Så räddade Nobel Bofors (och Bofors Nobelprisen)

Vid en storslagen lunch på Nobels nya sommar­residens, Björkborns herrgård, högg gästerna in på läckerheter som kaviar, järpar i gelé med gåslever och ostindisk pudding och kung Oscar II uttryckte sin belåtenhet med studie­besöket. Alfred Nobel avslutade sitt tal med orden: ”För egen del skall jag göra allt vad jag kan för att föra industrien här framåt.”

Det var en ny tid av optimism på den tidigare litet sömniga bruks­orten. Doktor Nobel, som han kallades, hade oväntat dragit in som en fläkt från den stora världen och pumpat in nytt kapital och nya idéer i det förlust­tyngda bolaget. Avsikten var att utveckla Bofors till en världs­industri.

Läs också: Ett innovativt försvar

Bofors järnbruk grundades redan 1646, men var länge ett i raden av de svenska små­bruken. Under första halvan av 1800-talet fick anläggningen ett uppsving med familjen Lagerhjelm som ägare.

Per Erland Lagerhjelm beslutade 1867 att anlägga ett vals­verk och anställde frans­mannen Jacques Valette som vals­mästare. Bofors blev nu ett känt namn utomlands. Vid världs­utställningen i Paris 1878 erhöll bruket guld­medalj för sina exakta ringar av valstråd.

Men 1870-talet var en svår tid då priserna på järn­produkter pressades hårt. Många gamla järn­bruk slogs ut. En expansion var nöd­vändig för att över­leva, men det krävdes också en ökad specialisering. Bofors gick ihop med Gullspång och köpte även upp flera andra bruk i närheten, bland annat Björkborn.

På Bofors uppfördes en masugn samt en martin­ugn, som kunde producera ett stål med högre prestanda. Metoden sänkte dessutom bränsle­kostnaderna och möjlig­gjorde åter­användning av järn­skrot. Anläggningen kompletterades med ett stål­gjuteri, som innebar att Bofors kunde ge sig ut på oprövad mark: att bli en försvars­industri.

Den svenska kanon­till­verkningens framtid var vid den här tiden i fara. Den tyska till­verkaren Krupp hade fått fram överlägsna pjäser och 1878 beslutade den svenska regeringen att fram­tidens kanoner måste vara av den tyska typen.

ty om än den direkta förtjänsten blir mindre än man beräknat, så hava vi dock fått ett fot­fäste, som det inte blir så lätt att rubba

Samma år lyckades bergsingenjör Carl Danielsson (1845–1917) i Bofors tillverka det första täta gjut­stålet. Staten blev genast intresserad och en prov­skjutning visade att en kanon tillverkad av Bofors­stål var över­lägsen det gamla tack­järnet. ”Stålet segrar över järnet”, som testets ansvarige kapten Edvard Barnekow konstaterade.

Nyheten chockade den ledande svenska kanon­till­verkaren Finspång och blev upptakten till ”kanonernas krig”, en bitter fejd mellan bruken. För att ta upp kampen anlade Finspång en egen martin­ugn, samtidigt som Bofors byggde upp en egen kanon­verkstad.

Bofors första order till marinen omfattade tio 8 cm fästnings­kanoner till Karlskrona. Leveransen blev mer än två år försenad, ingen smak­start, men disponent Carl Danielsson var glad över beställningen: ”ty om än den direkta förtjänsten blir mindre än man beräknat, så hava vi dock fått ett fot­fäste, som det inte blir så lätt att rubba.”

Förutsägelsen stämde. Bofors övertog Finspångs plats som den främsta kanon­till­verkaren med hög kvalitet och nya innovationer. Bolagets ingenjör Arendt Silfversparre uppfann en helt ny kanon­mekanism med ogival­skruv. Uppfinningen gjorde det möjligt att öppna och stänga mekanismen med ett enda hand­grepp, kort sagt en snabbare laddning.

Men den tekniska utvecklingen hade skett till ett högt pris. Bofors blödde och ägarna, som nu var handels­släkten Kjellberg i Göteborg, fick ständigt skjuta till pengar. I början av 1890-talet var företaget konkurs­mässigt och tvingades till en rekonstruktion, som bara gav tillfällig arbetsro.

I denna svåra tid kom ett plötsligt intresse för Bofors från Alfred Nobel, dynamitens uppfinnare. Det var som en skänk från ovan. Nobel var en av Europas stora affärs­magnater med bas i Paris. Men det var forskningen som intresserade honom mest.

Helst ville han dra sig tillbaka från affärerna för att fullborda ballistit, ett rök­svagt krut på nitro­glycerinbas. Den nya produkten skulle ersätta svart­krut för militära ända­mål och få en större spräng­verkan utan den försvårande röken.

Första kund var den italienska marinen, vilket hade gjort franska myndigheter misstänk­samma och fram­tvingat en flytt till San Remo. Men den förnäma kurorten var inte idealisk för Nobels experiment. Han vände nu blicken mot hem­landet.

Skälen var flera. Alfred Nobel ville få möjlighet att testa nya idéer, men han ville också bidra till utvecklingen av den svenska försvars­industrin, som riskerade att slås ut i den inter­nationella konkurrensen.

Läs också: Mannen som räddade Nobel

Först undersökte Nobel anläggningarna i Finspång, som han dömde ut som gammal­modiga. Han fick rådet att istället se närmare på Bofors och vid års­skiftet 1893–94 kom han överens med ägarna, handels­huset Kjellberg & Söner, om att ta över merparten av aktierna.

Nobel hade också förtur att köpa den resterande aktie­posten, vilket han utnyttjade 1895. Det mesta skötte Alfred Nobel på distans och bevarade brev vittnar om en okuvlig energi, konstaterar Hans Johansson, musei­chef på Nobel­museet i Karlskoga.

