Erik von Arbin och Alexander Kreüger, båda verksamma i företaget v. Arbin & Co Teimport AB, hade tidigt på morgonen den 12 mars 1926 hjälpt sin kraftigt berusade kompanjon och delägare i företaget, Sixten Flyborg, in i en droskbil av märket Buick. Bilen stod då utanför von Arbins bostad på Kungsholms Hamnplan 3. När Kreüger småpratade lite med Flyborg, för att uppehålla bilens avfärd någon minut, placerade von Arbin en kraftig sprängladdning på bilens bakre del. Den var ansluten till en stubintråd med 90 sekunders brinntid. Strax innan bilen körde iväg antände han stubinen och chauffören Bror Strömberg hann köra upp till Hantverkargatan, göra en vänstersväng och därpå en högersväng och sedan fortsätta upp till krönet på Pipersgatan, innan explosionen inträffade. Chauffören överlevde mirakulöst men Flyborg avled omedelbart när bilen flög i luften. Motivet till mordet var de omfattande ekonomiska problem som von Arbin hade försatt sig i och som också påverkade den teimportfirma som han drev tillsammans med Flyborg. Erik von Arbin hoppades att Flyborgs livförsäkring skulle rädda både honom själv och företaget från ekonomisk ruin och konkurs.

Krigsskådeplats

Natten mellan torsdagen den 11 och fredagen den 12 mars klockan 3.13 förmärktes från Nya Polishuset å Kungsholmen en till ytterlighet kraftig detonation österut. Kort därpå blev ett ganska starkt eldsken synligt över Rådhusets södra del, vilket eldsken dock icke förefallit att vara så alldeles nära.

Kommissarie Robert Wahlström inledde med dessa ord sin första, 142 sidor långa, polisrapport om bilbomben. Den syn som mötte de första polismännen på platsen, tidigt på morgonen, liknade en krigsskådeplats eller en plats efter ett terrordåd. Den söndersprängda bilen hade kastats cirka 40 meter ner från krönet av Pipersgatan mot Kungsholmsgatan och då slagit av en lyktstolpe med en gasledning som efter explosionen stod och läckte ut gas. Längs med gatan hade hundratals fönster krossats av tryckvågen. Delar av bilen och den förolyckade personen hade spridits upp till 100 meter från platsen för detonationen. Polisens mest avgörande fynd i utredningens tidiga skede blev en växelsedel som man hittade i Flyborgs plånbok. Den var på 150 kronor och utställd av Sixten Flyborg och accepterad av Erik von Arbin. På växeln stod också von Arbins adress: Kungsholms Hamnplan 3. Tillsammans med droskchaufförens uppgifter om var han hämtat sin förolyckade passagerare ledde detta spår till att både von Arbin och Kreüger togs in för förhör redan på morgonen den 12 mars.

Pekade ut rival

I sitt första förhör med polisen valde Kreüger att neka till all kännedom om explosionen, men i stället nämna två bakgrundsdetaljer, vilka skulle bli viktiga för målets fortsättning. Det första var ett tidigare försök att mörda Sixten Flyborg i hans bostad på Karlavägen 56, vilket hade inträffat lördagen den 30 januari 1926. Det andra var att Kreüger pekade ut en för polisen tidigare okänd direktör vid namn Martin Ingvaldsen, som trolig gärningsman både för det första mordförsöket och det nu genomförda mordet. Direktörens motiv skulle ha varit att hans hustru Henrietta Ingvaldsen hade haft en sexuell relation med den mördade Flyborg. Det framkom först senare i utredningen, efter förhör med makarna Ingvaldsen, att även Kreüger var intresserad av direktörens hustru. Kreüger och Flyborg var alltså, vid tiden för mordet, rivaler i förhållande till Henrietta Ingvaldsen. Intressant i sammanhanget är också att makarna Ingvaldsen hade ett kriminellt förflutet som sträckte sig åtminstone tillbaka till 1913, då båda greps och dömdes, tillsammans med Henriettas bror Algot Mannerborg, för obligationsbedrägerier i Finland. I samband med utredningen av bilbomben på Pipersgatan var det inte heller känt för polisen att Martin Ingvaldsen just då var sysselsatt med spritsmuggling i stor skala, framförallt från Tyskland.

