Solidarisk Handel - ideellt motiverad företagsamhet
VISA BILDTEXT
Handla progressivt! Solidarisk Handel sålde varor för första gången på Gärdesfesten 1970. Samtliga bilder i artikeln kommer från Solidarisk Handel historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

FÖRETAGEN AV: Edward Blom 2017-02-21

Solidarisk Handel – ideellt motiverad företagsamhet

Företagande som politisk aktivism torde vara något ganska ovanligt. HB Solidarisk Handel startades dock helt på ideologiska grunder.

Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagsminnen nr 2 2004.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!

Solidarisk Handels arkiv är öppet för forskning och finns hos oss på Centrum för Näringslivshistoria. Arkivet innehåller bilder, trycksaker och handlingar. Intresserad av att veta mer? Kontakta vår Bild och Fakta avdelning: bildochfakta@naringslivshistoria.se

Solidarisk handel hade sin uppkomst i ett litet stånd där man sålde progressiva varor under en Gärdesfest i Stockholm 1970. Försäljningen fortsatte genom ombud och följande år startades ett handelsbolag för att driva verksamheten i butiksform. Syftet var ideologisk. På ett tidigt diskussionsunderlag beskrivs målsättningen som: Etablerande av affärs kontakt med olika Kooperativa och statliga företag i framstegsvänliga och antiimperialistiska länder i tredje världen: D.R. [Demokratiska Republiken] Vietnam, D.RFK Korea, Folkrepubliken Albanien, Folkrepubliken KUBA, Folkrepubliken Yttre Mongoliet, Demokratiska folkrepubliken Algeriet, (eventuellt Chile).

Gärdetfesten 1970. Soldarisk Handel säljer varor för första gången. På bilden ses Kerstin Lundman.

Framförallt var det Vietnams sak som låg nära hjärtat. Målet att stödja det kommunistiska Nordvietnam var således detsamma som för en uppsjö andra sammanslutningar i Sverige vid denna tid, men intressant är att man valde företagande och handel som metod att nå sitt mål.

”Vi anser att handel med DRV är ett aktivt stöd åt detta land” uttryckte man saken i sina flygblad. Bolaget antog ett flertal ideologiska riktlinjer som skulle styra verksamheten: ”1. ingen spekulation, 2. inga reklamationer, 3. inga krav på snabba leveranser, 4. betalning vid beställning.” Allt arbete skulle delas mellan medlemmarna, skötas på fritiden och vara oavlönat. Vinsten skulle användas för ytterligare import från Vietnam. Slutligen hade man en policy att aldrig som grupp engagera sig i någon inrikespolitisk fråga, utan endast i utrikespolitik – detta för att kunna nå en så stor kundgrupp som möjligt.

Handelsbolaget hade dessutom en sidouppgift. Förutom att driva handel ägnade man sig åt politisk-kulturell verksamhet. Solidarisk Handel uppträdde således i paraplyorganisationen Vasastans Samarbetskommitté för USA ut ur Indokina som en av de andra politiska grupperingarna, arrangerade utställningar, tog fram informationsmaterial samt organiserade översättning av barnböcker från vietnamesiska. (”DRVs ambassad hade inte tid att översätta barnböckerna. de hänvisade oss till Sara Lidman” står att läsa i ett av de första protokollen.)

Gunnar Pettersson och Peter med okänt efternamn säljer varor för Solidarisk Handel på Gärdetfesten 1970.

Unga grundare

De som skötte verksamheten de första 4–5 åren var Lars-Erik Lundman (som synes ha varit den mest drivande), Tiina Chenon, Göran Källman, Maria Larsson, Ulla Larsson, Kerstin Lundman, Nina Löfquist, Gunnar Pettersson och en ”Peter”. De var en ung skara; i ett av de tidiga protokollen talas om behovet av borgensman för hyra av lokal och då är det för- äldragenerationen som får ställa upp: ”som borgensman Ninas Pappa” och något senare ”Göran ringer sin farsa om borgen frågan”. Allmänt användes också en slängig och ungdomlig stil, till exempel kan man läsa: ”G har ringt till Snuten får ej sälja te på torg”. (När man senare drabbades av inbrott skrev man dock att ”polisen” lyckades gripa gärningsmannen.) Såvitt man kan bedöma av källmaterialet var det god sämja i gruppen och en väl fungerande fördelning av arbetsuppgifterna. Endast en gång nämns en konflikt:

Mötet avslutades med ett gräl om målsättning Lars-Erik angrep de andra, Gunnar tyckte att L-E var outhärdlig. Nina tyckte att det inte hade blivit något renare på golvet efter Gunnars inköp av speciellt skurmedel. Alla gick hem till sina respektive sovrum.

