Bakom ridån på operahuset

MEKANISKA VÄVSTOLAR I ENAT KUNGARIKE
Under 1800-talet skedde två för­ändringar som starkt kom att påverka verksam­heten för Peroni. Dels bytte man från manuella till mekaniska väv­stolar, vilket naturligtvis ökade till­verknings­hastigheten.

Dels enades kungariket Italien 1861, vilket öppnade marknaden betydligt för Lombardiets väverier och främjade möjligheten för vidare till­växt. Det var i början av 1900-­talet som man tog det första steget längs den bana som skulle komma att för­vandla det blyg­samma familje­väveriet till ett världs­berömt företag inom sin nisch: man började väva större dukar.

Läs också: Flygel med anor & unik klang

På så vis kunde varans slutmål bli betydligt mer intressant än en stickig madrass av halm eller tagel. De nya, stora dukarna kunde bemålas med främmande landskap i lysande färger, för att användas i en helt annan, minst lika italiensk industri: opera.

Opera, plural av latinets ”opus”, arbete, föddes i Italien 1598 med verket La Dafne av kompositören och sångaren Jacopo Peri. I det estetiskt upp­sluppna Venedig blev opera så populärt att hela 16 nya teatrar byggdes i staden 1637–1700.

Vid sidan om själva den musikaliska innovationen, som genom Giuseppe Verdi, Giacomo Puccini och Gioacchino Rossini med flera, under 1800-talet fick världen att sukta efter koloratur­arior och andra musikaliska känslo­utbrott, kom också en rad upp­finningar inom scen­konstens mekaniska och visuella del.

Säkert var det rent svindlande för sin tid när enorma scen­dukar i en hand­vändning för­flyttade teater­publiken från norra Italien till Nagasaki, Cypern, Peking, Jerusalem, Babylon och tillbaka igen, i operor som Madama Butterfly, Otello, Turandot, Nebukadnessar och Den tjuv­aktiga skatan. Dessa verk hade för övrigt alla sin ur­premiär på La Scala i Milano, då som nu en av världens absolut främsta opera­scener.

Det var under tidigt 1900-tal som väveriet Peroni fick äran att börja leverera sina bomulls­tyger till La Scala och Teatro Regio i Turin. Snabbt började man framställa även ylle och siden, som användes inom allt från scendekor till scenkläder. Sam­arbetet med La Scala medförde ett stort symboliskt värde och snart ville alla större teatrar i Italien begagna sig av textilier från Peroni.

Efter andra världs­kriget utsattes den italienska textil­marknaden för allt högre konkurrens, bland annat från Mellan­östern. Ett stort antal italienska väverier kom att läggas ned, men det hade Luigi Peroni inte en tanke på.

I stället lät han tillverka en ännu större väv­stol, som kunde tillverka hela 12 meter breda bomulls­dukar, och därmed skapa söm­lösa kulisser för teater­världen. Han började väva ett stort antal nya tyger, exempel­vis tyll, som var populärt inom teater­världen.

Expansionen var inte det enda vis på vilket Luigi Peroni gick mot strömmen. Vid ned­komsten av sin först­födde son 1955 hade han rentav brutit med familjens namn­givnings­tradition – alla Peronis familje­över­huvuden hade hetat antingen Luigi eller Claudio sedan företagets start – och givit sonen namnet Michele.

Att sonen skulle gå i faderns fotspår yrkes­mässigt rådde det dock inget tvivel om. Sedan barns­ben hade den unge Michele en enorm passion för teater­världen, och hans personlighet var enligt företagets utsago att likna vid ”en burlesk skåde­spelare”. Det skadade inte affärerna att den extroverte Michele snart blev en favorit bland allt från maskinister och ljus­sättare till rekvisitörer, kostym­designers och regissörer, Italien runt.

Michele var även tekniskt intresserad, och började efter sina många besök bakom kulisserna på Italiens teater­scener att skissa på mekaniska innovationer som under­lättade arbetet bakom scenen. Ytter­ligare befäste Peroni sin plats på opera­scenen genom Micheles finansiering av en ny opera­tidning, L’Opera, som 1998 följdes upp med syster­tidningen Musical!.

