Standardisering av tonhöjder inom musik är ett tämligen modernt fenomen. Innan 1800-talet fanns det ingen samsyn på området och tonhöjd var ett flytande begrepp.
Det första effektiva sättet att med exakthet mäta tonhöjd kom sannolikt på 1830-talet i och med den tyske fysikern Johann Heinrich Scheiblers tonmätare. Denna konstruktion bestod av 52 stämgafflar med vilka man kunde mäta toners frekvens, alltså antalet regelbundna svängningar per sekund, sedermera känt som cykler per sekund (cps) vilket idag kallas Hertz (Hz).
Med sådana exakta mätverktyg kunde riktiga standarder för tonhöjder utarbetas. En rikstäckande sådan kom i Frankrike genom ett lagbeslut 1859, då frekvensen för ettstrukna A bestämdes till 435 Hz. Denna ”franska standard”, även kallad Diapason Normal, fick stor spridning i Europa under 1800- och 1900-talet. Många andra standarder förekom parallellt.
Några decennier in på 1900-talet kunde man konstatera att behovet av samsyn i frågan blev allt större. Inte minst då distributionen av utländska filmer och ljudinspelningar förekom allt oftare. För att inte tala om utvecklingen av elektroakustiska instrument. 1939 hölls därför en internationell konferens på temat ”concert pitch” i BBC:s lokaler i London, arrangerad av British Standards Association. Representanter från flera olika länder kom nu överens om att lämna en rekommendation till respektive lands standardiseringsorgan om att A440 hädanefter skulle användas som standardiserad stämton vid konsertframträdanden och vid inspelningar av musik.
Även om standarden nu de facto var sanktionerad dröjde det till 1955 innan International Organization of Standardization gav ut ISO 16, vilket brukar ses som det definitiva märkesåret för standarden. Den bekräftades på nytt 1975 och denna version är fortfarande aktuell. I Sverige gavs den ut 1985 som SS-ISO 16. ISO 16 är idag helt dominerande i den engelskspråkiga världen och den mest vanligt förekommande även i övriga världen.