Ungdomarnas kontakter med Vietnams ambassad var mycket goda. Av de tidiga protokollen att döma verkar de bara ha kunnat ”titta upp” när de undrade något. De är också noga med att skicka hyllningar, inbjudningar och liknande till Nordvietnams ambassad och till informationskontoret för PRR (den provisoriska revolutionära regeringen för motståndsrörelsen i Sydvietnam.). Vid ett tillfälle kan man t.o.m. läsa att Solidarisk Handel skickade representanter till PRR:s cocktailparty.

Povel Ramel och andra finansiärer

Finansieringen skedde delvis av de 8 delägarna själva, vilka tog privata banklån. Även vissa privatpersoner lånade ut pengar. Hela 6 000 kr (motsvarande det sexdubbla idag) kom från den store ordekvilibristen Povel Ramel med fru! Senare ställde leverantören Asienkompaniet upp med stora lån. Dålig försäljning och behov av kapital nämns ibland i protokollen, men det verkar aldrig ha varit någon riktig kris. Vid ett tillfälle 1972 hade man inte medel nog att betala in momsen och mot slutet av samma år sägs att ”Kerstin, Lars-Erik och Ulla behöver så fort som möjligt få tillbaka sina utlånade pengar”. Genomgående saknades även kapital för någon större import i egen regi, vilket var målet. (Kulturaktiviteterna finansierades bland annat med bidrag från kommuner och SIDA.)

Varuhylla i Solidarisk Handels butik på Kungstensgatan 27 i Stockholm.

Under de tidiga åren var Asienkompaniet huvudleverantör. Vid sidan av detta importerades även frimärken direkt från det vietnamesiska, statliga företaget Xunhasaba. Enstaka artiklar kunde tas in från andra u-landsimportörer. De ursprungliga varorna var råris från Hanoi, aprikosnektar, kontorslim, trälinjaler, kalligrafipenslar, tekannor, toalettvål, dadlar, vaxkritor, vattenfärg, plakatfärg, retuscheringspenslar, te, torkade grönsaker samt vietnamesiska frimärken. Första året sålde man för 100–300 kr om dagen, följande år för knappt det dubbla det vill säga 1 500–4 000 kr i dagens penningvärde. Viss försäljning skedde även via återförsäljare och till detaljister, bokcaféer, etc.

Vietnamesiska turkiska plattbaggar

Riset som var tänkt som en stapelvara ställde dock till mycket problem. En”Anders” som tagit emot rissäckarna tillsammans med Asienkompaniets TsingTan skrev i ett brev:

Alla olyckliga omständigheter har det tycks sammangaddat sig mot vår risförsäljning. [—] Det mest olyckliga är dock sommarvärmen i kombination med de skalbaggar, risvirveln och turkiska plattbaggen som finns i säckarna. Dessa djur frodas i varmare klimat och det är ju just vad det är nu. [—] Annars så böljar den ena vågen efter den andra av kampen mot den bestialiska USA-imperialismen och den sovjetrevisionistiska renegatklicken med en icke tidigare uppnådd entusiasm. (dvs Tsing-tan och jag blir jävligt glada om det finns nån dåre som vill vara progressiv, leva nära naturen i nära kontakt med vietnamesisk hornboskap i form av virvlar och turkiska? det skall väl i alla fall vara vietnamesiska plattbaggar.)

I oktober 1972 konstaterades:

Lars-Erik har hört att många inte är intresserade av att köpa råris från D.R.V. p.g.a. den Amerikanska besprutningen. Att det alltså skulle vara förgiftat. Sådana påståenden skall vi givetvis dementera. Dessa rykten torde dock inte vara någon bidragande orsak till den försämrade försäljningen.

Man enade sig om att ha en ”samstämmighet” i informationen till kunderna:

Vad vi säger om riset: behandling av riset: det yttre osmältbara skalet har tagits bort. Vi har kylt ner det mot baggarna. Vi vet inte om det är behandlat med olika bekämpningsmedel på växtplatsen. parasiter finns i allt obehandlat spannmål. De vietnamesiska myndigheterna sänder naturligtvis inte ris som är besprutat med gifter av USA.

