Som om tiden stått stilla, ligger ännu ett fullt bevarat, sekel- gammalt gammalt oljeraffinaderi kvar på en liten ö i sjön Åmänningen i Västmanland. Om grundaren av företaget finns däremot få minnen kvar.
En variant av artikeln publicerades i vår tidskrift Företagsminnen/Företagshistoria 2011 #2.
Det är i dag ingen som vet säkert hur August Ålund fick idén till att starta upp en oljefabrik mitt i Bergslagen, och än mindre hur han erhöll de kunskaper om oljeraffinering som han onekligen måste ha haft. Några dagböcker eller intervjuer finns inte, och hans bakgrund är tämligen okänd. Faktum är att det inte ens existerar någon bild på honom.
Men hans livsverk finns kvar. Det gamla oljeraffinaderiet på det som numera heter Oljeön utanför Ängelsberg i norra Västmanland är världens äldsta bevarade oljeraffinaderi. Allt är i stort sett orört sedan verksamheten upphörde för över hundra år sedan.
Läs också: Gjutet i krig och fred
Vad man vet är att Pehr August Ålund föddes år 1826 i Örebro. När han var 21 år kom han till bruksorten Ängelsberg för att där arbeta som bokhållare vid Engelsbergs Bruk. På 1860-talet bodde han under några år i Stockholm, och möjligen var det då han för första gången kom i kontakt med oljeindustrin.
På den tiden fanns det ett oljeraffinaderi på Reimersholme (då ett av två raffinaderier i Sverige) som tillverkade fotogen på olja importerad från USA. Fotogenlampan hade kommit och efterfrågan på just fotogen var stor.
Väl tillbaka i Ängelsbergstrakten i början av 1870-talet började Ålund själv experimentera med olja. I ett avsides skogsområde nära sjön Snyten hade han en mindre oljefabrik, som mest var att likna vid en verkstad.
I dag är ön en del av Ekomuseum Bergslagen. Museets egna efterforskningar, bland annat av dess guider, har gjort att det är här man återfinner den största samlingen kunskap om Ålund och oljeön.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
ALLT GICK UPP I RÖK
Ålunds förehavanden i skogen blev allmänt kända sommaren 1873 då blixten slog ned i Ålunds verkstad, vilket i sin tur orsakade en ordentlig explosion. Dåtidens länstidning beskrev det hela med stor dramatik.
Den intilliggande skogen brann, och brinnande råolja flöt ut i sjön. I sjön hamnade också Ålund själv, som enligt ögonvittnesskildringar paradoxalt nog hade en belåten min när han, tämligen nedsvärtad, kravlade sig upp ur vattnet.
I januari 1874 skickade Ålund ut erbjudanden om att teckna aktier i ett nystartat oljebolag. Aktierna hade ett pris på 500 kronor styck, vilket på den tiden var en rejäl summa pengar, och därför var det främst lokala brukspatroner och bergsmän som nappade på erbjudandet.
Affärsidén var att tillverka fotogen av amerikansk råolja. Att import av råolja på den tiden var tullfri, medan import av raffinerade produkter var belagda med tull, innebar att det var lönsamt att tillverka oljeprodukter inom landet.
KÖPTE HEMLIG Ö
Ålund fick ihop 80 000 kronor, vilket motsvarar 3,6 miljoner i dagens penningvärde. Det räckte för att köpa större delen av Barrön, en mindre ö i sjön Åmänningen, cirka 300 meter utanför Ängelsberg, och där bygga upp ett komplett oljeraffinaderi.
Att lägga fabriken på en ö hade sina fördelar rent säkerhetsmässigt. Vattnet utgjorde ett säkert skydd för omgivningen vid eventuell brand. En annan orsak kan ha varit att Ålund ville hålla sina tillverkningsprocedurer hemliga. Att oljefabriken var placerad på en ö skulle också visa sig få konsekvenser på betydligt längre sikt.
Fabriken stod klar 1875, och produktionen kom efter vissa fördröjningar i gång året därpå. Det var alltså 1876 som Engelsbergs Oljefabrik Aktiebolag slog upp portarna. Det var säkerligen ingen tillfällighet att Otto Timm, vars familj ägde Engelsbergs Bruk, blev bolagets förste verkställande direktör. Ålund själv titulerade sig som fabrikör.
Affärsidén visade sig hålla. Olja om 1 000 fat, motsvarande 159 000 liter raffinerades varje år. Oljan, som kom från Pennsylvania i nordöstra USA, transporterades först till Stockholm, och sedan på Strömholms Kanal upp till Oljeön.
Läs också: Nobels öden och äventyr i Ryssland
Bolagets lönsamhet berodde till stor del på den moderna produktionsmetod som användes. Genom att använda överhettad vattenånga vid raffineringen blev det lättare att utvinna och använda de oljerester som blev över vid produktionen av fotogenen.
En annan positiv faktor var att själva råoljan från Pennsylvania var rik på paraffin. Efter avskiljning från oljan kunde paraffinet säljas till tillverkare av exempelvis ljus och sprängämnen. Ålund var således tidigt ute med återvinning!
Restprodukterna blev med tiden mer lönsamma än fotogenen, och det blev också just de produkterna som Engelsbergs Oljefabrik främst kom att förknippas med. Fabriken försedde många av den tidens svenska hem och verkstäder med maskin- och cylinderolja, vapenolja, samt sko- och läderolja.
Produkterna såldes över hela landet, även om försäljningen var störst i Mellansverige längs Strömholms Kanal. Exporten var däremot i stort sett obefintlig.
I slutet av 1880-talet var produktionen så pass omfattande att fabriken byggdes ut, och mängden olja som raffinerades ökade till 1 500 fat per år, motsvarande 238 500 liter.