Vidlyftigt festande

Martin Ingvaldsen berättade i sitt förhör med polisen att han sommaren 1925 varit på en fyra månader lång affärsresa i Stockholms skärgård. Denna resa hörde ihop med hans verksamhet som spritsmugglare, vilket han dock av naturliga skäl inte nämnde för polisen. Han berättade i stället att det vid hans hemkomst efter resan, till bostaden i Sturepalatset på Biblioteksgatan 11, kommit till hans kännedom att hans hustru och en annan kvinna använt bostaden för ett antal sexorgier, där både män och kvinnor deltagit. Detta ledde till att han för en period lämnade sin hustru. Våren 1926 levde de dock återigen tillsammans. Henrietta Ingvaldsen berättade i sitt förhör att hon under en fest hemma hos von Arbin på Kungsholms Hamnplan i december 1925 blivit hotad med kniv av Kreüger. Anledningen var att hon ville gå hem till Sixten Flyborg, som inte var med på festen. Kreüger hade då huggit med kniven upprepade gånger i en korgstol och samtidigt sagt: ”Så skall jag göra med dig, om du vidare gör sällskap med Sixten.” Kreügers svar när någon i sällskapet reagerade på detta beteende var: ”Om jag älskar en kvinna, undanrödjer jag alla hinder.” Vid ett senare tillfälle trängde han sig in i Henrietta Ingvaldsens hem och kallade sig själv för hennes barns ”nya pappa”.

Det är tydligt i polisutredningen om bilbomben på Pipersgatan att samtliga personer som före mordet kände eller umgicks med von Arbin, Kreüger och Flyborg deltog i ett omfattande festande, dels i olika bostäder, men framförallt på restauranger och klubbar. En särskilt viktig roll verkar nattklubben Grotta Azzurra på Grev Magnigatan 5 på Östermalm ha haft. Den var känd i sin samtid för vilda nattliga partyn med jazzmusik, dans, illegal spritutskänkning och till och med kokain. Alexander Kreüger berättade också under utredningen för polisen att han missbrukade morfin och andra narkotiska preparat.

Erkännandet

Erik von Arbin väntade till den 17 mars innan han erkände mordet och Alexander Kreüger gjorde detsamma den 20 mars. Det framkom under utredningen att det första misslyckade mordförsöket på Flyborg, den 30 januari 1926, hade utförts av Alexander Kreüger. Han hade då använt en blydagg som han och von Arbin gjutit tillsammans. De hade under planeringen av mordet funderat på att döda Flyborg med cyanväte eller kokain – eller att helt enkelt kasta ned honom från Katarinahissen. Beslutet att använda dynamit på en bil kom de fram till eftersom de trodde att det skulle se ut som om bensintanken hade exploderat. Sin plan att kasta skulden på Martin Ingvaldsen, hade Kreüger presenterat för von Arbin redan före mordet. Denne beskrev sin egen sinnesstämning vid tiden för mordet, att han var försänkt i en sorts känslomässig dvala, och i samband med det även Kreügers förslag på alibi, i ett brev daterat den 24 maj 1926 till andre stadsläkaren Gustaf Hultkvist:

Inte ens när Kreüger på fullt allvar föreslog att vi såsom alibi för oss själva skulle gå upp till Ingvaldsen och hänga honom i takkroken för att det skulle se ut som om han begått självmord i ånger över dådet, och därigenom draga misstankarna från oss, vaknade jag upp.

Livstid men benådades

Både von Arbin och Kreüger dömdes till livstids straffarbete. Kreüger benådades på grund av sinnessjukdom den 10 maj 1937, men han blev kvar på sjukhus under större delen av andra världskriget. Hösten 1946 flyttade han in i en bostad på Rådmansgatan i Stockholm. Från 1951 och fram till sin död 1976 bodde han fyra trappor upp på Klubbacken 20 i Hägersten. Erik von Arbin benådades 1942 och avled i Vännäsby i Västerbotten 1983. Martin och Henrietta Ingvaldsen skilde sig våren 1928 då det framkommit att hon haft en sexuell relation med en tysk affärsmän som levde under falskt namn i Sverige. Han kallade sig Arthur August Borrmann men hette egentligen Robert Schultz. Skilsmässan ledde i sin tur till ytterligare en polisutredning där Martin Ingvaldsens spritsmuggling tillsammans med Robert Schultz kom i öppen dager.

Direktör Martin Ingvaldsen avled 1940. Henrietta Ingvaldsen blev under resten av mellankrigstiden i Stockholm känd som bedragerska, spritsmugglare och ekonomisk brottsling. Hon kallades i tidningar på 1930- och 40-talet för Madame X, Fru X och ”Hoppet”. Hon levde till 1957. Vid tiden för mordet på Sixten Flyborg kallades hon dock av de flesta för ”Dettan”. Hennes fullständiga namn var Antoinetta Henrietta Klementina Ingvaldsen (född Mannerborg) och våren 1926 var hon Flyborgs älskarinna, i ett problematiskt förhållande till sin man direktör Ingvaldsen, hett åtrådd av Kreüger, och av alla de här skälen en viktig pusselbit i fallet med den Piperska smällen, Sveriges första bilbombsmord.