– Nobel satte en riktig vitaminspruta i Boforsbolaget. Hans investerade kapital och visioner fick en enorm betydelse för bygden.

Nobel ville skräddar­sy inriktningen ytterligare och lät på kort tid bygga ut kanon­verkstäderna, för att kunna till­verka kanoner av grövre dimensioner. Sommaren 1895 stod det nya laboratoriet vid Björkborn klart med ingenjör Ragnar Sohlman (1870–1948) som före­ståndare. Sohlman hade redan tidigare varit Nobels assistent i San Remo och skulle snart få den grann­laga uppgiften att hantera Nobels testamente.

I ett brev uttrycker Nobel sin uppskattning av vänskapen med den nästan fyrtio år yngre Sohlman: ”Två saker lånar jag aldrig – pengar och projekter. Men om någon så genom­sund som herr Sohlman sjelf är villig att låna mig lite vänskap, så tar jag gerna emot och är mycket tacksam derför”.

Nobels tanke var att vintertid vistas i San Remo och utföra förberedande kemiska experiment, för att sommar­tid pröva dem i större skala vid Björkborn. Han ville komplettera kanon­till­verkningen med produktion av det progressiva krutet.

Försök gjordes även med pulver­metallurgi och olika lösningar på smides­problem. Konstgjort silke, syntetiskt gummi, fernissor och fotografering från luften med den så kallade raket­kameran var andra försök som gjordes.

Om inte ohälsa och fruktan för det kalla svenska klimatet hindrat honom hade Alfred Nobel förmodligen stannat längre perioder i Värmland. Han brann av iver för de nya projekten.

Ofta har det hävdats att Nobel­prisets för­verkligande hängde på tre hästar i stallet på Björkborn.

Detta var en hektisk tid för Nobel, som samtidigt led av hjärt­besvär. Han ordinerades nitro­glycerin – något av en ödets ironi, som han själv påpekade. Efter flera hjärt­attacker kom döden inte alldeles oväntat i San Remo den 10 december 1896.

Nu följde mycket snåriga turer rörande Nobels testamente där Bofors spelade en huvud­roll. Ofta har det hävdats att Nobel­prisets för­verkligande hängde på tre hästar i stallet på Björkborn. Historien har ett korn av sanning i sig, men behöver nyanseras, säger Hans Johansson.

– Faktum är att häradsrätten i Karlskoga bestämde sig ganska snabbt för att de ville ta hand om ärendet. Rätten menade att Nobel bodde här eftersom han hade köpt Bofors­fabriken och hade stora planer för orten. Han hade anlagt laboratoriet, renoverat herr­gården, tagit hit vagnar, tjänste­folk och hästar med mera.

Bakom beslutet stod en blott 25-årig vikarierande lagman och några lekmän från trakten. Det avgjorde Nobel­prisets öde, eftersom testamentet då skulle behandlas enligt svensk lag. Men utan Nobels investeringar i Bofors skulle bo­utredningen troligen ha avgjorts i Frankrike och arvet hade kanske delats upp på släktingarna.

– Släkten tyckte naturligt­vis att det var humbug – de visste ju att Alfred Nobel bara hade varit på korta besök i Bofors.

Av ett privat brev från sommaren 1895 framgår också att Nobel själv inte såg Värmland som sitt nya hem. Han lekte snarare med tanken att Björkborns herrgård helt skulle kunna tas över av bolaget som representations­bostad.

”Jag nöjer mig, under mina vistelser på Bofors och Björkborn, gerna med ett enkelt rum på ett hotel eller vid laboratoriet. Björkborn har jag ej låtit inreda för mig utan blott under förut­seende af besök som skulle finna fyra tomma väggar och en kaka bröd altför torftiga.”

Läs också: Karlskronas örlogsvarv — envis överlevare

Men trots sin korta tid i Bofors satte Nobel ett bestående avtryck. Bolaget kom finansiellt på fötter, vilket blev räddningen för hela den svenska försvars­industrin i ett prekärt läge. De strategiska investeringarna fick stor betydelse för Bofors möjligheter att till­godose behoven av försvars­materiel i flera neutrala länder inför första världs­kriget.

Och utan Nobel hade Ragnar Sohlman aldrig kommit till Karlskoga. Han förverkligade inte bara Nobel­stiftelsen och Nobel­prisens in­stiftande, utan grundade även 1898 dotter­bolaget Bofors Nobelkrut vid Björkborn för att utveckla de patent som Nobel tagit fram för olika spräng­ämnen och civila kemiska produkter.

Hela Karlskoga kom att leva upp och blomstra på det kapital och de uppfinningar som Alfred Nobel låg bakom. Ett arv som lever vidare i ett stort antal företag. Samtidigt har historien om Nobel själv blivit en turist­attraktion.

Nobel­museet är sedan 1982 inrymt i den gamla herr­gården, som successivt håller på att åter­ställas till den karaktär byggnaden hade på 1890-talet. Bland annat kan företag och sällskap hyra matsalen där Alfred Nobel och kung Oscar II åt lunch 1895. Ett stenkast bort ligger laboratoriet med utställningar som inkluderar Nobels original­utrustning. Och ännu görs fynd från Nobels tid på orten, berättar Hans Johansson.

– En dag mejlade en man och ville lämna över original­ritningen till herrgården. Den var komplett med de elektriska installationer som Nobel lät göra inför kunga­besöket. Nu hoppas jag på ett liknande fynd när det gäller Nobels fotografier, eftersom vi vet att han var väldigt foto­intresserad. Tänk om det på en vind någonstans står en låda med Alfreds egna glas­plåtar?

Läs också: Sandvik formades i hårt väder