Tanken på en vattenled mellan Vänern, Vättern och Östersjön hade diskuterats i flera hundra år – men det var efter sin Afhandling om canaler genom Sverige, som statsrådet och sjömilitären Baltzar von Platen fick kungens uppdrag att bygga kanalen.

När den invigts kunde man nu färdas per båt hela vägen från den svenska västkusten, via Trollhätte kanal och Göta älv till Vänern, där Göta kanal sedan tog vid så att man kunde fortsätta skeppas till svenska östkusten. Det var genare än att färdas runt landets södra udde – och dessutom slapp man betala tullavgifter till dansken nere vid Öresund.

Det finns många siffror som beskriver kanalen. Till exempel är nivåskillnaden mellan dess högsta och lägsta punkt 91,8 meter. För att hantera det krävs totalt 58 slussar. Det finns även två akvedukter, där båtarna färdas på vattenfyllda broar över land.

Flottarna byggde svensk träindustri

Av dess 190 kilometer består mycket av mindre sjöar, men nästan hälften, 87 kilometer, är grävd kanal. Det krävdes 58 000 soldater från 16 regementen som sammanlagt gjorde sju miljoner dagsverken om 12 timmar för att gräva kanalen. Den grävde de för hand med plåtskodda träspadar. Hela projektet, som pågick mellan 1810 och 1832, kostade nio miljoner riksdaler – vilket motsvarade drygt 12 miljarder kronor, i 1995 års penningvärde.

Det finns även många ord som beskriver Göta kanal. Vissa kallar det för ”det blå bandet”, för den vackra vattenvägen som binder ihop Sveriges två kuster. Fast ibland kallas den för ”skilsmässodiket”, för alla de gräl som uppstår mellan alla äkta par på båtar under slussningarna. Eller ”styrmans fasa” för de många krångliga krokarna. Men en snabbåtstävling, likt den som beskrivs i filmen ”Göta kanal” från 1981, har aldrig anordnats. I alla fall inte enligt de officiella historieböckerna.

Panamakanalen badade i svenskt ljus