TIDIGA MED BRANDSÄKRING
Ett mindre iögon­fallande, men minst lika viktigt område, som teater­världen mindre fram­gångs­rikt hade experimenterat med sedan flera sekel tillbaka, var brand­säkring.

Elds­vådor var tyvärr ingen säll­synt före­teelse: Milanos Teatro Regio hade reducerats till aska 1776 efter en synner­ligen upp­sluppen karnevals­fest (varefter man lät bygga La Scala). Paris opera brann såväl 1763 som 1873, och 1881 brann operan i både Nice och Wien, med 150 respektive 400 döda.

Även under 1900-talet, då oljelampor hade ersatts av elektrisk belysning, utgjorde kabel­dragning, heta strål­kastare på eld­fängda ytor och allmänt dåligt under­håll av lokaler fort­farande brand­faror i Italien.

1936 hade Turin exempelvis förlorat sin Teatro Regio och så sent som 1981 hade La Scala drabbats av en brand intill den kungliga logen, och 1983 inträffade en fruktans­värd elds­våda i biografen Statuto i Turin som föran­ledde 63 dödsfall. Biograf­branden ledde till riks­omfattande protester, vilket i sin tur resulterade i nya italienska lagar som gjorde bruket av brand­säkra material obligatoriska i publika lokaler.

Peroni, som under Luigis styre hade lagt stor vikt vid just brand­säkringen av textilier, kom nu att få ett enormt övertag mot konkurrerande företag. Sedan Luigi drog sig tillbaka i mitten av 1980-talet och lämnade över takt­pinnen till Michele, har brand­säkerhet fort­sättningsvis varit ett av led­motiven inom Peroni.

Det var också Michele som lyfte Peroni från att kort och gott producera textil till att starta en ateljé­verksamhet som fick Peroni att själva börja producera färdiga gardiner, ridåer och kulisser.

Detta kunde inte ha skett utan assistans från Micheles hustru, Elisabetta, som kom från en familj med lång tradition inom sömnads­konsten. Hennes faster hade gått i sömnads­skola hos de tre berömda systrarna bakom mode­huset ”Sorelle Fontana”, och hennes far, faster och farbror drev ett kostym­skrädderi med 800 anställda.

Det gick så bra för Peroni att man 1998 kunde inviga en helt ny 5 000 kvadrat­meter stor fabriks­anläggning, som förutom kontor, produktions­avdelning och lager även innehåller en privat ”test­teater”. Det var dock bara två år senare, den 10 mars 2000, som katastrofen inträffade, endast ett hundra­tal meter från den nya fabriken.

Den 45-årige Michele omkom i en motor­cykel­olycka. Teaterfolk från hela världen reste till begravningen i Gallarate och från La Scala avgick en hel busslast. Micheles först­födde, Alessandro, var fort­farande för ung för att ta över företaget.

Läs också: En stilbildande affärskvinna

I stället var det för första gången en kvinna som klev in i ledar­rollen i Italiens mans­dominerade företags­bransch. Samma kvinna som knappa 20 år tidigare hade sytt upp Micheles första teater­ridå: Elisabetta Peroni.

I dag är även Micheles och Elisabettas tre barn verksamma inom företaget, och Alessandro Peroni som
i dag är mekanisk ingenjör, förmodas ta över företaget den dag Elisabetta, även känd som Betty, drar sig tillbaka.

Betty och hennes över 50 anställda till­handa­håller i dag upp till 12 meter höga bio- och teater­dukar, världens största projektions­dukar, cykloramor på flera tusen kvadrat­meter, scengolv i alla tänkbara material och mekaniska lösningar för allt från mode­visningar till OS-invigningar.

Genom ett samarbete med företag inom den amerikanska film- och teater­industrin har man på senare tid också tagit steget över till vita duken. Eller ska man kanske säga att man är tillbaka där man började – för det var ju så historien om Peroni inleddes 1792, med vävda vita dukar i en liten lombardisk by.

Läs också: Flygel med anor & unik klang