Jag kommer från en släkt av tjänstemän i det offentliga. Det där med att starta företag var närmast något suspekt: varför ta risker när man kan tjäna stat och kommun med en säker inkomst?

Så det var med många fjärilar i magen jag tog steget till eget i november 1996. Fyra år därefter fusionerade vi och startade ytterligare ett företag. För att 13 år senare grunda ett till.

Den viktiga insikten för mig nu är att det där med att startaföretag inte är så stor sak. Den riktigt stora risken tar jag först när jag ska anställa andra. Plötsligt tar jag ansvar – inte bara för min egen inkomst – utan också för andras möjligheter att försörja sig. Om det inte går bra för företaget – hur ska det då gå med deras hyror och amorteringar? Om den jag anställer inte gör ett bra jobb – hur går det då för alla kollegors försörjning?

Den som inte legat vaken om nätterna, orolig för sådana frågor, kan inte heller sätta sig in konsekvenserna av dagens regler om anställningsskydd. Det tar inte många minuter att skriva på ett anställningsavtal. Men det tar många månader att skiljas åt. Fattar jag fel beslut kan det betyda undergång. Därför drar jag mig i det längsta för att ge någon ett fast jobb. Och väljer hellre tillfälliga lösningar som inhyrning, projektjobb eller visstidsanställning. Eller bara avstår.

Vi ska med rätta fira näringsfrihetens 150 år. Men friheten att växa är idag en chimär – och det är synd.