Under 1908 gick högkonjunktur över till lågkonjunktur och i svallvågorna av det inträffade 1909 den första stora arbetsmarknadskonflikten mellan fack och arbetsgivare. Företagshistoria redogör för händelseförloppet.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 4 2018.
Under 1908 började en lång arbetsmarknadskonflikt mellan arbetsgivarnas organisation Svenska arbetsgivarföreningen, SAF (grundat 1902) och facken, framförallt Landsorganisationen LO (grundat 1898). SAF försökte på grund av rådande lågkonjunktur få facket att gå med på lönesänkningar. Det skulle enligt dem ha räddat såväl arbeten som arbetsplatser. Facken vägrade. Bara två år tidigare hade SAF accepterat arbetarnas rätt att organisera sig.
1909 accelererade problemen och vid sommarens mitt stängdes 80 000 arbetare inom textil-, pappers- och sågverksindustrin ute från sina arbetsplatser i så kallade lockouter.
Facken kontrade med att den 4 augusti utlysa en storstrejk där som mest 300 000 personer var uttagna i konflikten – över hela landet samlades strejkande arbetare på möten. Solidaritet var arbetarnas tyngsta vapen. Även typografförbundet, som inte var kopplat till LO, började den 9:e augusti att strejka.
Trots ekonomisk stöttning från utlandet tog strejkkassan slut och arbetarna gav upp, men först 1910 var alla tillbaka i arbete. Många blev missnöjda med fackets agerande. LO förlorade hälften av sina medlemmar. En del arbetare lovades jobbet tillbaka om de gick ur. En del tvingades emigrera, utestängda från arbetsmarknaden. Många trodde att fackföreningsrörelsen dött. Men snart förstod den arbetande klassen att de gynnades av organisationerna. Tio år senare var rörelsen starkare än någonsin.
