Farfars morfar publicisten

”Janne”, kallad så av familj och vänner, föddes i Uppsala som enda barnet av slaktar­mästaren och borgaren Johan Gustav Björklund och hans hustru Sofia Charlotta. Han var elev vid Uppsala katedral­skola, en av landets äldsta skolor.

Fadern dog redan 1856 och modern gifte 1861 om sig med klädes­fabrikören Erik Beckman i Norrköping, vilket innebar en flytt till Öster­götland där Björklund fullbordade vad vi idag kallar för en gymnasial utbildning. Han återvände till hemstaden för universitets­studier 1863.

Johan Abraham hade uppenbarligen håg för studier då han studerade under lång tid; allra mest ägnade han sig åt estetik och litteratur, men också språk och historia. Hans engagemangs- och förenings­natur märks tidigt – han var kurator för Östgöta nation 1871. Han tvingades dock, av ekonomiska skäl, vid flera tillfällen avbryta sina studier och lämna lärdoms­staden för journalistiska strö­jobb i huvud­staden.

Efter några månaders arbete på ett par andra huvud­stads­tidningar fästes Björklund den 1 november 1872 till den tidning som han skulle vara trogen under hela yrkeslivet: Nya Dagligt Allehanda.

Högre studier var ännu en ekonomisk fråga i vårt land. På ett bevarat ark som synes vara ett utkast till hur han skulle meddela sin belägenhet för vänner och bekanta, och som också innehåller en samman­ställning och uträkning över hans alla utgifter, redogör han rörande för hur hans styvfader ”måste göra konkurs” och att ”Familjens obestånd nödgade mig då att afsluta mina studier”.

Men Björklund fullbordade till sist en examen och flyttade 1872 till Stockholm för att inträda i pressens tjänst. Efter några månaders arbete på ett par andra huvud­stads­tidningar fästes Björklund den 1 november 1872 till den tidning som han skulle vara trogen under hela yrkeslivet: Nya Dagligt Allehanda.

Tidningen hade då, sin korta livs­längd på ett drygt decennium till trots, under Karl Adam Lindströms ledning blivit landets ledande konservativa tidning. Ett av syftena med tidningens bildande var att utgöra en motvikt mot den för vår tid välbekanta Afton­bladet, som sedan den bildades 1830 hade blivit liberalismens främsta samhälleliga röst.

Läs också: Förlaget och prinsen

Björklund började sin bana på tidningen som kulturjournalist. Han var litteratur- teater och konstrecensent under signaturen ”Janus”, samma namn som guden med dubbelansiktet i romersk mytologi. Många är tidningarna som i personporträtt, i samband med att han fyllt jämnt, och i minnesrunor vid hans död, vittnar om hans kunskap och finkänsliga omdöme för dessa konstformer. I en minnestext ur en dagstidning står det att han på estetikens område besatt ”både finkänslighet och fördomsfrihet, vilket också gjorde honom mycket värderad i konstnärliga och litterära kretsar”. I grunden tycks han ha varit en estet.

Men Björklunds politiska intresse tog så småningom över. På den här tiden förde landets ledande tidningar mycket tydliga ideologiska linjer; själva nyhetsrapporteringen var ännu inte huvudsaken för journalistiken. Och Björklund rycktes in i tidens stridigheter.

Två centrala sådana var den ständigt pågående unionella konflikten (hur man skulle förhålla sig till den svensk-norska unionen) och tullstriden (de konservativa ville införa tullar för att göra utländska produkter dyrare och därmed reducera frihandeln, medan liberalerna å sin sida var frihandelsvänner). År 1878 blev han redaktionssekreterare och mellan 1891-1905 var han tidningens chefredaktör.

Det hände inte bara saker i yrkes­livet. År 1874, två år efter att Björklund knutits till tidningen, gifte han sig med Elin Rundstedt  Elin hade han lärt känna flera år tidigare i Norrköping. Men äktenskapet fick ett tragiskt slut; Elin dog tre år senare. Året efter hennes bort­gång, 1878, gifte Björklund om sig med hennes syster Hedvig.

Det arrangemanget kan tyckas märkligt idag, men det var ingen ovanlig lösning i en tid då man hade en mer pragmatisk syn på äktenskap. Äktenskapet tycktes dock verkligen ha varit präglat av kärlek – deras mång­åriga korrespondens, i stort sett helt bevarad, är öm och rik till inne­hållet, och Hedvig börjar nära nog samtliga brev med ”Älskade Janne”. Från Elin finns än idag en ljus hårlock bevarad som han sparade som ett minne, och som då den upptäcktes bland alla papper låg i en liten ask tillsammans med ett fotografi på henne.

År 1885 dog det första äktenskapets enda barn, Ivar. I ett av en rad kondoleans­brev skriver Karl Adam Lindström, den dåvarande chef­redaktören, hur han ”beklaga djupt och innerligt förlusten av den snälla gossen som tycktes arta sig så väl” och önskar att såren skall läka, ”fast de ännu blöder”. Hur djupt det såret satt vet vi inte, men tiderna blev ljusare och med Hedvig fick Björklund tre döttrar.

Läs också: Peder Herzog förvandlade den svenska förlagsbranschen

Vad Björklund skrev om unionen eller tullfrågan är knappast av något allmän­giltigt intresse idag; hans åsikter skiljer sig inte från vad många av då­tidens konservativa tyckt och sagt. Vad som däremot kan vara värt att säga några ord om är hans insats gällande pressens organisation – hur han arbetade för att skapa och förbättra den.

