Varför fick Jonas Sjöstedt stå oemotsagd med sina ord om ”vinster i välfärden”. Varför avfärdade man inte honom och förklarade att vinst är en förutsättning, inte bara för företag utan för all verksamhet, offentlig som privat.

Vi inser nu att näringsfrihet behöver motiveras allsidigt. Den borgerliga alliansen hade exempelvis inte förberett sina privatiseringar tillräckligt. För företag gäller till exempel inte offentlighetsprincipen, insynen blir därför begränsad. Om ett aktiebolag vill ta över en skola behöver detta inte granskas av Skolinspektionen, vilket krävs av andra utbildningsanordnare.

Detta förklarar hur koncerner plötsligt kunde driva skolverksamheter med tusentals elever, skolor som de lika plötsligt efter några vinstrika år lade ned, och därmed lämnade eleverna i sticket.

Varför hade regeringen inte byggt ett regelverk kring hur vinster skulle hanteras? Vem kunde ana att skattepengar avsedda till skolan i stället skulle försvinna till okända skatteparadis?

Här ligger nyckeln till framgången för Sjöstedts argumentering. Vinsterna i sig var inte problematiska, utan däremot den borgerliga regeringens bristande förmåga att leda de nödvändiga privatiseringarna i den offentliga sektorn så att de gynnade både medborgare och företag.