Under påskhelgen har jag vandrat på bruksgatan i Lövstabruk och njutit av den fantastiskt vackra 1700-talsmiljön. Ett besök på platsen rekommenderas varmt till den historiskt intresserade. Här kan man få sitt lystmäte på såväl kultur- som näringslivshistoria. Gå en guidad tur i herrgården, ät gott på det gamla värdshuset, släck törsten med lokalproducerat Leufstaöl , strosa i parken och köp hem äldre kulturväxter från orangeriet, föremål i järnsmide eller grillkol från en äkta gammaldags kolmila. Eller lyssna till någon av de högklassiga konserter som arrangeras – folkmusik eller musik för de högre stånden – med sång, nyckelharpa, orgel mm.
I Lövstabruk skapade den belgiske ätten De Geer svensk industrihistoria från tidigt 1600-tal. Med yrkeskunniga smeder från Vallonien, järnmalm från Dannemora gruva och träkol från de omgivande skogarna byggde finansmannen Louis De Geer upp Leufstabruk till Sveriges största järnbruk med omfattande exportverksamhet. Redan 1660 fanns där två masugnar och tre vattendrivna hamrar för vallonsmide. Utskeppningen av färdiga järnprodukter gick med fartyg från närbelägna Lövstabukten. Bruket utgjorde med tiden kärnan i ett helt imperium inom järnhantering med en rad uppländska bruk och stockholmspalats. Ägarna blev extremt förmögna och kom att tillhöra de rikaste i landet.
Den 25-26 juli 1719 brändes hela Lövstabruk ner av invaderande ryssar som skickats dit av Peter den store för att tvinga fram en fredsuppgörelse efter Karl den XII s död. Brukets innevånare fick fly hals över huvud och gick en svår tid tillmötes utan bostäder och stor knapphet på livsmedel. Dåvarande ägaren, brukspatron Charles De Geer byggde så snart som möjligt upp bruket igen med nya industribyggnader, arbetarbostäder, kyrka, brukskontor och förvaltarebostad och produktionen kom igång på nytt. Herrgården med flyglar nyuppfördes i sten i en stil som liknade den nedbrända karolinska herrgården av trä. Parken behöll sin 1600-talsutformning. Förutom industribebyggelsen som försvunnit, finns det mesta av 1700-talsmiljön kvar än idag. Att här funnits rikedom syns tydligt i den påkostade herrgården och dess direkta omgivningar med naturaliekabinett, vagnsamling och bibliotek med landets kanske förnämsta boksamling från 1700-talet. Idag är det Uppsala universitetsbibliotek som ansvarar för den. Kyrkans orgel, signerad Johan Niclas Cahman, är en riktig statussymbol. Med sitt originalverk från 1728 är den ett av Sveriges mest värdefulla historiska instrument. Att arbeta i järnproduktionen var krävande, tungt och smutsigt men också statusladdat. Genom sina speciella yrkeskunskaper hade smederna en särskilt framträdande position vilket bland annat kan ses i kyrkan där de hade de bästa platserna. Många av dem blev lomhörda av slamret från produktionen och fick sitta bra till för att kunna uppfatta predikan.
Lövstabruks sista smedja byggdes 1887 och var i drift till den 5 november 1926. Då lades det då aktuella lancashiresmidetslutligen ned och en storslagen industriepok var till ända. Kvarvarande äldre vallonsmedja revs en kort tid därefter. Numera förvaltas de flesta av byggnaderna i Lövstabruk av Statens Fastighetsverk och verksamheten i herrgården mfl byggnader bedrivs av Stiftelsen Leufsta som bildades 1986 och består av Tierps kommun, Uppsala läns landsting, Länsstyrelsen i Uppsala, Uppsala Universitet och familjen de Geer. Delar av Leufsta herrgårds inventarier har övergått i Nationalmuseums ägo. I Leufstaarkivet finns mycket material om vallonbrukens historia samlat för den som vill göra en riktig djupdykning.