ”kindergarten”) som var en deltidsförskola byggd på den tyske reformpedagogen Friedrich Fröbels idéer. Barnträdgårdarna var ursprungligen helt avgiftsfinansierade och riktade sig till familjer som hade råd att betala.
Sveriges första barnkrubba, Kungsholmens barnkrubba, grundades 1854 på initiativ av läkaren Magnus Huss. Den bedriver fortfarande verksamhet, numera som en kommunal förskola. Den första barnträdgården i Sverige öppnades 1896 av 24åriga Anna Eklund på Nybrogatan i Stockholm.
Som första svenska hade hon examinerats från PestalozziFröbel Haus i Berlin, den tidens kanske främsta utbildningsanstalt för unga kvinnor som yrkesmässigt ville arbeta med barn i förskoleåldern. Hon gick även slöjdkurser som bedrevs under Otto Salomons ledning vid slöjdlärarseminariet på Nääs i Västergötland. Verksamheten vid barnkrubban växte snabbt och tillsammans med väninnan Signe Åkermark startade hon även en elementarskola.
Viktiga pionjärer inom förskolan var också systrarna Ellen och Maria Moberg som 1899 startade en kindergarten i sitt hem i Norrköping. År 1902 startade de utbildning för barnträdgårdslärarinnor. Maria hade, precis som Anna Eklund, utbildat sig i Fröbels pedagogik vid Pestalozzi Fröbel Haus i Berlin. Och 1904 startade systrarna Moberg landets första kindergarten för arbetarklassens barn.
Samma år grundade de Fröbelinstitutet i Norrköping och 1918 bildades Svenska Fröbelinstitutet. Det bytte 1940 namn till Pedagogiska föreningen för förskoleåldern och blev 1944 Sveriges Barnträdgårdslärarinnors Förbund. År 1949 tog Norrköpings stad över hela barnverksamheten och Fröbelinstitutets seminarium.
HSB:s barnstugor finansierades delvis av intäkterna från ett patent som Wallander hade tagit för sopnedkast i HSB:s hus 1923, och sedan skänkt patenträttigheterna till HSB.
En annan förskolepionjär var Sveriges första kvinnliga doktor i barnpsykologi Carin Ulin som grundade KFUK:s (Kristliga Föreningen av Unga Kvinnor) pedagogiska institut 1934 där hon var verksam som lärare och rektor fram till 1957. En annan pionjär var Sven Wallander som var vd för den kooperativa bostadsrörelsen HSB 1924–1958. Han hade vid ett besök i Wien 1928 sett några barnstugor och 1929 öppnade HSB sin första barnstuga i Stockholm.
År 1936 startade HSB Socialpedagogiska seminariet, med Alva Myrdal som rektor, för att utbilda småbarnsfostrarinnor. HSB:s barnstugor finansierades delvis av intäkterna från ett patent som Wallander hade tagit för sopnedkast i HSB:s hus 1923, och sedan skänkt patenträttigheterna till HSB.
Flera storföretag drev även länge egen barnomsorg. Telekombolaget Ericsson hade ett daghem vid huvudkontoret i Midsommarkransen fram till 1995. Ericsson ägde daghemmet och hade rätt till 75 procent av platserna. Kommunen drev daghemmet och fick fördela 25 procent av platserna enligt den kommunala turordningen.
Livsmedelsbolaget Findus i Bjuv drev också ett daghem. Författaren Eva F. Dahlgren var dotter till laboratoriechefen på Findus och hon gick på företagets daghem. Hon har berättat att där fick man äta mat från Findus och lära sig att ondskans makt i världen var koncentrerad till Eslöv och hette Felix – vilket var Findus stora konkurrent i livsmedelsbranschen.
Man kan notera att många storföretag också drev egna yrkesskolor där teoretisk undervisning varvades med verkstadsförlagd praktik.
År 1944 infördes statsbidrag för barnomsorgen och under efterkrigstiden startade allt fler kommuner barnomsorg, även om det dröjde till 1970talet innan verksamheten började expandera ordentligt. Successivt försvann de flesta privata förskolor. År 1941 hade sju procent av barnomsorgen bedrivits i kommunal regi, 1951 var andelen 36 procent. Under 1970 och 80talen låg andelen på cirka 95 procent. Den första lagstiftningen om allmän förskola trädde i kraft 1975.
Interiör från en HSB-lekstuga på 1930-talet. Ur HSB:s arkiv, Centrum för Näringslivshistoria.
De offentliga monopolen ifrågasätts
Framåt 1980-talet fanns i princip bara offentligt drivna skolor i Sverige. Ett fåtal familjer med pengar nog att betala terminsavgifter ur egen ficka kunde välja att sätta sina barn i privata skolor eller internat. Men för i stort sett hela Sverige fanns inte den valmöjligheten, utan barn fick gå i den kommunala skola som låg närmast bostaden.
En rad samhällsförändringar ledde under 1980-talet till ett ökat missnöje med bristen på valfrihet, inom inte bara skolan, utan inom hela välfärdsområdet. Högre utbildning, större rörlighet och ett friare flöde av information gjorde människor alltmer självständiga och självmedvetna.