År 1890 hade bolagets faktureringar ökat till drygt 177 000 kronor (9,5 miljoner i dagens penningvärde), mot omkring 150 000 kronor per år några år tidigare. Vinsten uppgick samma år (1890) till 25 000 kronor, enligt de bolagsräkenskaper som i dag finns i Nordstjernans arkiv i Ängelsberg. Omkring 20 personer arbetade på fabriken, varav en del bodde i den personalbostad som fanns på ön.
Ålund fick själv inte uppleva oljefabrikens verkliga guldålder då han redan år 1883, 57 år gammal, dog i vad som beskrevs som ”obotlig sjukdom”. Ålund var visserligen gift, men han hade inga barn, och frånvaron av efterlevande familjemedlemmar är en orsak till den i dag knappa informationen om både Ålund som person och faktiskt också om hur själva produktionen gick till vid Engelsbergs Oljefabrik.
För det finns inga bevarade beskrivningar om hur oljan raffinerades. Men det faktum att allting i fabriken finns kvar har gjort att det i efterhand varit möjligt att fastställa vilka metoder som användes.
FRÅN PRODUCENT TILL GROSSIST OCH INDUSTRIMINNE
Det var främst två händelser som gjorde att fabrikens verksamhet minskade, och sedermera helt upphörde. Den första var att import av råolja belades med tull strax före förra sekelskiftet, vilket gjorde importen av råolja dyrare och importen av raffinerade produkter relativt sett billigare.
Den andra var den olyckshändelse som inträffade i Stockholm år 1901. I samband med en häftig brand på en ångbåt som var på väg att lastas med olja för transport till Oljeön gick nästan en hel årsförbrukning olja förlorad. Det innebar dödsstöten för ett företag som redan börjat få problem. År 1902 sjönk vinsten till 2 000 kronor.
Men än var det inte helt slut. Efter likvidationen av Engelsbergs Oljefabrik AB år 1905 grundades ett nytt bolag med det snarlika namnet Aktiebolaget Oljefabriken Engelsberg. Bakom stod främst de gamla ägarna men även en del nya finansiärer.
Bolaget tog över anläggningar och utrustning, fortsatte saluföra de populära produkterna och betraktades allmänt som en rekonstruktion av det gamla företaget. Och på varorna stod det ännu att företaget var grundat 1875 …
Sonen till oljefabrikens siste vd, Lars Larsson, tror i stället att det var Axel Ax:son Johnsons stora historieintresse som gjorde att han ville rädda anläggningen.
Skillnaden var att det nya bolaget i huvudsak importerade färdiga raffinerade produkter och sålde
dessa vidare efter paketering och märkning. Viss produktion av skosmörja fanns kvar, men i stort var Oljefabriken Engelsberg ett import- och grossistföretag. Den logga som i dag är den mest kända härrör från ”grossisttiden”.
Företagets situation försämrades dock under 1920-talet, bland annat på grund av att ett par stora kunder gick i konkurs, och år 1927 beslöts att bolaget skulle gå i likvidation. Fabriksanläggningen köptes på auktion av Avesta Jernverk, tillhörande Johnsonkoncernen, för 30 500 kronor (vilket i dag motsvarar knappt 800 000 kr).
Läs också: Rikets skattkista blev välbesökt turistmål
Det är inte troligt att järnverket hade för avsikt att ta upp någon produktion. Sonen till oljefabrikens siste vd, Lars Larsson, tror i stället att det var Axel Ax:son Johnsons stora historieintresse som gjorde att han ville rädda anläggningen.
Under 1950-talet skedde en upprustning av fabriken för att den inte skulle rasa ihop, och intresset för dess gamla verksamhet väcktes. Att den var placerad på en ö kan delvis förklara varför all utrustning blivit kvar; det var helt enkelt svårare att ta den därifrån.
I början av 1970-talet byggnadsminnesförklarades Oljefabriken, och omkring tio år senare inleddes guidade turer till ön. Dessa pågår än idag, och den välbevarade fabriken fortsätter att locka tusentals besökare varje år.
Metoden att utvinna fotogen (även kallat lysolja och paraffinolja) ur råolja eller kol utvecklades under mitten av 1800-talet och kom att bli en av historiens viktigaste upptäckter.
Oljelampor hade visserligen existerat sedan urminnes tider, och före fotogenet användes särskilt valolja, men det var betydligt dyrare och mindre effektivt. Den stora fördelen med fotogen framför andra mineraloljor var att det var nästintill luktfritt och därför gick att använda inomhus.
I Sverige hade vanliga talgdankar, tjärstickor eller i bästa fall stearinljus varit gemene mans enda ljuskälla vid sidan om solen och den sprakande brasan. Med fotogenet och de moderna fotogenlamporna gick det att på ett enkelt och billigt sätt lysa upp hela rum och man kunde nu ägna sig åt läsning och avancerat hantverk även om kvällarna.
För gatubelysning och fabriksanläggningar kom dock den likaledes vid 1800-talets mitt introducerade gaslyktan att dominera. År 1876 tändes det första elektriska ljuset i Sverige vilket med tiden skulle slå ut såväl fotogenlampor som gaslyktor, men detta var faktiskt en mindre genomgripande förändring än när fotogenlampan revolutionerade vardagslivet.
Även om råoljan i slutet av 1800-talet börjat användas till en uppsjö andra saker (bl.a. som smörjmedel, drivmedel till ångmaskiner och uppvärmning), var ändå fotogen den i särklass viktigaste petroliumprodukten fram till sekelskiftet 1900 när fotogenlamporna allt mer ersattes av glödlampor och förbränningsmotorns uppfinnande ökade behovet av bensin och diesel.
