Nobels öden och äventyr i Ryssland

Namnet Nobel förknippas både i Sverige och utomlands främst med Alfred Nobel. Det är naturligt med tanke på priset han instiftade. Många känner till att han var en framstående kemist och en skicklig affärsman. Men långt ifrån alla vet att uppfinningen av nitroglycerin som sprängämne, senare utvecklad till dynamit, gjordes i samarbete med hans snillrike far Immanuel. I dennes spår följde inte bara Alfred utan också hans bröder Ludvig och Robert, som till skillnad från Alfred gjorde karriär i Ryssland.

UNIVERSALSNILLE
Immanuel Nobel (1801–1872) var ett universalsnille: arkitekt, uppfinnare, ingenjör, konstruktör. Han byggde Sveriges första pontonbro, han ritade privatvillor, grundade Sveriges första kautschuk­verkstad och gjorde uppfinningar för försvar­smakten, bland annat vattentäta soldatränslar. Allt detta med bara några års skolgång i bagaget. Immanuel var en genialisk uppfinnare men en dålig affärsman.

År 1837 lämnade han Sverige för att undvika att sättas på gäldstugan efter en konkurs. Familjen – hustrun Andriette, sönerna Robert, Ludvig och Alfred och dottern Henrietta – blev kvar i Stockholm. Efter ett år i Åbo bosatte sig Immanuel i Sankt Petersburg, Rysslands huvud­stad. Den ryska regeringen visade, till skillnad från den svenska, stort intresse för hans ränslar, som när de fylldes med luft fungerade som pontoner till en bro över vilken en hel bataljon kunde marschera. Immanuel hade också utvecklat en undervatten­mina, som till skillnad från tidigare existerande modeller antändes via beröring och inte med galvanisk kabel. Den ryska regeringen köpte hans minpatent för en summa som motsvarar flera miljoner kronor i dagens penning­värde.

Försäljningen gjorde det möjligt för Immanuel att hämta över familjen och starta en mekanisk verkstad. Robert (f. 1829), Ludvig (f. 1831) och Alfred (f. 1833) saknade liksom fadern formell skolgång och utbildades i hemmet. De sattes i unga år i arbete hos fadern och utvecklades till goda ingenjörer och affärsmän. Under det så kallade Krimkriget 1853–55 fick verkstaden stora beställningar på både minor och ång­maskiner för den ryska flottan och familjen blev rik.

Men när kriget var slut drog staten tillbaka kontrakterade beställningar och verkstaden tvingades i likvidation. År 1859 återvände Immanuel och hustrun till Sverige. De tre sönerna blev kvar, med uppdraget att försöka rädda vad som räddas kunde av verksamheten.

Radio CfN #12: Nobelsamtal med Bengt Jangfeldt och Thomas Tydén

FABRIKÖR OCH REFORMATOR
Huvudansvaret för att rädda verkstaden lades på Ludvig. Tack vare det nobelska namnets goda rykte både i fackkretsar och i vissa regerings­kretsar blev konkursen mjuk och Ludvig kunde arrendera en liten maskin­verkstad som bland annat tillverkade vattenledningar, värmeelement, hjul och vagnaxlar.

Ett problem för den spirande men efter­blivna ryska industrialismen var bristen på inhemsk arbetskraft. En stor del av befolkningen var livegen och illitterat.

Under 1860-talet byggdes maskinfabriken ut och utvecklades tack vare beställningar från den ryska regeringen till en framgångsrik affärs­rörelse. En kvarts miljon mynnings­laddade gevär skulle byggas om till bak­laddare, och en stor beställning gick till Ludvigs verkstad. Uppdraget att tillverka nya bakladdade gevär gick också till honom och hans ryske kompanjon Bilderling. Det var ett omfattande och lönsamt uppdrag och Ludvig kunde köpa verkstaden som han arrenderade. Med åren utvecklades den till en av Rysslands största maskinfabriker.

Ludvig var inte bara uppfinnare och fabrikant utan också en person med starkt engagemang i industriella och sociala frågor. Han behärskade också ryska. Ett problem för den spirande men efter­blivna ryska industrialismen var bristen på inhemsk arbetskraft. En stor del av befolkningen var livegen och illitterat.

Kvalificerad arbetskraft hämtades från Sverige och det svensk­talande Finland. För att råda bot på problemet borde fabriks­ägare enligt Ludvig därför tvingas erbjuda arbetarna elementär skol­utbildning. Ett annat problem var dryckenskapen, som han på sitt eget företag fick bukt med genom att utbetala lönerna oftare än som var vanligt. För de högre tjänstemännen och ingenjörerna infördes ett vinst­delningssystem, som innebar att 40 procent av företagets vinst tillföll dessa. Åtgärderna var revolutionerande och skänkte Ludvig ett förtjänt rykte som industriell reformator.