Den storskalighet och standardisering som dominerat för många välfärdslösningar, till exempel skola, sjukvård och äldreomsorg, fungerade inte när människors behov blev alltmer varierade och kraven på individanpassning ökade. Inom skolområdet kunde kravet på valfrihet till exempel grunda sig på en strävan att rädda en glesbygdsskola eller att göra det möjligt för en mobbad elev att byta skola.
Expertlösningarna förlorade i trovärdighet när människor blev mindre auktoritetsbundna och mer kritiskt ifrågasättande. Den statliga Maktutredningen konstaterade i sin huvudrapport 1990 att samhället avlägsnade sig från den svenska modellens kollektivistiska ideal:
”Flera av gårdagens lösningar, såsom stordrift, standardlösningar och offentlig expansion, framstår i dag inte längre som möjliga. Samhällsförändringarna framtvingar därmed ett sökande efter nya samhällsorganisatoriska lösningar. På punkt efter punkt kan man därför iaktta hur de drag som en gång förknippats med den svenska modellens samhällstyp i dag utmanas och omprövas.”
Men hoppet för de gamla institutionerna var, enligt Maktutredningen, inte helt ute: ”Gamla institutioner förvandlas till tomma skal. Många av dessa institutioner kan emellertid fortsätta att leva kvar under lång tid. Det finns flera faktorer som förklarar sådan institutionell tröghet. Nostalgi och eftersläpande självförståelse legitimerar gamla organisationer. Statssubventioner, anställningstrygghet och stenpalats fryser och permanentar sociala rörelser.”
Lex Pysslingen
De offentliga välfärdsmonopolen, som knappast ifrågasatts på allvar av något politiskt parti under 1970-talet eller början av 1980-talet, började nu bli alltmer omdebatterade. Och kring 1984 började frågan om ökad valfrihet inom välfärden föras fram som en politiskt viktig fråga, med förskolan i centrum för denna debatt.
Anledningen var att Pysslingen Förskolor AB startade 1983. Pysslingens affärsidé var att driva daghem på entreprenad med högre kvalitet och lägre kostnader än vad som var normalt i kommunerna. Bland annat skulle Pysslingen bara anställa utbildade förskollärare, inte några barnskötare. Föreståndaren skulle ges ett större ansvar. Personalen skulle få ständig fortbildning. Kostnader för lokaler och administration skulle vara lägre än i kommunerna.
Den socialdemokratiska regeringen drev 1984 igenom ett beslut om att daghem som drevs i vinstsyfte inte kunde få statsbidrag, den så kallade “Lex Pysslingen”.
Socialdemokraterna gick till hårt försvar av välfärdsmonopolen. ”Det är en ofantlig skillnad mellan barn och sopsäckar”, konstaterade Olof Palme på SAF-kongressen 1984. Han åberopade erfarenheter från företagsdrivna daghem i USA som höll dålig kvalitet och därför kallades ”Kentucky Fried Children”.
Den socialdemokratiska regeringen drev 1984 igenom ett beslut om att daghem som drevs i vinstsyfte inte kunde få statsbidrag, den så kallade ”Lex Pysslingen”. Även fackliga ledare som Kommunalarbetareförbundets ordförande Sigvard Marjasin och TCO-ordföranden Björn Rosengren tog avstånd från företagsdriven barnomsorg.
Pysslingen hittade dock en lucka i lagstiftningen som gjorde att företaget kunde komma i gång ändå, nämligen arbetsledningsentreprenad. Kommuner upphandlade föreståndartjänsten från Pysslingen men drev daghemmet i egen regi. De två första daghemmen enligt denna modell tillkom i Nacka 1986.
Finansminister Kjell-Olof Feldt (S) hade redan 1984 i boken Samtal med Feldt uttalat sig för bland annat privata daghem. Han fick hård kritik för detta, vilket han har kommenterat på följande sätt i boken Alla dessa dagar 1991:
”Det smärtade mig att se mina kamrater stå där likt strutsar med huvudena nerkörda i sanden för att slippa se och höra. Motståndet mot privata dagis var dessutom bara toppen på det isberg av doktriner, som förhindrade experiment och initiativ för förnyelsen av samhällsverksamheten.”
Friskolereformen
Skolpolitiken blev en het fråga på fler än ett sätt under 1980-talets slut. Parallellt med den debatt som skulle leda fram till friskolereformen las det även förslag om en så kallad ”kommunalisering” av skolan – vilket riksdagen beslutade om 1989.
Grundskolan och gymnasiet var i och för sig redan kommunala skolformer, men reformen handlade om att minska den statliga styrningen av skolan och därför överfördes nu arbetsgivarrollen från staten till kommunerna vid avtalsförhandlingarna med lärarna. Lärarnas fackliga organisationer hade länge motsatt sig detta, men Göran Persson, som då var skolminister, lyckades få med Sveriges Lärarförbund på reformen.
Där vid 1980-talets slut inträffade ett skifte i den svenska opinionen där tilltron till offentliga monopol avtog markant. Utöver en allmän liberaliseringsvåg, som gick över inte bara Sverige utan stora delar av världen, tilltog även diskussionen kring behovet av en ökad valfrihet inom välfärden.
