När britterna strax före midsommar 2016 beslutade sig för att nu fick det vara nog, nu ska vi ut ur EU (eller kanske med imperieperspektivet, ”nu får EU lämna UK”), var det många i den svenska debatten som uttryckte både förvåning och ilska över att Brexit-sidan drog det längsta strået i omröstningen.

Från svensk horisont var det lätt att ta sig för pannan och fråga sig om det kyliga brittiska resonerande helt över-Trumpats av dagens tillspetsade retorik och promiskuösa förhållande till fakta. Det var i så fall ett tecken på att minnet är kort.

Ur arkivet: Systembolaget frimärkskampanj

EU hotar vår suveränitet! Vi förlorar beslutanderätten över viktiga frågor! Storpolitikens hejdukar i Bryssel kommer att bestämma över våra arbeten, vår mat och … och … vårt snus!

Så kunde det låta när debatten om Sveriges inträde i EG, idag EU, pågick i början på 1990- talet. De första stegen mot ett medlemskap togs 1990 när regeringspartiet Socialdemokraterna meddelade att de kunde tänka sig ett medlemskap, det andra när Ingvar Carlsson lämnade in Sveriges medlemsansökan 1991. Tre år senare, i juli 1994, skrev en ny statsminister, moderaten Carl Bildt, under Sveriges anslutningsfördrag.

Men då återstod fortfarande ett viktigt steg innan Sverige skulle kunna gå med.

De politiska partierna var officiellt för ett medlemskap, utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet som var emot. Men både inom partierna och runt dem fanns anhängare av båda linjerna. För att kunna gå vidare skulle folket få säga sitt i en rådgivande folkomröstning den 13 november 1994.

Ur arkivet: ”Livsglädjens land”

Inför omröstningen mobiliserade båda lägren alla sina krafter. I och utanför medierna debatterades möjligheter och risker med ett medlemskap friskt, ofta med argument snarlika dem som användes i Brexit-kampanjen.

Diverse Ja till EU kampanjföremål, bild ur Svenskt Näringslivs arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Som medlem skulle Sverige få inflytande och medbestämmande, inte bara komma som gäst till det dignande EG-bordet. Sa Ja.

Som medlem skulle Sverige tvingas anpassa sin lagstiftning till det sämre på många punkter där vi låg längre fram än EG-länderna — till exempel kring alkohol. Sa Nej.

En hätsk debatt, som det ofta blev, är en sak, men vissa grupper klarade inte alls av att föra demokratisk debatt. Så var fallet i bland annat Västerås, där Ja-sidans kampanjkontor gång efter annan utsattes för skadegörelse. Ansvarig för Ja till EG-kampanjen i Västmanland var Anders Edholm, idag på Svenskt Näringsliv.

– Skadegörelsen förekom på flera ställen, men Västerås var värst utsatt. Under en period var det glaskrossningar varje vecka, berättar han.

Ur arkivet: von Rosens pokal

Bland de föremål som kastades in igenom fönsterrutorna fanns stenen på bilden, en ansenlig pjäs som idag finns i Ja till EG-kampanjens arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria. Mer vanliga morgonfynd bland glaskrosset på kontoret var vanliga gatstenar.

– Det blev väldigt dyrt i längden, våra försäkringar slutade gälla, till sist fick vi byta till okrossbart glas. Men det allvarligaste i sammanhanget var att det inte bara handlade om skadegörelse, utan att det var en demokratisk process som angreps. Skadegörelse ska aldrig förringas, men det blir ännu allvarligare när det handlar om ett försök att tysta den ena parten, säger Anders Edholm.

Ja till EU kampanjkontor i Östersund, u. å. Bild ur Svenskt Näringslivs historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Så småningom greps ett antal personer för skadegörelsen, personer som visade sig utgöra en liten, extrem klick av Ung Vänster i Västerås. Resultatet i folkomröstningen beskrivs ofta som väldigt jämnt: 52,3 procent till ja-sidan och 46,8 procent till nej-sidan. Det svenska stödet för inträde var trots allt starkare än det brittiska för utträde: där fick lämna 51,9 procent, medan stanna hamnade på 48,1.

Varannan vecka, direkt i mejlen.