Militärer, studenter och ordensbröder
Från 1840-talet och seklet ut dominerade punschen fullständigt den svenska borgerlighetens nöjesliv. Man satt med glasen i hand på punschverandor, åkte på utflykter med små punschångare, höll punschpatriotiska tal och åt ärtor med punsch. Man höjde sin bägare för kronprinsen, skandinavismen och moder Svea – och drack ständiga brorsskålar. Det enda tillfället man inte drack punsch var till kaffet, då drack man cognac.
Punsch blev militärens speciella dryck. Vare sig man var officer i den vanliga armén och hade åtskilliga schemalagda punschpauser, eller var frivillig i skarpskytterörelsen så stod alla i ett moln av arrak.
Punsch blev även ordensbrödernas fluidum. Ordenssällskapen upplevde nu sin storhetstid i landets alla städer. Par Bricole, grundat av bland andra Carl Michael Bellman, lät t.o.m. punschen spela en särskild roll i sina ritualer, och stormästaren och övriga styrelsen klättrade inför varje årsfest nedför trapporna till Cederlunds lager, i källaren till Stockholms slott, för att prova sig igenom sortimentet.
Men, allra mest älskad var ändå punschen bland studenterna i Uppsala och Lund. Studentnationerna började bygga egna hus, Wennerberg diktade sina gluntar, studentspex och studentikosa sällskap blomstrade – och studenterna drack nästan bara punsch. Som ungdomar idag kan dricka öl eller vin en hel kväll höll man sig endast till pubak, som det hette på studentspråk. Ofta delade man en kyrka (två punschhelor och två punschhalvor). Att man då inte talade om ölmage utan punschmage är helt följdriktigt. Hur firandet såg ut får vi en glimt av i Albert Engströms memoarer:
Man var nödsakad att följa någon av de många vaktmästare, som, dignande under bördan av med punsch lastade brickor, i jämn ström förflyttade sig från urkällan till avnämarna för att i lika jämn ström återvända med »lik» och cigarraska. Vid varje bord hölls tal för någon lycklig, som tenterat eller tagit examen. [– – –] En polsk riksdag kan icke ha varit livligare och mera öronbedövande, men här slogs man inte. Man hällde på sin höjd punsch på varandra, men icke av vrede utan av vänskap och embarras de richesse.
Under andra halvan av 1800-talet steg punschkonsumtionen ständigt och mot slutet av seklet drack svenskarna hela fem miljoner liter punsch per år. Samtidigt avtog brännvinsförsäljning kraftigt. Förklaringen låg i att borgerskapet ökat sitt drickande, medan övriga folket samtidigt blivit betydligt nyktrare.
Medan arrakspunschen upplevde sin höjdpunkt i Sverige under det sena 1800-talet, retirerade den i övriga Europa. Långsamt började den bli en rent svensk angelägenhet, men så hade det inte alltid varit.
Punschens själ
Ordet arrak kommer från det arabiska ordet för saft: Ar raq och är en beteckning på alkohol som i olika former används över stora delar av världen, från Östeuropa till bortre Asien. När det gäller punschbryggning så betyder arrak dock alltid bataviaarrak. I Indien hade sedan medeltiden ett risvin som kallades för arrak tillverkats. Under 1500-talet spred sig destilleringskonsten från araberna till Asien och det indiska risvinet började destilleras såväl i Goa som på Java i dagens Indonesien. Batavia är ett gammalt namn för Jakarta, men det var inte javaneserna som skötte tillverkningen. Arraken kom istället att tillverkas av kinesiska familjer boende på Java.
Edwards bästa Arraksdrinkar
Arraken framställs enligt en komplicerad metod i flera steg. Först tillverkas små risbollar som förjäses medan olika växtdelar och kryddor tillsätts. Senare tillsätts palmsaft och stora mängder sockerrör. Sammanlagt sker jäsningen i tre omgångar innan mäsken destilleras, vilket också sker i flera steg. Slutligen får arraken oxidera varefter den lagras på fat.
När européerna kom till Java på 1600-talet fick de höra talas om drycken och att de som drack den ansågs bli galna. Detta fick holländarna att genast börja forsla arrakstunnor till Europa. Renligheten vid produktionen lär ha varit usel: en europeisk resenär som inspekterade sockermelassen som skulle jäsas till mäsk, fann att man slängde ner allt möjligt i den ”halmhylsor, hönsvingar”; ja till och med ”ett par utslitna mansbeklädnader”. Det måste ha inneburit en rejäl vildjäsning, vilket kanske var avsikten – och det hela skulle ju ändå destilleras.