Genom historien finns det många exempel på individer som låtit sitt starka rättspatos väga tyngre än arbetsgivarens intressen, varpå de rapporterat om missförhållanden och därefter fallit i varierande grader av onåd. I Sverige har vi grundlagsstadgade anskaffar- respektive meddelarfriheter, vilket innebär att alla människor enligt lag har rätt att samla in uppgifter för publicering och att lämna dem till media. Undantag görs i vissa fall där sekretess föreligger eller vid brott mot rikets säkerhet.
Utöver dessa friheter gäller även lagen om meddelarskydd inom offentlig sektor och i vissa privata verksamheter, med efterforskningsförbud och repressalieförbud. Det lagstadgade skyddet för visselblåsare var alltså tämligen starkt i Sverige även innan EU-direktivet utfärdades.
Whistleblowing management systems (ISO 37002:2021) publicerades i sin första version i juli 2021. Den engelskspråkiga versionen gäller även i Sverige som Ledningssystem för visselblåsning (SS-ISO 37002:2021). Standarden följer ISO:s harmonized structure, vilket i korthet innebär att den är upplagd enligt den mall som alla ISO-ledningssystem i framtiden kommer att följa, oavsett ämne. Standarden syftar till att uppmuntra och förenkla rapportering av missförhållanden, stödja och skydda personer som rapporterar, säkra uppföljningsprocesserna, förbättra den interna kulturen och – sist men inte minst – att minska risken att oegentligheter överhuvudtaget förekommer.
Det tvingande EU-direktivet gör gällande att organisationer måste upprätta visselblåsarsystem och konfidentiella rapporteringskanaler, medan ISO 37002 ger vägledning i hur sådana system bäst hanteras. ISO-standarden kan därför användas som en guide i hur direktivet i praktiken kan efterlevas, och för att faktiskt överträffa lagtextens minimikrav.