En teckningstävling skulle få barn och ungdomar att få upp ögonen för de hantverksyrken som tappat mark på 1940-talet.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 1 2018.
En teckningstävling skulle få barn och ungdomar att få upp ögonen för de hantverksyrken som tappat mark på 1940-talet.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 1 2018.
Från medeltiden och framåt var hantverkarna en gynnad elit inom borgerskapet. Yrkeskunskaper och företagande fördes vidare från generation till generation enligt ett strikt reglerat skråsystem. Det var eftertraktat och svårt att komma in. Men begynnande industrialisering och mångårig social debatt tryckte på för förändring. Så kom utvecklingen mot näringsfrihet igång och skråväsendet avskaffades 1846. Rigorösa villkor för anställning av lärpojkar, krävande regler för gesällvandringar, mästerstycken och inskränkningar i den personliga friheten för yrkesval togs bort. Ambition och talang fick nytt svängrum och det blev upp till var och en att bli hantverkare och även företagare.
För att säkra en fortsatt hög kunskapsnivå utfärdades en kunglig förordning om att hantverksföreningar skulle inrättas i städerna. Föreningarna skulle bland annat medverka vid kompetensprövning av blivande mästare och snart tog de också på sig att stimulera återväxten inom hantverket. Successivt kom dock andra yrkesbanor att få större dragningskraft. Flera hantverk försvann praktiskt taget. 1947 firade Stockholms stads hantverksförening (idag Hantverkarna Stockholm) högtidligt jubileum med fest i Gyllene salen och en storslagen hantverksutställning på Nordiska museet under parollen ”Skråväsendet upphör och näringsfrihet kommer”.
Efter 100 år av samhällsutveckling hade man tappat mark rejält i konkurrens med industrin och föreningen ville göra något extra för att visa att hantverkarens arbete fortfarande var oumbärligt, fastän så mycket kom från fabriker. Man hade redan tagit fram ”propagandabroschyrer” om hantverksutbildningar till unga. Nu utlyste man en teckningstävling och hoppades att barn, föräldrar, lärare och press skulle få upp ögonen. Viktiga argument var att den som har yrkeskunskaper kan räkna med fortlöpande utveckling, goda inkomster och klarar sig bättre mot arbetslöshet. De högsta klasserna: 6, 7 och 8 i Stockholms 50 folkskolor bjöds in.
Teckningarna skulle avbilda ett lockande yrke och visa en aktiv hantverkare i sin verkstad eller ute på en arbetsplats. Det var inte bara konstnärlighet som belönades utan också hur väl tävlingsbidraget visade förståelse för det avbildade yrket. Priser delades ut både enskilt och som lagpris till klassen. Belönade teckningar ställdes ut i hantverksföreningens lokaler och pressen bjöds in. I dag, 70 år senare, finns teckningarna kvar i arkivet, som färgstarka tidsdokument samtidigt som diskussionen pågår om nyrekrytering till hantverket. Behovet av yrkeskunnande är fortsatt stort och begreppet ”mismatch” används ofta om bristande överensstämmelse mellan arbetsmarknadens efterfrågan och kompetensen hos dem som söker jobb. 1800-talets goda intentioner till trots är balansen inte uppnådd.