I Vanadislunden, längts upp på Sveavägen, sticker en trivsam gul träbyggnad med brutet tak och ett mindre rött hus av mot sin omgivning. Det är malmgården Cedersdal, från 1700-talets början med den sista av landets lador för torkning av tobaksblad och är platsen bakom lucka 3 i vår julkalender.
UR ARKIVET AV: Eva Ersson Åbom 2017-11-30
Lucka 3: Den gula villan på Sveavägen 154
DELA
År 1365 kallas platsen Löghoboda i ett brev till Albrekt av Mecklenburg. 1809 till 1839 drev Peter Cedersgren en handelsträdgård och storskalig tobaksodling på den omgivande marken. Cedersdal har gett namn åt den näraliggande gatan och i sluttningen ovanför ligger Cedersdalsgatans hus, byggda 1919 som nödbostäder. Idag är malmgården en sista påminnelse om en viktig näringsgren från förr.
Tobaken blev populär när den introducerades i Sverige och med stöd av utdelade statliga privilegier för s k tobaksspinnerier började det växa fram tobaksfabrikation redan på 1600-talet. Med 1700-talets merkantilistiska synsätt skulle landet så långt möjligt prioritera inhemska näringar och det blev viktigt att förebygga råvaruimport. Från detta kom tanken att Sverige, trots sitt ogynnsamma klimat, skulle bli självförsörjande på råtobak. 1720 tog Kommerskollegium på sig att driva fram tobaksodling och började tillhandhålla frö och odlingstips. Kung Fredrik I krävde fram tobaksplantager i de flesta svenska och finska städer. Kvinnor, barn och latrinöverskott skulle nyttiggöras i arbetsintensiv och näringskrävande tobaksodling.
Här kan du se var i Stockholm vi befinner oss
På landsbygden skulle man ägna sig åt livsmedelsproduktion. Steg för steg begränsades tobaksimporten men besvärande smuggling från Norge och Ryssland fick statsmakterna att införa skyddstullar. Trots att kvaliteten aldrig blev så god som önskat användes 1760 svensk råvara till tre fjärdedelar i produktionen. Tobaksfabrikanterna tvingades starta egna odlingar för att få fram tillräckligt med råvara. Större delen av den svenska skörden gick till snus och fabrikerna växte upp längs kusterna för snabb leverans av färskvaran. I Stockholm, som hade särklassigt störst tillverkning av tobaksvaror rådde underskott och fabrikanterna måste köpa in råtobak från många andra håll.
På 1890-talet stod staden för 300 av de ca en miljon ton som landet producerade. När staten 1915 införde tobaksmonopolet fick man fortsätta att odla men nu fanns det bara en möjlig köpare som helt kunde styra priset. Fler och fler lade då ner sin verksamhet men i Stockholmstrakten pågick tobaksodling ända fram till 1939.