MPEG är en förkortning för Moving Picture Experts Group (MPEG), en arbetsgrupp med representanter från både ISO och IEC (International Electrotechnical Commission).
Gruppen grundades 1988 och har tidigare utarbetat de hyllade branschstandarderna MPEG-1 och MPEG-2 vilka används av både proffs och konsumenter och som alla digitala mediaspelare värda namnet är kompatibla med. Någon standard med namnet MPEG-3 (ej att förväxla med ljudfilformatet MP3) såg aldrig dagens ljus, då de tänkta funktionerna för denna standard bedömdes kunna täckas av MPEG-2, varpå projektet avbröts.
MPEG-4 introducerades under 1998 och standardiserades året därpå som ISO/IEC 14496. Egentligen är den inte en enskild standard utan en hel svit, i nuläget bestående av över 30 delar. Bland ISO-standarder är den en av de mer tekniskt ingående. I korthet är den en standard för digitala tidsberoende medier (jfr engelskans time-based media), alltså media som måste spelas upp i en viss hastighet, varav ljud- eller filmfiler är de vanligaste exemplen.
MPEG-4 komprimerar video och ljud, vilket alltså minskar filstorleken, utan att en mänsklig användare märker av någon större kvalitetsförlust. Utöver att kunna allt sina föregångare kan är den kodad med mer avancerade algoritmer som möjliggör hårdare komprimering och därmed mindre filer. Standarden bedöms av experter vara både bakåtkompatibel och framtidssäker. Bland mycket annat har MPEG-4 även stöd för copyrightskydd, eller Digital Rights Management (DRM).