Björklund levde i en tid då den svenska pressen ännu var ung och mycket fanns att göra och utföra. Under hans yrkes­karriär utökades antalet tidningar och antalet tidnings­läsare mycket drastiskt; det var en pressens guld­ålder. Och vad beträffar utvecklingen av pressens organisationer, bidrog han väl.

Björklund tillhörde den lilla krets som på Mosebacke en sommar­kväll 1874 stiftade publicist­klubben, som idag vuxit till en välkänd och central journalistisk organisation. Han var vid upprepade tillfällen dess ordförande och styrelse­ledamot, han förde klubban vid dess 25-års-jubileum och var närvarande som ålder­man vid dess 50-årsfest. Omsider blev han även dess heders­ledamot.

Bland en rad publicistiska organisationer han var med och startade kan vidare nämnas Svenska telegram­byrån, Sveriges första nyhetsbyrå, bildad 1867, där han mellan 1906-1908 var direktör. 1921 uppgick telegrambyrån i vår tids TT. Slutligen kan nämnas att han var en av stiftarna och sedermera ord­förande (från 1905) för den ännu i vår tid bekanta Press­byrån.

Pressbyrån var ett bolag som bildades ur Svenska telegram­byrån, och hade som uppdrag att sälja lösnummer av tidningar vid järnvägs­stationer. Från början var det mest åter­försäljare och bara ett fåtal kiosker, men förhållandet förändras med tiden.

I vår tid kan man fortfarande komma över en hel del tidningar på Press­byrån, men tidningarna utgör, som bekant, bara en del av utbudet. I en minnes­runa vid Björklunds död står det att ”hela den svenska tidnings­manna­världen står i stor tacksamhets­skuld” för hans gärningar vad gäller pressens organisation.

Som litteratur­anmälare, sedermera känd publicist och som ständigt aktiv i pressens organisationer kom Björklund i personlig kontakt med några av landets ledande politiska gestalter och kultur­personligheter. Bland slump­artat bevarade brev i hans skriv­bord, som familjen gick igenom vid hans bort­gång, finns inte mindre än fem där August Strindberg står som avsändare.

Andra brev är signerade Selma Lagerlöf, Carl Larsson, den folkkära akvarell­målaren, och stats­minister Hjalmar Branting. Av dessa kan det vara av kuriöst värde att säga något om breven från två av brevskrivarna, Strindberg och Lagerlöf.

Strindberg hade hört till publicist­klubben 1876-1880 och där kommit i kontakt med Björklund, men de hade lärt känna varandra redan under Uppsala-tiden. Breven, som nått Strindberg­samlingen genom kopior och alltså inte är några nyheter, innehåller inga märkvärdigheter eller sensationella avslöjanden.

Några innehåller teater­notiser som Strindberg var mån om att få in i tidningen. Det sista brev som Strindberg sänder är ett tack för en personlig hyllning på 60-årsdagen, där Björklund uttrycker en stor beundran för Strindberg och kallar sig själv för ”en gammal vän från ungdomsåren”.

Björklund förekommer för övrigt vid tre till­fällen i Strindbergs Ockulta dag­boken, den famösa dagbok han förde från 1896 till 1908; vid ett tillfälle förekommer han som förbi­passerande i en Strindbergsk dröm.

Strindberg börjar med orden ”Gamle vän!”. Till sina döttrar, har min farfar berättat, sade Björklund vid något tillfälle att han tyckte att det var märkligt att Strindberg och han aldrig blivit ovänner, som nästan alla andra vänner från ungdomen. Han hade heller aldrig blivit porträtterad i något samman­hang – det brukade ju bli nid­porträtt. Björklund förekommer för övrigt vid tre till­fällen i Strindbergs Ockulta dag­boken, den famösa dagbok han förde från 1896 till 1908; vid ett tillfälle förekommer han som förbi­passerande i en Strindbergsk dröm.

I brevet från Selma Lagerlöf, där hon tackar redaktören för hans gratulationer på hennes födelse­dag, kallar hon honom för ”min förste prisdomare”. Och med det menar hon just precis vad det står.

Den numera nerlagda tidningen Idun publicerade ibland skön­litterära texter. År 1891 hade man en roman­tävling där en jury fick utse vinnaren. I juryn om tre hade man placerat Björklund. Vem som vann tävlingen, och fick sina första fem kapitel publicerade i tidningen? Just det. Selma Lagerlöf, med den hyllade debut­romanen Gösta Berlings saga, än idag läst och älskad av många.

Janne fortsatte långt in i sitt liv, även ett gott stycke efter att han lämnat sin tidning, att engagera sig i pressens organisationer. Han var helt tydligt en verksam­hetskär man. När han dog 1931 var han 87 år gammal.

Några år senare, 1944, gick även hans tidning i graven; den köptes av Dagens Nyheter som ett led i bildandet av Expressen Under sina senare år kunde han verkligen, som några dags­tidningar gör gällande, göra skäl för epitetet ”pressens grand old man”.

Han vilar på Stockholms norra begravnings­plats till­sammans med hustrun Hedvig, som gick bort fyra år före honom. Men han är i somligt ännu levande. Det finns en stor samling brev och papper bevarade, och möbler han ägde står i två av hans barn­barns­barnbarns hem. Hans tilltals­namn, Johan, har även det fortsatt att gå i arv.

Läs också: Ett busigt original