Den ursvenska dalahästen
VISA BILDTEXT
Dalahästar var populära produkter på presentavdelningen på NK i Stockholm 1956. Bild: Ur NK:s arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

PRYLARNA AV: Maria Kapla & Johannes Ståhlberg 2021-07-09

Den ursvenska dalahästen

Få leksaker flyttar in i vuxenvärldens finrum. Kan man till exempel tänka sig att några legobitar skulle vara en lämplig present från danske statsministern till USA:s president? Eller låter det rimligt att ett FN-sändebud från Japan avslutar sin fredsbevarande insats med att ge alla kollegor i krigszonen varsin Hello Kittyfigur?

Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 1 2018.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!

Dalahästen har genomgått en sådan förvandling. Göran Persson har gett en till Bill Clinton och Carl Bildt delade ut 400 dalahästar när han avslutade sitt uppdrag i Bosnien. Listan på exempel kan göras mycket längre. Men i början av 1900-talet var det fortfarande en omöjlig tanke.

Svenska Akademiens ordbok förklarade till exempel vid den tiden att en ”dalhäst är en i Dalarna tillverkad och i bjärta och onaturliga färger målad leksaks­häst af trä”. Dalahästen var med andra ord fortfarande bara en leksak för barn. Fast inte bara. Den hade som den häst den faktiskt är redan börjat resa både kors och tvärs genom landet.

FUNGERADE SOM RESEVALUTA
Det var nämligen vanligt redan under 1800-talet att dalahästar följde med som ett slags resevaluta när dalfolk gav sig ut på marknads­resor. De små hästarna tog minimal plats i packningen och kunde till exempel fungera som betalning för husrum och mat vid över­nattning. Också värdshus­värdar hade ju barn som behövde leksaker. Någon organiserad tillverkning var det ännu inte tal om.

I en tid när självhushållning och bytesekonomi var det normala för vanligt folk, kunde en handelsbod inte räkna med att folk hade pengar nog att betala kontant för allt de behövde i en handelsbod.

Men så hände något i byn Bergkarlås utanför Mora. Hans Erik Mattsson öppnade 1886 en handels­bod i byn. En tidig dala­häst­grossist hade därmed etablerat sig, vilket också stimulerade tillverkningen. Ett första tecken på detta syns i kassa­böckerna 1889, då ett inköp av 50 dussin hästar finns registrerat. Styck­priset var tio öre.

Läs också: Träleksaker från Osby

Hans Erik Mattsson såg uppenbarligen potentialen i hästarna. I en tid när själv­hushållning och bytes­ekonomi var det normala för vanligt folk, kunde en handelsbod inte räkna med att folk hade pengar nog att betala kontant för allt de behövde i en handels­bod. Hans Erik Mattsson lanserade därför idén att låta folk betala med trä­hästar.

Handelsboden blev snart ett centrum för dalahästarna, som inte bara användes som betalnings­medel. Boden blev också en förmedlings­central mellan täljare och målare.

OLIKA HANTVERKSTRADITIONER
Att det var just byn Bergkarlås som blev ett centrum var knappast någon slump, men det innebär inte att dala­hästarna nödvändigtvis härstammar härifrån. Den äldsta bevarade hästen från Dalarna kommer till exempel från Västra Fors, tio mil bort i Väster­dalarna, och har daterats till mitten av 1500-talet. Nej, att dala­hästbyn skulle ligga utanför Mora hade snarare att göra med hantverks­tradition.

Läs också: Världs­utställningarna – fönstret mot framtiden

De olika byarna runt Mora hade utvecklat sina speciella hantverks­uppdelningar: måleriet var Leksands och Rättviks signum, Östnor hade hand om klockgjutning, medan Nusnäs och Bergkarlås var snickeri­byar som bland annat gjorde fodralen till klockorna. Just klocktillverkning och trä­häst­tillverkning verkar följas åt, med klock­tillverkningen steget före i utveckling mot alltmer industrialiserad och organiserad tillverkning.

Fortfarande var dock dalahästarna bara en biinkomst för allmogen, något att byta mot andra varor eller dryga ut sin inkomst med. Fast produktionen ökade. Hans Erik Mattssons inventariebok visar att han vid årsskiftet 1904–1905 hade så mycket som 2 736 hästar i sitt lager.

Och på sina håll började skickliga hantverkare faktiskt kunna försörja sig på att tälja och måla hästar. En av dem var Vik Olof Hansson som också sålde till järnhandlare Weijsenburg i Mora. Traditionen berättar att Vik Olof försökte sälja så många hästar till järnhandlaren att denne protesterade, hur skulle han kunna få avsättning för allt? Vik Olof lär då ha svarat att ”trähästar kommer att gå så länge vaggan går”.