Det uppstod också en växande kritik mot det svenska skolsystemet som handlade om sjunkande kvalitet i undervisningen, bland annat till följd av att kunskapskraven hade tonats ner i läroplanerna och att lärarutbildningen hade stora brister. En annan kritik gällde den starkt varierande kvaliteten mellan olika skolor, till följd av bostadssegregationen.
De som bodde i ett område med en dålig skola hade ingen möjlighet att söka sig till bättre skolor. Inte minst många lärare som hade idéer om hur skolkvaliteten kunde höjas kände att de hade små möjligheter att pröva sina idéer så länge det fanns ett offentligt skolmonopol.
Inom olika partier, tankesmedjor och näringslivsorganisationer, liksom bland forskare, debattörer och många andra, inleddes diskussioner om hur de offentliga monopolen kunde brytas. En viktig distinktion som betonades var skillnaden mellan offentlig finansiering och offentlig drift. Offentlig finansiering var viktig av jämlikhetsskäl, men detta var inget argument för offentliga monopol.
En annan viktig distinktion var den mellan kollektiva och individuella tjänster. Kollektiva tjänster måste upphandlas av offentliga organ. Men för många individuella tjänster, inte minst inom välfärdssektorn, vore det önskvärt med individuell valfrihet. Pysslingens inbrytning på förskoleområdet skedde genom entreprenadupphandlingar. Men successivt utvecklades tankar om pengsystem för bland annat skolor och förskolor.
Den 30 oktober 1990 publicerade Moderaternas Carl Bildt och Folkpartiets Bengt Westerberg en debattartikel där de förklarade att de ville regera tillsammans: ”Så ska vi regera ihop.” Det ledde sedan fram till valmanifestet ”Ny start för Sverige”, som publicerades våren 1991 inför riksdagsvalet samma höst, och som innehöll förslaget om en så kallad ”skolpeng”.
Då den borgerliga regeringen sedan tillträdde 1991 inleddes valfrihetsrevolutionen på allvar, inte minst inom skolväsendet. Lex Pysslingen avskaffades 1991 och friskolereformen genomfördes året därpå. Mer exakt var det den 26 mars 1992 som regeringen Bildt, med skolminister Beatrice Ask (M) som föredragande statsråd, antog proposition 1991/92:95 om valfrihet och fristående skolor. Riksdagen biföll propositionen den 9 juni 1992.
Den grundläggande idén bakom friskolereformen var införandet av en skolpeng, alltså att det offentliga bidraget ska följa eleven till den skola som eleven eller föräldrarna väljer – och inte automatiskt gå till utvalda skolor. Bidraget fick inte understiga 85 procent av den genomsnittliga kostnaden för en elev i kommunens egna skolor.
Idén med just skolpeng var för övrigt inte ny. Den första som i Sverige lanserade idén om skolpeng (eller skolpenning, som hon kallade den) var Honorine Hermelin 1926, legendarisk ledare för Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad i Sörmland, 1925–1954. Hennes skola är för övrigt ett lysande exempel på nydanande insatser av enskilda skolor, och den vägrade under hela sin existens att ta emot offentliga bidrag.
”Ett fönster öppnades…” – Från enhetsskola till valfrihet och mångfald
Ny bok från Förlaget Näringslivshistoria
När friskolereformen genomfördes 1992 upplevde många i skolvärlden det som att ett fönster öppnades och frisk luft blåste in. Efter decennier av offentligt monopol växte en mångfald av skolor med olika pedagogiska inriktningar fram. Den skolpeng som knöts till varje elev gjorde att landets föräldrar fick större frihet att själva bestämma vilken skola deras barn skulle gå i. Och för pedagoger och skolledare innebar förändringen att de nu kunde välja mellan olika arbetsgivare.
Den här boken berättar om friskolornas framväxt och utveckling och i ett längre perspektiv än bara de 30 år som gått sedan friskolereformen. Skriftställaren Anders Johnson inleder med att beskriva den svenska skolan från den första folkskolestadgan 1842, via nydanande privata flick- och samskolor och det offentliga skolmonopolet, fram till friskolereformen 150 år senare.
Boken finns att köpa i vår Bokbutik och där böcker säljs.
Denna webbplats använder cookies
Cookies ("kakor") består av små textfiler. Dessa innehåller data som lagras på din enhet. För att kunna placera vissa typer av cookies behöver vi inhämta ditt samtycke. Vi på Centrum för Näringslivshistoria CfN AB, orgnr. 556546-9243 använder oss av följande slags cookies. För att läsa mer om vilka cookies vi använder och lagringstid, klicka här för att komma till vår cookiepolicy.
Hantera dina cookieinställningar
Nödvändiga cookies
Nödvändiga cookies är cookies som måste placeras för att grundläggande funktioner på webbplatsen ska kunna fungera. Grundläggande funktioner är exempelvis cookies som behövs för att du ska kunna använda menyer och navigera på sajten.
Cookies för statistik
För att kunna veta hur du interagerar med webbplatsen placerar vi cookies för att föra statistik. Dessa cookies anonymiserar personuppgifter.