Mycket tyder på att uppfinnaren av sparken, nordbornas unika fortskaffningsmedel, var en kvicktänkt norrbottning som pendlade till exempelvis ett sågverk under 1800-talets mitt. Om så var fallet är sparken alltså en oväntad biprodukt av industrialiseringen. Enligt sparkkännaren Göran Rosander var Norrbottens-Posten först ut med att rapportera om det egendomliga fordonet i en notis den 14 mars 1872:

På elfwen och fjärdarne är föret i synnerhet utmärkt, och utom en mängd åkande ser man i synnerhet på elfwen dessa för wår ort egendomliga fordon, som kallas ”sparkstöttingar”, ett slags kälkar, som framdrifwas derigenom, att en person, som står bakpå medarne, då och då sparkar till med endera foten. Med dylika fattigmanhästar kan man ”åka” mycket fort, och framskaffa ett litet lass[.]

Segertåget gick raskt ner genom landet, och i Stockholm bildades den första sparkstöttingsklubben 1888. Föreningar som AIK och Djurgården hakade snart på den nya flugan och anordnade tävlingar fram och tillbaka till Uppsala och Södertälje. På Nordiska spelen 1905 var distansen 40 kilometer, men föret lär ha varit sisådär – deltagarna fick snarare tävla i att bära eller släpa sparkarna i mål.

Motorcyklar och blixtlås

KLASSISK KNORR FRÅN ORSA
Det stora genombrottet dröjde ändå till en bit in på 1900-talet. Efter en ovanligt lyckosam vurpa lär den självlärde mekanikern Erik Timander i Orsa ha fått snilleblixten att använda fjäderstål i medarna i stället för trä. Glidet blev bättre och sparken gick att styra. Den klassiska Orsasparken med sin karakteristiska knorr längst fram på medarna var född.

Runt 1910 drog Timander och kompanjonen Anders Bertas igång storskalig tillverkning. Under decennierna som följde växte fabriken och förvandlades från Bertas & Co via Järn-Birger till Orsa Spark AB. Samtidigt dök konkurrenter upp över hela landet, från Malmö i söder till Skellefteå i norr, och 1920 hade Sverige 19 större sparktillverkare. Ofta var produktionen knuten till snickeri- eller skidfabriker, men också mindre cykelverkstäder lär ha tillverkat sparkar vid sidan om.

Sportlovet – från kolransonering till friluftsliv

Snart blev Växjöfirman J. Malmqvist & Son den största aktören på marknaden med försäljningssuccén Växjösparken, ett något enklare alternativ till Orsasparken. Från blygsamma 790 exemplar startåret 1921, formligen exploderade produktionen. Kulmen nåddes 1948 med 135 000 sparkar.

FRÅN VÄXJÖ TILL VANSBRO …
I dag är läget lite annorlunda. I princip all tillverkning i landet sker vid det lilla familjeföretaget Vansbro Sparkfabrik, och Växjösparken har blivit en Vansbrospark. Under några hektiska höst- och vintermånader tillverkar man som mest 7 000 exemplar, en bråkdel jämfört med 40-talets boom. Behöver inte folk sparkar längre? Eljan Bertilsson, vd på Vansbro Sparkfabrik, ler klurigt innan han svarar: – Nja, det har väl snarare med livslängden att göra. Folk ärver ju sin spark efter mormor eller farmor. En dyr bil förväntas inte hålla i flera generationer, men en spark för en tusenlapp ska hålla hur länge som helst.

Eljan berättar att det var bilens genombrott som fick efterfrågan att minska. Sedan 50-talet har försäljningssiffrorna dalat till dagens ganska konstanta nivå. Men nu i klimatorons tider har sparken klara konkurrensfördelar enligt fabrikör Bertilsson: – Sparken kräver ju inget drivmedel, förutom din egen hamburgare då förstås. Dessutom är den en produkt som inte kräver transporter över hela jordklotet. Fjäderstålet kommer från Boxholm och björken har växt i Småland.

Prylen: 102 bitar stålhård precision

Men hur hamnade tillverkningen hos Eljan? Tillbaka till historien: Smålandsfirman J. Malmqvist & Son höll sig trots minskad efterfrågan länge kvar på banan. På 60- och 70-talet fanns det bara en konkurrent att tala om, Orsa Spark AB. Men snart fanns inte heller det anrika dalaföretaget kvar – från 1982 tillverkades såväl Orsa- som Växjösparkarna i Småland. Ändå var kampen mellan de två sparklandskapen Småland och Dalarna inte slut. Cykeltillverkaren Monark-Crescent i Vansbro gav sig in i leken och tog över J. Malmqvist och Son 1986.

… TILL ÄPPELBO
Åtta år senare sålde Monark sparktillverkningen, som nu i stället kom att drivas i familjeföretaget Vansbro Sparkfabriks regi. Sedan 2002 huserar företaget i grannorten Äppelbo och drivs av Eljan Bertilsson. Sortimentet är ett koncentrat av Sparksveriges storsäljare under de senaste hundra åren: Orsasparken har hittat tillbaka till Dalarna, även om den tillfälligt tagits ur produktion. Växjösparken går, som nämnts, numera under namnet Vansbrosparken och är företagets flaggskepp. Som ett praktiskt komplement för den bilburna eller trångbodda finns den hopfällbara Dalasparken i stål – ett förvärv från en tillfällig uppstickare på marknaden.

Träleksaker från Osby

Även om Eljan är den enda tillverkaren i Sverige har han konkurrenter. Finnarna är störst på spark numera, och E.S. Lahtinen Oy vill gärna se norra Sverige som sin marknad. Deras klassiska Esla har också många år på nacken, men är lite spensligare och färggladare än sina svenska kollegor – i Sverige är det bara barnsparkar som går att få i annan färg än klarlackad björk.

På Vansbro sparkfabrik har man införskaffat en lite annorlunda Esla i studiesyfte. Den är försedd med hjul och liknar mest ett slags rullatorspark. Några norska varianter syns däremot inte till. Men de finns. Enligt Eljan har norrmännen utvecklat en egen smak som skiljer sig från både den finska och den svenska: – De norska sparkarna har en helt annan framvagn. Tänk dig kofångaren på en gammal T-Ford så förstår du vad jag menar: i stället för en rak pinne har de ett rundat plattjärn där fram. Men man vänjer sig väl vid sitt eget, för norrmännen tycker att våra modeller är alldeles för spetsiga.

ALDRIG DÅLIGT FÖRE
Eljan åker en runda i fabrikslokalen på rullator-Eslan medan han berättar om sin syn på framtiden. Motor hade varit kul, men året runt-tillbehör är en mer realistisk väg att gå, menar han. Alla som någon gång har fått styret i magen vet att sandning och sparkåkning är oförenligt; men med hjälp av dagens plastmedar eller extrahjul är sparkföret aldrig dåligt.

I dag kan man faktiskt tala om sparken som ett multifordon – sommar som vinter. Ändå är det inte mycket som har hänt med designen under det sekel som har gått sedan Orsasparkens medar förseddes med fjäderstål. Den djärvaste utmanaren, enmedingen ”monomeden” från 90-talet, blev en prisbelönt försäljningsflopp. Man vänjer sig väl vid sitt eget, precis som Eljan säger – sparken kommer säkert att se likadan ut i 100 år till. Nord- och mellansvenskens snösolstol, vintercykel, rullator, barnvagn, packåsna och raggarbil lever vidare, på glid eller ej.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!