HEMSLÖJD BLEV UTSTÄLLNINGSOBJEKT
Delvis skulle Vik Olof få rätt. Fast hästarnas naturliga koppling till vaggan var inte längre helt självklar – nya dala­häst­användare än barnen började kliva fram, när folkkonst och hemslöjd uppmärksammades alltmer under slutet av 1800-talet.

Dalahästarna med sina krusmålningar i ”bjärta och onaturliga färger” väckte intresse hos berömdheter som paret Zorn och Artur Hazelius, grundaren av Skansen och Nordiska Museet. Emma Zorn engagerade sig i Mora Hemslöjds­förening, och 1906 var hon ansvarig för en hem­slöjds­utställning i Mora där 180 dala­hästar från Morabyarna Vattnäs och Bergkarlås fanns med.

Läs också: De tog leken på allvar

Just utställningarna blev dalahästarnas väg till berömmelse. Föreningen Svensk Hemslöjd deltog i internationella världs­utställningar i Chicago (1933–34), Paris (1937) och New York (1939). Hästarna väckte ingen speciell uppmärksamhet i Chicago, men Paris blev något av ett internationellt genombrott för dem.

Hästar från familjen Nisser i Vattnäs gav tidningsrubriker som ”Dalhästen erövrar världen” och ”Dalhästen har blivit en dundersuccé på Expo”. När turen kom till New York 1939 blev därför dala­hästen rentav frontfigur för den svenska paviljongen.

Även om den tre meter höga hästen som prydde ingången tillverkades på en NK-ägd verkstad i Nyköping, hade Mora Hemslöjd också ett finger med i spelet. De levererade omkring 15 000 hästar till utställningen och i detta arbete var familjen Nisser i Vattnäs en central aktör, även om en uppstickare från Nusnäs, Grannas Anders Olssons Hemslöjd också bidrog med 38 dussin hästar.

GRANNAS ANDERS OLSSON
Utställningen innebar inte bara internationell uppmärksamhet för dalahästen. Försäljningen i Sverige tog också fart. I den här situationen drog uppstickaren från Nusnäs det längsta strået. Att Grannas Anders Olssons Hemslöjd i Nusnäs bildades och fick dala­häst­inriktning var inte alldeles självklart.

Beställningen handlade faktiskt inte om dalahästar, utan om 2 000 hjulburna trähästar av den typ som Bröderna Ivarsson i Osby (Brio) hade tillverkat sedan början av 1900-talet.

Anders Olsson kom från en fattig familj med nio syskon, och eftersom han var äldst fick han tidigt bidra till försörjningen. Han provade sig fram som handels­resande, men det var när snickaren Bränd Lars Andersson i samma by behövde en kompanjon för att ro i land en stor snickeri­beställning som Anders Olssons nya bana tog sin början. Beställningen handlade faktiskt inte om dala­hästar, utan om 2 000 hjul­burna trähästar av den typ som Bröderna Ivarsson i Osby (Brio) hade tillverkat sedan början av 1900-talet.

Med hjälp av dessa ”skånska hästar” och andra hemslöjdsprodukter kunde Anders Olsson 1922 dra i gång sitt eget företag, och för att underlätta produktionen skaffade han tidigt en bandsåg, något som skulle visa sig vara nyckeln till framgång. De yngre bröderna Nils och Jannes hjälpte snart till med produktionen, och i slutet av 20-talet verkar också regel­rätta dala­hästar ha ingått i företagets sortiment, med leverans till bland annat NK i Stockholm.

De yngre bröderna fick blodad tand, och på uppmaning av sin storebror grundade Nils och Jannes konkurrenten Nils Olssons Hemslöjd 1928. Likt sin storebror satsade också de på mekanisering och bandsåg för att underlätta till­verknings­processen.

STÖRRE EFTERFRÅGAN EFTER VÄRLDS­UTSTÄLLNINGAR
När världsutställningarna på 1930-talet sedan väckte en efterfrågan av tidigare aldrig skådat slag, stod de båda Nusnäs­företagen redo att svara på efterfrågan. Tack vare sina band­sågar kunde de tillverka volymer som ingen konkurrent var i närheten av.

Läs också: Nya utställningar för en ny tidsålder

Dalahästbyn framför andra var nu inte längre Bergkarlås, och inte heller Vattnäs, utan Nusnäs. Och där tycks den förbli. Både Grannas Anders Olssons och Nils Olssons hemslöjd ligger tryggt kvar, sida vid sida i byn, och fortsätter att förse världen med hundra­tusentals hästar varje år. Och fortfarande sker tillverkningen i princip som på 20-talet – med bandsåg, täljkniv, pensel och färg.

Den minst femhundraåriga leksaken lever vidare. Visst betraktas den som Sverige­symbol, och visst hamnar den ofta på spisel­kransar och i vitrin­skåp. Men precis som de ryska dockorna trivs dala­hästen nog ändå bäst i händerna på ett lekande barn.