Min fru åkte med bilen till däckfirman för att växla till vinterdäcken, kl 11 en vardag. Det var kö. Märkligt? Egentligen inte. I Solna finns en bra bit över 30 000 hushåll. Många av dem har en bil och många av dem väljer att låta en däckfirma sköta både förvaring och däckbyten. Då blir det kö i oktober och april.

Så såg det inte ut när jag växte upp på 1970-talet. Då hade alla en egen domkraft och fälgkors. Ett säkert höst-/vårtecken var alla män (för det var oftast män) som bytte däck på parkeringar och garageuppfarter.

En spaning som speglar den snabba ekonomiska utvecklingen de senaste fyra decennierna. En utveckling som i ett ord kan beskrivas som ökad arbetsspecialisering. Ett tecken är att vi köper fler tjänster, som i exemplen ovan.  Globalisering och teknikutveckling innebär att vi delar upp jobbet än mer mellan länder och mellan människa och maskin. Detta är en positiv utveckling – det är arbetsspecialisering (och tillhörande handel) som lyfter vårt välstånd.

I takt med ökad arbetsspecialisering förändras också företagens behov av kompetens och därmed också arbetsformer. Vi specialiserar oss så mycket att vi kanske inte passar in på en arbetsplats i decennier. Projektanställningar och paraplyliknande organisationer med underleverantörer blir vanligare. I denna utveckling ökar naturligt också enpersonföretagandet. Att det finns många enpersonföretag i dag speglar inte bara ett problem att få företag växer – utan också det faktum att ökad arbetsspecialisering skapar nya anställningsformer.

Och som sagt – arbetsspecialisering bygger vår tillväxt och vårt välstånd. Tyvärr är fortfarande mycket av politiken anpassad efter en tid när alla ägde en domkraft och ett fälgkors.