År 1974 hade importen av ris upphört, officiellt därför att u-länderna redan exporterade allt ris de kunde avvara och således inte tjänade på att exporten gick genom Solidrisk Handel. Istället skulle man sälja varor som Vietnam ännu inte exporterade genom kommersiella kanaler, till.exempel konst.

Kassan i Solidarisk Handels butik på Kungstensgatan 27 i Stockholm.

Konst och gummislangar

Vietnamesisk konst verkar, enligt protokollen, ha sålt bra. Huruvida det blev något resultat av beslutet den 20 januari 1974: ”Göran går till LILJEVALCHS och försöker kränga konst. Gunnar går till Moderna M. och försöker kränga konst.” framgår ej. Ett problem uppstod däremot med lackmålningar som sprack ett tag efter att de försålts. Försäljningen fick ställas in under en period, varefter man genomförde ”fuktbehandling i en garderob hos Göran o Nina”. 1972 skulle man ”kolla marknaden för cykelslangar, Lars-Erik får lov att gå på studiebesök på rumänska ambassaden”.

Slangar salufördes sedan under flera år, även om man inte lyckades få cykelhandlare att föra dem. 1974 köpte man vinalon-tyg av företaget Barotex. Vinalonet hade uppfunnits av en nordkoreansk forskare och var det andra konstfibermaterialet efter nylon. Visserligen var materialet ganska obekvämt, men man kunde konstatera att ”Vinalonet har stort propagandavärde.” Även gummisnoddar, kulspetspennor, vattenfärger, tusch, fickknivar, batterier, häftapparater och godis kompletterade utbudet samt böcker och egenutgivna häften.

Ett stort parti ananas, vilket krävde både en hel del möda och kapital, köptes in från Vietnam 1975 och i november 1976 sålde man palestinasjalar och senare även balsam, nordkoreanska vantar, banankola, bambuflöjter och många sorters te och tvålar. Importen var dock problematisk:

Lars-Erik tycker att vi ska importera ananasen och salvan från Vietnam utan att ta reda på om det är lagligt. DVS skit i att gå igenom precis vad det är för innehåll.

Traditionell marknadsföring

Redan vid starten föreslogs ”offentliga möten, information i progressiva tidningar [och] tunnelbanereklam”. Man kom sedan att på ett skickligt sätt använda personliga nätverk för att sprida reklam om butiken till de radikala föreningar som det fanns ett stort antal av vid denna tid. L-E Lundman föreslog till och med ”att fler skulle gå med i socialistiska grupper och partier för att etablera samarbete”, men det ”Avslogs med hänvisning till den ökade arbetsbördan”. Man lyckades skapa ett stort intresse hos massmedia och satte även in annonser. Slutligen använde man ett skyltfönster tillhörigt designföretaget Mah-Jong, samt spred flygblad.

Professionalisering och slutet

Sommaren 1974 kan man plötsligt märka en klar professionalisering av driften. En av delägarna, Nina, anställdes; tidigare hade bara ideellt arbete förekommit. Man genomförde (på leverantörens önskan) regelbunden varuinventering, sorterade upp korrespondensen med Vietnam enligt ”något vettigt system” och det föreslogs t.o.m. att de ”skulle ha en som ansvarade för mötets organisation”. Även protokollen blev nu betydligt mer formella och började användas som arbetsredskap för uppföljning av beslut. Att företagandet sköttes allt mer organiserat och professionellt innebar dock inte att den ideologiska fokusen minskade. Inte heller Nordvietnams seger i kriget 1975 innebar minskad politisk aktivitet.

Efter 1976 finns inga protokoll i arkivet, men verksamheten fortsatte både vad gällde kulturaktiviteter och handel. 1979 gick dock luften ur den svenska Vietnamrörelsen efter att Vietnam anfallit Kambodja och hamnat i krig med Kina. 1980 tog Lars-Erik Lundman ett studieår i Vietnam och man kan tänka sig att handelsbolagets aktiviteter i det läget började avta. År 1983 upphörde butiksverksamheten helt, även om bolaget, som då hade fyra medlemmar, fortsatte med viss partihandel.

Våra ägarlösa arkiv

Vi på Centrum för Näringslivshistoria bevara och berättar svenska företags historia genom deras arkiv oavsett om de är större koncerner eller mindre näringsidkare. Oftast ägs materialet av arkivbildaren själv, men i vissa fall ägs det av oss som förening. Dessa arkiv kallar vi för ägarlösa och det här är den tredje delen i en ny artikelserie om just dessa.