En svensk teknikers äventyr i Ryssland

GREPS AV OLJEFEBER
Ludvig stannade kvar i Ryssland livet ut. Alfred, som utbildade sig till kemist, återvände 1863 till Sverige och flyttade snart utomlands för att bygga sitt dynamit­imperium. Robert var lika begåvad som bröderna men utrustad med ett otyglat temperament som ofta satte krokben för hans affärsplaner. Efter några år som chef för Nitro­glycerin­aktiebolaget i Stockholm återvände han 1870 till Sankt Petersburg för att hjälpa Ludvig med verksamheten där.

Samarbetet gick bra, men Robert ville helst ha en oberoende ställning och Ludvig uppdrog åt honom att leverera valnöts­trä till gevärs­kolvarna som tillverkades på hans vapen­fabrik. Men när Robert 1873 kom till Kaukasus, där valnötsskogarna växte, greps han i stället av oljefeber. Trakten kring Baku var flödande rik på olja och den ryska staten hade just släppt sitt mark­monopol och auktionerat ut oljelotter.

Robert var för sent ute för att köpa oljemark men lyckades med hjälp av Ludvig komma över en liten fotogenfabrik. Med den lades grunden till en av Rysslands största industriella framgångssagor: “Bröderna Nobels oljeaktiebolag”, eller “Branobel”(Bröderna Nobel), som det oftast kallades.

Världens första tankfartyg, Zoroaster, byggdes av Bröderna Nobel 1878.

Bakgrunden till framgången står att söka i Roberts affärssnille. Han identifierade genast hanteringens logistiska problem, nämligen transporten av oljan. Denna fraktades av åsnor i tunnor från olje­fälten till raffinaderierna i Baku. Sedan fördes den vidare på segel­fartyg via Kaspiska havet och Volgan till konsumenterna i Ryssland. Detta var både oekonomiskt och brand­farligt. Med hjälp av Ludvigs pengar byggde Branobel rörledningar (pipelines) från fälten till raffinaderierna och till hamnen, varifrån oljan fraktades vidare i tankbåtar, inte på segelfartyg. Världens första tankfartyg, Zoroaster, byggdes av Bröderna Nobel 1878. Dessa innovationer inom transport­hanteringen gav “Branobel” ett försprång före konkurrenterna som dessa aldrig kunde inhämta.

1880 lämnade Robert av hälsoskäl Baku och återvände till Sverige, där han avled 1896, samma år som Alfred. Ludvig dog två år senare. Familjen, som var ensamägare till maskin­fabriken och hade aktie­majoriteten i oljebolaget, var vid det laget mycket rik. Efter Ludvigs död övertogs verksamheterna av sönerna Emanuel och Carl. Den senare avled redan 1893 och därefter sköttes familje­företagen av Emanuel.

Så räddade Nobel Bofors (och Bofors Nobelprisen)

Han saknade faderns uppfinnar­snille men var en oerhört skicklig affärsman. Under hans ledning utvecklades det nobelska industri­imperiet till ett av Rysslands mäktigaste. Emanuel var liksom fadern en reformator på det sociala området. Bostäder och skolor för de anställda byggdes vid maskin­fabriken i Sankt Petersburg och vid oljefälten i Kaukasus, liksom skolor för deras barn. Under första världskriget omvandlades företagens lokaler till Röda korssjukhus.

SLUTET PÅ DEN RYSKA SAGAN
Nobelimperiet försvann i 1917 års revolutionsstormar, som svepte bort all privat affärs­verksamhet. Familjen Nobel tvingades lämna Ryssland, där man verkat sedan 1838. I Sovjetunionen försänktes namnet Nobel i total glömska, men efter kommunismens fall har det omvärderats i grunden. Om Nobelarna under Sovjetepoken beskylldes för att vara utsugare ses de numera som mönster­kapitalister.

År 1991 restes ett monument över Alfred i Sankt Petersburg och Ludvigs, Roberts och Emanuels insatser hyllas numera lika eftertryckligt som de tidigare fördömdes. I Baku har motorleden som löper genom staden döpts till Nobelprospekt. Först paria, sedan hjälte… ett ledmotiv i Rysslands historia. Alexander Solzjenitsyn, Andrej Sacharov, Iosif Brodskij – alla förvisade på Sovjettiden, numera statyer i ryska städer. Till samma elitsällskap hör familjen Nobel, vars “dissidentskap” inte var litterärt eller politiskt utan bestod i att de var snillrika entreprenörer och framgångsrika affärsmän.