“I GRÄSET
Icke jäkta, icke grubbla,
endast spegla med barnstor blick
himlens blåa skimmerbubbla
och varje slocknande ögonblick.
Icke längre hjärnan pina
med brännande tankars lyckojakt,
endast låta dagen skina
och böja sig för dess ljusa makt.
Kanske skall man icke tigga
lyckan om gunst med bön eller knot?
Kanske skall man bara ligga
stilla på marken och taga emot?”
Jag läser Erik Lindorms dikt från 1963 och slås av att ingen jäktar längre. Jäkt är något övergående, snabba löpsteg för att hinna med en buss eller för att komma till bion innan filmen börjar. I stället stressar vi. Stressen ligger som en hinna över tillvaron, alltid närvarande, och vi tycks ha accepterat den som en nästintill självklar del av livet.
Kanske var det lättare att ta itu med vardagshetsen förut, när den var kortvarig och tillfällig. I alla fall bedrev svenska försäkringsbolag i början av 1950-talet “antijäktpropaganda” genom det branschgemensamma Försäkringsbolagens Upplysningstjänst. Kampanjens motto var “Jäkta mindre = bättre hälsa, färre olyckor och större trivsel”. Om det gav någon reell effekt är oklart, men det är intressant att brådskan redan då ansågs förekomma överallt: i hemmet, på arbetet, i trafiken och på fritiden.
Läs mer om Femtiotalets jäktsjuka på webbplatsen Historien om Skandia!