OLIKA HANTVERKSTRADITIONER
Att det var just byn Bergkarlås som blev ett centrum var knappast någon slump, men det innebär inte att dalahästarna nödvändigtvis härstammar härifrån. Den äldsta bevarade hästen från Dalarna kommer till exempel från Västra Fors, tio mil bort i Västerdalarna, och har daterats till mitten av 1500-talet. Nej, att dalahästbyn skulle ligga utanför Mora hade snarare att göra med hantverkstradition.
Läs också: Världsutställningarna – fönstret mot framtiden
De olika byarna runt Mora hade utvecklat sina speciella hantverksuppdelningar: måleriet var Leksands och Rättviks signum, Östnor hade hand om klockgjutning, medan Nusnäs och Bergkarlås var snickeribyar som bland annat gjorde fodralen till klockorna. Just klocktillverkning och trähästtillverkning verkar följas åt, med klocktillverkningen steget före i utveckling mot alltmer industrialiserad och organiserad tillverkning.
Fortfarande var dock dalahästarna bara en biinkomst för allmogen, något att byta mot andra varor eller dryga ut sin inkomst med. Fast produktionen ökade. Hans Erik Mattssons inventariebok visar att han vid årsskiftet 1904–1905 hade så mycket som 2 736 hästar i sitt lager.
Och på sina håll började skickliga hantverkare faktiskt kunna försörja sig på att tälja och måla hästar. En av dem var Vik Olof Hansson som också sålde till järnhandlare Weijsenburg i Mora. Traditionen berättar att Vik Olof försökte sälja så många hästar till järnhandlaren att denne protesterade, hur skulle han kunna få avsättning för allt? Vik Olof lär då ha svarat att ”trähästar kommer att gå så länge vaggan går”.
HEMSLÖJD BLEV UTSTÄLLNINGSOBJEKT
Delvis skulle Vik Olof få rätt. Fast hästarnas naturliga koppling till vaggan var inte längre helt självklar – nya dalahästanvändare än barnen började kliva fram, när folkkonst och hemslöjd uppmärksammades alltmer under slutet av 1800-talet.
Dalahästarna med sina krusmålningar i ”bjärta och onaturliga färger” väckte intresse hos berömdheter som paret Zorn och Artur Hazelius, grundaren av Skansen och Nordiska Museet. Emma Zorn engagerade sig i Mora Hemslöjdsförening, och 1906 var hon ansvarig för en hemslöjdsutställning i Mora där 180 dalahästar från Morabyarna Vattnäs och Bergkarlås fanns med.
Läs också: De tog leken på allvar
Just utställningarna blev dalahästarnas väg till berömmelse. Föreningen Svensk Hemslöjd deltog i internationella världsutställningar i Chicago (1933–34), Paris (1937) och New York (1939). Hästarna väckte ingen speciell uppmärksamhet i Chicago, men Paris blev något av ett internationellt genombrott för dem.
Hästar från familjen Nisser i Vattnäs gav tidningsrubriker som ”Dalhästen erövrar världen” och ”Dalhästen har blivit en dundersuccé på Expo”. När turen kom till New York 1939 blev därför dalahästen rentav frontfigur för den svenska paviljongen.
Även om den tre meter höga hästen som prydde ingången tillverkades på en NK-ägd verkstad i Nyköping, hade Mora Hemslöjd också ett finger med i spelet. De levererade omkring 15 000 hästar till utställningen och i detta arbete var familjen Nisser i Vattnäs en central aktör, även om en uppstickare från Nusnäs, Grannas Anders Olssons Hemslöjd också bidrog med 38 dussin hästar.