Utförandet är lite mer fyrkantigt än dagens, och chokladbitarna är avbildade i teckningar, inte fotografier. Men körsbäret i likör finns där, liksom trillingnöten och krokanttryffeln. Aladdinasken från början av 60-talet är klart och tydligt av samma sort som dagens.

– En chokladask, då var det jul eller presentdags, minns Centrum för Näringslivshistorias ekonomichef Yvonne Dahlqvist.

Ändå är Aladdinasken på skrivbordet en symbol för pralinernas demokratisering under efterkrigstiden. Ursprungligen tillverkade Marabou alla sina praliner för hand, och sortimentet var mycket stort. De såldes i lösvikt eller styckvis i specialbutiker. Men vid tiden för andra världskriget stramades Marabous attityd upp. Man kraftsamlade kring de 18 mest populära pralinvarianterna, effektiviserade tillverkningen och började förpacka dem i askar – Aladdinaskar – tillverkade av Åkerlund & Rausing. Därmed kunde priset också hållas nere. Yvonne Dahlqvist har inget minne av att hon köpt någon Aladdinask på bio. Ändå är kvartskilovarianten faktiskt framtagen just för att vara så hanterlig att den kan öppnas och hanteras i biosalongens mörker.

Några av pralinerna i asken borde kanske kulturskyddas i sig. Den med körsbär vittnar exempelvis om trettiotalets konfektkultur, då nästan hälften av sortimentet bestod av bitar fyllda med frukt eller likör. Trillingnöten är en liknande klassiker, den har till och med sin egen unika produktionslinje. Asken är egentligen en kubikdecimeter upplevelsehistoria.