Ett franskt modehus i Stockholm

De flesta sveper med blicken förbi det hus vid Mynt­torget som leder in på Väster­lång­gatan, nu med texten Stockholms Stads Brand­försäkrings­kontor på hus­fasaden. Exteriören har varit helt oförändrad under de senaste 250 åren.

Hit flyttade 1775 ett modehus, som blev stadens bäst ihågkomna i och med att författaren Johan Ellers skrev om Madame Pauli i sin Stockholms­bok år 1800.

Kungl. Maj:t fick år 1775 en ansökan från en fransk kvinna, Barbara Suzanne Pauli, om att starta ett mode­företag. I sitt brev på franska beskrev hon att modets växlingar skulle ses som en njutning för samhälls­med­borgarna, samtidigt som modet utgjorde en viktig näring för staten. Hon anhöll om att sätta upp ett företag i Stockholm och hade därför redan anställt ett biträde.

Tanken med rörelsen var att hon skulle ta sig an unga flickor från Barn­huset, för att lära upp dem att tjäna sitt levebröd utan att ligga staden till last. De skulle kunna sy upp kläder efter modeller som hon fritt skulle importera från Frankrike.

Läs också: Augusta Lundin – först med det senaste

Om till­verkningen god­kändes önskade hon få privilegium att öppna butik och att hon som uppmuntran i sitt företagande skulle undandras beskattning. Här åberopades således både tull- och skatte­frihet, vilket måste uppfattats som utmanande mot stadens övriga borgare.

MOTSTRÄVIGT SKRÅ
Eftersom skrå­väsendet krävde bifall av de redan verksamma, remitterade Handels­kollegiet i Stockholm ärendet till Siden- och klädes­kram­societeten, vilken givetvis ställde sig negativ till en ny­etablering.

… [d]enna näring som hittills blivit här tillåten blott såsom ett medel för fattig, fast hederligt folks underhåll, har dock såsom befordrande yppighet aldrig ansetts värdigat för­tjäna uppmuntran, det Madame Pauli för sig begär, utan allenast blivit tåld, då den haft inländska idkare och drivits med hemgjorda ämnen …

Det intressanta var hur de konservativa männen i skrået, formulerade avslaget:

1) i staden fanns redan så många som ägnade sig åt nipper­handel att det var svårt att försörja sig,

2) ansökan om tullfrihet ansågs som äventyrlig,

3) man ansåg ”ombyte i moder skadlig”.

I oktober 1775 tillstyrker ändå över­ståt­hållaren ansökan, vilket fastslås i ett brev från Kungl. Maj:t. Barbara Pauli beviljas rätten att driva rörelse som tänkt, med reservationen att för undvikande av ”lurendrejeri och underslev” ska hon en gång om året visa upp en för­teckning över de modeller hon tänkt importera från Frankrike.

Orsaken till denna oväntade vändning i händelserna kan vi bara spekulera om. Kanske hade fru Pauli goda kontakter som talade väl för hennes sak hos över­ståt­hållaren.

Kanske fanns Kommers­kollegiet med på ett hörn och kunde återigen visa att man från stats­maktens sida ville bryta societeternas lokala etablerings­monopol såsom fram­gått många gånger tidigare. Detta exempel styrker fakta om att skrånas etablerings­monopol inte var oöver­vinnerligt.

Tillsammans med Marie Antoinettes frisör Léonard lanserade hon exempelvis de så kallade ”pouf”– frisyrerna, de höga pudrade frisyrer med fantasi­fulla dekorationer som blev populära i hela Europa.

INSPIRATION FRÅN PARIS
För Barbara Pauli fanns en förebild i Paris på 1770-talet, varifrån mode­drottningen Rose Bertin dikterade modet tillsammans med drottning Marie-Antoinette, inte bara i Frankrike utan i hela Europa. Bertin, som blivit föremål för flera bio­grafier, fångade upp de senaste trenderna inom mode, överdrev dem och presenterade dem sedan som det senaste.

Tillsammans med Marie Antoinettes frisör Léonard lanserade hon exempelvis de så kallade ”pouf”– frisyrerna, de höga pudrade frisyrer med fantasi­fulla dekorationer som blev populära i hela Europa.

Läs också: Hon skapade Nordens största industri

Madame Paulis Temple du Goût vid Mynttorget blev således modets hög­borg i Stockholm på 1770- och 80-talen. Hit kom de mode­intresserade för att dricka te eller kaffe på konditoriet en trappa upp hos fru Hollming, medan de funderade över vad de skulle köpa i mode­templet bredvid.

Barbara Pauli ägde och drev modehuset själv. Hon hade fått tillstånd, vilket innebar att hon ”ägde att tillverka och i öppen bod försälja allehanda Frun­timmers-grannlåt och Hufvud­bonader, emot vanlige utskylders ärläggande samt för de modeller hon från Frankrike hvart fjärdedels år ärna förskriva, en skälig tullavgift; hvaröfver en noga förteckning till Öfver-Directeuren av Tullarne, skulle ingifvas” enligt Elers (1800). Någon skatte- eller tullfrihet blev det emeller­tid aldrig tal om.

FRAMGÅNGSRIK
Ändå gick det bra för madame Pauli. År 1780 fanns hon med i taxerings­längderna på Norrmalm under rubriken ”Diverse­handlare”. Hennes skatte­inbetalningar var detta år så stora att endast en enda diverse­handlare på Norrmalm betalade mer.

Hon taxerades år 1780 till tre daler silver­mynt i ordinarie kontribution (stads­skatt) och två daler och tolv öre i avgift för att finansiera det nya Börshuset, samt tre daler i så kallad inkvarterings­avgift. Av stads­delens 36 skräddare var det bara två som nådde upp till samma taxering.

Läs också: Den bubblande Gula änkan

Hur det sedan gick för Barbara Pauli är inte känt. Men förmodligen hade hon vid starten för avsikt att, liksom Rose Bertin, få hovets damer och de kungliga som kunder från det när­belägna slottet. Kanske lyckades hon att förse dem med det allra senaste från franska hovet och Paris mode­salonger? Säkert kan framtida forskning ge oss svaret!

Madame Paulis etablering av Temple du Goût får ses som en historisk pionjär­insats när det franska modet var oerhört populärt. Det fick till följd att flera män kom att följa i hennes fotspår i mode­branschen i samma lokaler under de följande 150 åren.